Den statliga utredningen ”Polisiär beredskap i fred, kris och krig” (SOU 2025:57) föreslår att svenska poliser i krig inte längre ska ha skyldighet att delta i landets väpnade försvar. Det är ett naivt och farligt vägval – frånkopplat verkligheten och med potentiellt ödesdigra konsekvenser för såväl samhälle som enskilda poliser.
I dag tillämpas en växlande modell där polisen, beroende på uppdrag och situation, kan ses som stridande i vissa fall och civil i andra. Den har sin grund i erfarenheter från andra världskriget, då hela samhället ansågs behöva kunna försvara sig. Trots dessa lärdomar från historien föreslår utredningen att polisen ska ha permanent civil status, utan skyldighet att delta i det väpnade motståndet.
Utredningens motiv är att stärka skyddet för civilbefolkningen i kontakten med polis och att möjliggöra fortsatt polisiär tjänstgöring på ockuperat område. Men hur realistiskt är det att tro att en angripare skulle respektera Genèvekonventionens distinktioner mellan civila och stridande? I Ukraina har polisstationer, polisfordon och polispersonal attackerats systematiskt – just eftersom de symboliserar statens närvaro och kontroll. […]
I praktiken innebär förslaget att polisen förväntas upprätthålla ordning på ockuperat område enligt angriparens regler, utan att delta i motstånd. Det är en omöjlig roll. Följer polisen fiendens order riskerar den att uppfattas som kollaboratör i civilbefolkningens ögon. Vägrar den lyda och gör motstånd kan den klassas som illegal stridande utan skydd, enligt folkrätten. Läs artikel