Olagligt men “legitimt”!

Mats Björkenfeldt

I första hand amerikanska folkrättsexperter har en fäbless att lämna den strikt juridiska analysen av folkrätten, för att istället blanda ihop vad som är gällande internationell rätt med sina politiska tyckanden. Man kan då hävda att viss militär våldsanvändning kan vara ”legitim”, även om den objektivt är olaglig. Framför allt vill man legitimera humanitära interventioner, trots att man borde veta att sådana är olagliga utan beslut från FN:s säkerhetsråd. Och när folkrättsjurister politiserar ”folkrätten”, tar journalister efter, som här Aftonbladet.

I boken Lagen mot krig skriver Rolf Andersson på sidan 26: ”Carl Tham och Richard Goldstone tog upp tråden i ’Kosovo Report’ 2000, där de menade att bombkriget mot Jugoslavien var ’illegalt men legitimt’; en ofta upprepad formulering med udden riktad mot FN-stadgans våldsförbud.” Carl Tham har sedermera backat från den positionen.

Den som följer inläggen på alliansfriheten.se inser vikten av att i alla situationer analysera och bedöma en uppkommen konfliktsituation mellan stater utifrån vad folkrätten anger. Att låta subjektivt tyckande utifrån politiska preferenser uppluckra den internationella rätten är helt enkelt oacceptabelt. Annars hamnar vi lätt i situationer där till exempel vissa personer pläderar för att man bör acceptera att Vladimir Putin åberopar Natos olagliga angreppskrig på Balkan, för att legitimera Rysslands annektering av Krim. Båda var folkrättsstridiga.

Man kan undra om de som talar om legitimitet istället för legalitet är medvetna om vem som får anses vara upphovsmannen till läran om legitimitet?

Den kände nazistiske folkrättsprofessorn Carl Schmitt (1888–1985) lät  1932 ge ut boken Legalität und Legitimität . Den andra utgåvan kom 1968. En översättning till engelska gavs ut 2004 på Duke University Press: Legality and Legitimacy.

Temat för Schmitt var att när lagen inte passade honom, åberopade han i stället vad som enligt honom var legitimt.  Reinhard Mehring skriver i sin biografi Carl Schmitt, A Biography (Polity 2014) om Schmitts övergång  ”From legality to legitimacy” på sidan 253 och följande. Mehring noterar att Schmitt vid samma tid höll ett föredrag med titeln ”Die USA und die völkerrechtlichen Formen des modernen Imperialismus.”

Temat ”From legality to legitimacy” återkommer i tre översatta uppsatser av honom i Carl Schmitt Writings on War  (Polity 2011). I sakregistret hittar jag 17 träffar på ordet ”legitimate” och 117 träffar på ordet ”Monroe”.

Monroedoktrinen myntades 1823, och innebar att endast USA och inga utländska makter fick lägga sig i politiken i Nord- och Sydamerika. Ja, enligt president Wilson fick europeiska stater i början av 1900-talet inte ens bedriva handel med Västindien.

Carl Schmitt fann det då vara helt legitimt att Nazityskland hade sin egen Monroedoktrin. Så här skrev han 1941 (i engelsk översättning):

“The American Monroe Doctrine proclaimed in 1823 is the first and, until now, most successful example of a Großraum principle in the modern history of international law. It stands for us as a unique and important ‘precedent.’ If the legal concept of a Großraum principle of international law is up for discussion, then we must proceed from the Monroe Doctrine, not from the theory of ‘natural borders’ or the ‘right to land’ or any of the mentioned regional pacts. To be fair, the Monroe Doctrine has often been endowed with varying content at different stages in its development. Its history knows periods of obfuscation and even the falsification of its original meaning, which is marked with three key phrases: the independence of all American states; non-colonialization in this space; non-intervention of extra-American powers in this space. The many expansions and changes in the course of later developments do nothing to change this original meaning and the power of precedence of the Monroe Doctrine. The fact, moreover, that such a great German statesman as Prince Bismarck expressed himself so indignantly about the Monroe Doctrine and spoke of American hubris and an American specter does not necessarily hinder us from investigating the fruitful and meaningful (to international law) core of the ‘Doctrine,’ which is as remarkable as it has been successful. Bismarck’s statements should deter us even less insofar as they fall at the time of the beginning of the imperialistic corruptions of the Doctrine towards the end of the nineteenth century (1898). In recent decades, several important and enlightening attempts towards both a ‘universalization’ of the Doctrine as well as its translation to certain other regions of the earth, like Australia and East Asia, have appeared – attempts about which we will have something to say below. Nonetheless, our attempt to introduce the concept of a Großraum principle of international law into international jurisprudence finds its best approach and point of departure in the Monroe Doctrine itself.”

Så för Carl Schmitt var det legitimt att Tyskland införde en ”Großraum principle”, då USA hade sin egen.