Dåvarande Utrikesministern Ann Linde svarade på en fråga om vår säkerhet i riksdagen den 23 februari:
”Den militära alliansfriheten ger Sverige handlingsfrihet att i varje given situation agera på det sätt som bäst gagnar avspänning och en fredlig utveckling samt säkrar Sveriges självständighet i utrikespolitiken.”
Den svenska linjen som den hade formulerats i regeringens utrikesdeklaration den 16 februari låg då fast.
Enligt en intervju i DN var inget avgjort den 6 april, då Linde fick en fråga om Sverige skulle följa Finland: ”Det kan mycket väl bli olika beslut. Vi har olika historia, vi har olika geografi. Det är inte alls säkert att vi kommer till samma slutsats.”
Den 11 april på morgonen kommer dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist enligt egen utsago fram till att medlemskap i Nato är det enda rätta för Sverige. När Ann Linde och dåvarande statsministern Magdalena Andersson kommer till insikt är enligt egna utsagor mer glidande.
Den finska regeringens ytterst Natovänliga säkerhetspolitiska analys presenterades den 13 april.
Den 11 april meddelade Socialdemokraterna att man skulle inleda en intern säkerhetspolitisk dialog mot bakgrund av att Sveriges säkerhetspolitiska läge hade förändrats ”i grunden”. I underlaget för dialogen, som genomfördes i slutet av april och början av maj, lyftes bland annat följande fram: ”Det är viktigt att Sverige fortsatt bedriver en stark och självständig utrikespolitik. Utrikes- och säkerhetspolitiken går hand i hand.” Dialogen avslutades den 12 maj. Ann Linde och Peter Hultqvist ingick i kretsen som höll i den.
Riksdagen säkerhetspolitiska rapport hade initierats den 17 mars. Den redovisades den 13 maj och mynnade i praktiken ut i att ett Natomedlemskap var rätta vägvalet. Ann Linde höll i arbetet med rapporten och Peter Hultqvist medverkade.
Den Socialdemokratiska partistyrelsen sade ja till Nato den 15 maj.
I och med omsvängningen blev regeringen tvungen att utarbeta en ny utrikesdeklaration, som presenterades i riksdagen den 10 juni. Beskedet var nu bland annat att Sverige kommer ”solidariskt att bidra till hela Natos säkerhet, inklusive Turkiets. Vår ambition är att i konstruktiv anda komma framåt i de frågor som Turkiet har rest.”
Dagens Nyheter publicerade den 22 december en intervju med förre utrikesministern Ann Linde. Det finns anledning att fästa uppmärksamheten på en fråga som berörs i intervjun. Den gäller synen på Turkiet, Sveriges eventuellt blivande alliansfrände i Nato, och svängningarna i den svenska politiken i förhållande till det landet.
När Turkiet inledde en militär offensiv med attacker i nordöstra Syrien 2019 behandlade utrikesminister Ann Linde utvecklingen i en skriftlig kommentar till Ekot den 9 oktober:
”Turkiets agerande är ansvarslöst och ett brott mot folkrätten. Det riskerar att få allvarliga humanitära konsekvenser och kan leda till en återkomst av Daesh. FN:s säkerhetsråd måste nu ta sitt ansvar för att förhindra ytterligare upptrappning. Vi agerar för detta genom EU och tillsammans med likasinnade”. På sin Facebooksida skrev hon: ”Sverige fördömer den turkiska offensiven i nordöstra Syrien. Regeringen kommer föreslå för riksdagen att EU ska införa sanktioner mot Turkiet i form av ett vapenembargo – ett förbud mot att exportera vapen till Turkiet.”
I stället för ett känsligt vapenembargo genom EU, som domineras av stater som samtidigt är medlemmar av Nato, blev alternativet att EU:s medlemsländer själva skulle stoppa exporten med hänvisning till Turkiets folkrättsstridiga intervention. Detta ledde till att den ansvariga myndigheten, ISP, stoppade all svensk export av krigsmateriel. Även Nato-landet Norge valde att göra detsamma under hänvisning bland annat till folkrätten, liksom för övrigt Finland. Det var gemensamma politiska signaler riktade mot en aggressor.
Turkiet har i år som vi rapporterat på den här sajten förnyat sin militära offensiv mot nordöstra Syrien och hotat att kombinera de redan inledda flygattackerna med att gå in med marktrupp i stor omfattning.
Reaktionen från den nuvarande svenska regeringen har varit inte bara undfallande utan även uppmuntrande och principlös; helt i renons på ett folkrättsligt perspektiv.
Regeringens avsaknad av hållning i frågan om värnandet av folkrätten är synnerligen illavarslande. För att ställa sig in hos aggressorn och Natomedlemmen Turkiet, som förväntas stänka vigvatten på den svenska ansökan om medlemskap, lägger sig Sverige platt. Det är risk för att den underdånighet och den brist på eget självbestämmande, som nu utspelas inför öppen ridå för att nå det hägrande målet, bara är en början. Det talades om att Sverige även vid ett medlemskap skulle kunna föra en oberoende utrikespolitik. Sveriges Natoprocess så långt verifierar inte dessa påståenden. Statsledningens Natolängtan har lett till svängningar i den svenska kursen, som rubbar förtroendet för vår vilja till integritet och bevarat självbestämmande.
Ann Linde konfronterades i intervjun i DN den 22 december med frågan hur hon förklarar varför det var så viktigt med ett embargo mot Turkiet 2019 men inte nu, 2022, när Turkiet på nytt attackerar Syrien i strid med folkrätten? Svaret var:
”-Om nu Sverige går med i Nato, ska du då be Turkiet skicka soldater som dör för Sverige om ryssarna går in men förbjuda att skicka vapen till dem? Det faller på sin egen orimlighet.
Redan då, 2019, skar det sig mellan Ann Linde och turkarna. Sprickan blev viral när Ann Linde på en presskonferens i Ankara kritiserade värdlandet.
-Jag tog upp frågan med nordöstra Syrien och vad som hade hänt. Jag fick en utskällning som inte var av denna världen.”
Linde säger vidare i intervjun, apropå frågan om Turkiet är demokrati eller inte, att i ”den regering jag satt i satte vi inte etiketter på länder.” Det är en sanning med modifikation. På en fråga i riksdagen svarade hon den 17 mars att regeringen såg med stort allvar på utvecklingen i Turkiet: ”Det gäller inte minst den bristande respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer.” I Utrikesdepartementets landrapport från 2021 etiketterades Turkiet som en ”exekutiv presidentrepublik”, där presidentens makt bara växte. En synnerligen negativ bild av landet tecknades i rapporten.
Det svar Linde lämnade den 23 februari i riksdagen formulerar en riktig hållning i sin grundläggande kärna. Linde anger positionen rätt. Kärnan är begreppen ”handlingsfrihet” och ”självständighet”. Sverige höll då fast vid självbestämmandet och suveräniteten.
Alliansfriheten är en historisk i tid och rum förankrad positionering, en övergripande strategi, som utstakat vägen under ett par århundranden för att så långt det bara varit möjligt säkra åt oss den ”handlingsfrihet” och den ”självständighet” som bäst tjänar vår fred och vår säkerhet.
Lindes nyrealistiska hållning som den kommer till uttryck i DN-intervjun från december innebär att folkrätten saknar betydelse när det eftersträvade medlemskapet i Nato ska uppnås. Vi kan inte handla fritt och självständigt längre. Inte ens i förhållande till en tämligen isolerad om än militärt stark aggressorstat som Turkiet ska vi hävda vårt självbestämmande. Det är också den sittande regeringens linje. Det är illavarslande. Vid ett eventuellt medlemskap kommer frågan om vad som ligger i Sveriges eget nationella intresse att ställas gång på gång. Natoprocessen som vi nu genomlider är bara en början på vad det kan komma att handla om.
Det har inte visats att vår långa, historiskt förankrade positionering i tid och rum som alliansfri stat bör överges till förmån för ett annat alternativ. Sett i ett mycket långt perspektiv, där allt kan inträffa, bör blicken visserligen eftertänksamt vara öppen även för omorienteringar, nya kombinationer och effektivare säkerhetspolitiska lösningar. Men kärnan i vår kurs måste vara vårt självbestämmande och vår suveränitet som under alla omständigheter måste bevaras om vi ska bestå som självständig stat värd namnet. Det görs under överblickbar tid alltjämt bäst inom ramarna för alliansfriheten.
Läs också tidigare kommentarer på den här sajten till Sverige, Turkiet och kurderna:
Sverige i stormaktspelet i Mellanöstern
Sveriges stöd till YPG utgör ett allvarligt folkrättsbrott