”As far as my own views went, I might say I was up to 1885 traditionally an anti-imperialist; but by 1890 the study of the influence of sea power and its kindred expansive activities upon the destiny of nations had converted me.”
Så skrev ”captain” Alfred Thayer Mahan 1901 i en återblick. Om det gav hela bilden kan måhända diskuteras, men 1884 hade Mahan i alla fall skrivit till en nära vän: ”I don’t know how you feel, but to me the very suspicion of an imperial policy is hateful … Though identified, unluckily, with the military profession, I dread outlying colonies or interests, to maintain which large military establishments are necessary.”
Mahan (1840 – 1914) hade gjort en medioker militär karriär i amerikanska flottan, men trädde fram som marinhistoriker. Han gjorde sig ett namn som den marina geopolitikens föregångsman och som ledande teoretiker för marin krigföring med inriktning på stora slagskepp, vilka skulle drabba samman i avgörande slag långt ute till havs.
Några av samtidens mest hämningslösa och politiskt drivande imperialister kom att stå honom nära. Dit hörde särskilt Theodore Roosevelt, som gick från posten som sjöminister 1889 till en kort tid som vicepresident för att bli president 1901 efter mordet på McKinley, och den inflytelserike senatorn Henry Cabot Lodge, som sedermera kom att bli en av president Woodrow Wilsons slagkraftigaste motståndare.
Med Theodore Roosevelts avlägsna släkting, Franklin Roosevelt, som blev sjöminister under Wilson och president 1933, inledde Mahan en förtroendefull vänskap, som grundades på deras samsyn att det var nödvändigt att Förenta staterna byggde en mäktig flotta av slagskepp; ett projekt som de båda ivrigt propagerade för.
Mahan lade grunden för sitt inflytande genom två historiska verk, The Influence of Sea Power upon History, 1660 – 1783, som publicerades 1890, och The Influence of Sea Power upon the French Revolution and Empire, 1793–1812, som gavs ut 1892. Böckerna översattes till ett stort antal språk, däribland svenska. De fick ett stort inflytande i USA och i flera utländska stormaktsläger – inte minst i Japan, Tyskland och Storbritannien. Mahan fick ett storstilat mottagande, värdigt en internationell celebritet, när han på en kryssare anlände till London, där han bland andra sammanstrålade med drottning Victoria och den tyske kejsaren Wilhelm II. Kejsaren var full av entusiasm över Mahans böcker, som han lät sprida i hemlandet.
Mahans grundläggande övertygelse var att ”war, once declared, must be waged offensively, aggressively. The enemy must not be fended off, but smitten down”. Hans perspektiv var genomgående stormaktens.
Mahan hade ägnat sig åt minutiösa studier av historiska sjöslag och hävdade att det var möjligt att baserat på historiska erfarenheter dra generella, för alla tider giltiga, slutsatser om marin krigföring. Världens då ledande marina stormakt, Storbritannien, framstod som föredömet och en modell för USA att ta efter.
USA behövde en stor flotta av slagskepp. Flottan skulle hållas koncentrerad för avgörande slag, som skulle tillintetgöra motståndarens fartyg genom dueller långt ute till havs. Målet var att upprätta herravälde till sjöss, det vill säga förmågan att hålla oceanerna öppna för egna handels- och örlogsfartyg och önskvärda militära expeditioner.
Mahan pläderade för en doktrin baserad på strategisk offensiv och överväldigande styrka med målet att uppnå kontroll över ett havsområde genom förkrossande sjöslag eller blockad av fienden. Han förkunnade att kommunikationslinjerna var den sjömilitära strategins viktigaste element. Dessa omfattade de stora sjöfarts- och handelslederna över haven för transport av gods och förnödenheter av såväl civilt som militärt slag. Att vinna herravälde till sjöss innebar att säkra egna förbindelser och avbryta fiendens. Krigföringen skulle helt inriktas mot fiendens organiserade styrka – hans örlogsflotta.
I Mahans tänkande ingick föreställningen att en stormakt behövde besittningar långt utanför det egna landets gränser, som gjorde det möjligt att utöva makt i avlägsna regioner. Det var tankegångar som var väl ägnade att ligga till grund för amerikanska imperialistiska strävanden. Mahan utgick från att övergången från segel- till ångfartyg inte rubbade kontinuiteten i sjökrigföringens grunder. Ny teknik var inte hans starka sida. Flottan var det helt avgörande vapenslaget, och arméer och flygstridskrafter var av underordnad betydelse, liksom ubåtsvapnet, som han länge bortsåg från. Panamakanalen var av central betydelseför hans strategiska överväganden i och med de möjligheter den öppnade för att effektivt disponera flottan där den bäst behövdes, men han såg samtidigt kanalen som en riskfaktor genom att den skulle dra till sig de rivaliserande stormakternas intresse.
Mahans idéer kom knappast i bruk under det första världskriget. Den instängda tyska slagskeppsflottan gick inte ut till havs för ett avgörande slag. I stället spelade det svårbekämpade tyska ubåtsvapnet en dominerande roll genom sänkningar av fartyg, som transporterade gods och förnödenheter. Detta drabbade Storbritannien enormt hårt. Mahans skildring av Napoleonkrigen som exempel på flottans avgörande betydelse är inte heller övertygande. De utslagsgivande slagen var markbaserade med den franska härens förkrossande nederlag i Ryssland som en bestämmande faktor för krigens slutliga utfall. Ej heller var hans tes att stormakters uppgång och dominans alltid är baserade på överväldigande marin styrka hållbar. Tysklands uppstigande till världsmakt efter 1870 var i grunden markbaserad. Han bortsåg från den centrala roll som arméer alltid har och förbisåg den inverkan som måste tillmätas stridskrafter som flyget och ubåtsvapnet.
I och med USA:s framgångar i det korta spansk-amerikanska kriget, som inleddes 1898 och avslutades genom Parisfreden samma år, varigenom Spanien bland annat avträdde Kuba, Puerto Rico, Guam och Filippinerna till USA, växte den amerikanska expansionistiska flygelns aptit på ytterligare territoriella vinster. Mycket kraft gick i och för sig åt för att säkra erövringen av Filippinerna, där ett över tre år långt och blodigt krig utkämpades av USA för att krossa de nationella krafterna, med en krigföring som påminner om Vietnamkriget och den som hade tillämpats i USA mot indianerna. Det var ett krig som stod Amerika mycket dyrt och ledde till skarp inhemsk kritik för sin skoningslöshet. Men tankarna började i alla fall röra sig i riktning mot det asiatiska inlandet.
Mahan såg långsiktigt framför sig en fara, som till och med var mer olycksbådande än hotet från Ryssland, nämligen Kina: ”It is difficult to contemplate with equanimity such a vast mass as the four hundred millions of China concentrated into one effective political organization, equipped with modern appliances, and cooped within a territory already narrow for it.” Hur skulle stormakterna tackla det problemet? Lösningen var enligt Mahan att föra de asiatiska folken ”within the compass of the family of Christian states”. Det handlade då inte så mycket om att visa upp militär styrka utan snararare om ett fredligt, kommersiellt framträngande. Detta skulle, hoppades Mahan, leda till en spridning av ”moral and spiritual ideals”. Det ekonomiska utbytet av projektet var dock osäkert. Det var möjligt att lönsamheten ”may fall very short of the rosy hopes of trade suggested by the mere words `four hundred millions of people´”.
Mahan var för den amerikanska ”Open Door”-politiken, som med våld öppnade Kina för utrikeshandel på stormakternas villkor, där de bestämde tullsatser och inrättade och kontrollerade kommersiella, militärt rustade enklaver. Men han var alltså mer bekymrad över det militära hot, som ett moderniserat Kina skulle utgöra, än lockad av den lukrativa handel de expansionistiska kretsarna såg framför sig. Detta var förutseende. Sedan är det en helt annan sak vem som sedermera kom att hota vem och vem som kom att försvara och tjäna på den fria handeln.
Vilket mottagande fick då Mahans tankegångar i Sverige?
Professor Rudolf Kjellén lär vara den som först myntade begreppet geopolitik. Han var klart påverkad av Mahans idéer. I den svenska riksdagen pläderade han för en svensk flotta med stora pansarfartyg av F-typen för att göra landet ”alliansfähigt”, förberett för anslutning till stormakten Tyskland inför det stundande världskriget. I sin bok om stormakterna citerade han Mahan, som argumenterade för att Monroedoktrinen inte stod i vägen för USA:s expansion i Stilla havet. Doktrinen rörde huvudsakligen okränkbara europeiska intressen, utsträckta till Afrika, Levanten och Indien. Japan, Kina och Stilla havet var inte inkluderade enligt Kjelléns läsning av Mahan. Där hade USA fritt fram: ”Our conclusion is clear: the great Union admits in reality no natural border for its influence.” Det var en klarsynt slutsats. Till bilden hör också att de drivande amerikanska imperialisterna efter sina territoriella erövringar talade allt mindre om Monroedoktrinen, som – trots president Theodore Roosevelts skärpning av den – fortfarande innehöll besvärande spärrar. Man refererade hellre till att försynen hade valt ut USA:s folk och till en gudomlig kallelse med åtföljande förpliktelse att civilisera rasligt underlägsna folk. Det gav friare händer.
I svenska marina kretsar ser man i bakgrunden till debatterna i början av 1900-talet spår av Mahans tankegångar och begreppsbestämningar. Diskussionerna handlade bland annat om behovet av stora pansarfartyg av F-typen, om defensiv eller offensiv taktik och strategi och relevansen av Mahans begrepp ”herravälde till sjöss”. Skulle flottan förses med pansarskepp av en större och dyrare typ än de som hade byggts tidigare (F-båten)? Krigsministern Lars Tingsten hade en klar uppfattning om vad det handlade om och om drottning Victorias roll i sammanhanget: ”Hela högsjöflottan är en politisk affär av dem, som vill, att vi skall bilda högra flygeln i germanernas kamp mot väster. Det är Victorias plan och Victoria betyder icke så litet.” Jag har diskuterat hithörande frågor i en tidigare artikel på den här sajten (se nedan).
Som professor Lars Ericson Wolke nämner i sin bok Krigets idéer var Mahan tankar bara applicerbara på en marin stormakt, han var inte intresserad av andra, mindre staters sjöstridskrafter. Stormakterna satsade i Mahans anda alltmer på tyngre slagskepp. Sverige kom i viss mån att följa med i den trenden och byggde pansarskepp.
Enligt Ericson Wolke fick Mahans idéer ett kraftigt genomslag i Sverige. Hans begreppsbestämningar började användas och en strategiföreläsning på Sjökrigsskolan 1908 hade den talande rubriken ”Den militära betydelsen af herraväldet till sjöss”. En kommendörkapten Arnold Munthe gav ut en bok under titeln Sjömaktens inflytande på Sveriges historia och anspelade därmed på Mahans tidigare omnämnda verk, vilket inte hindrade Munthe från att kritisera Mahan för att teoretisera utifrån ett stormaktsperspektiv med andra synpunkter och proportioner ”än som passa våra förhållanden”. Mahans böcker omnämndes i Kungl. Örlogsmannasällskapets tidskrift med omdömet att såväl originalet som dess författare åtnjuter ”ett så gott renommé att en rekommendation torde vara obehövlig”. Flera artiklar om Mahhan publicerades i denna tidskrift och föredrag om hans tänkande hölls i marina kretsar. Även om det tänkande som Mahan företrädde slog igenom så ska inflytandet inte överdrivas. Det handlade mycket om teoretisk och tidsenlig terminologi.
Mahans teorier tycks bevara sin attraktion hos stormakter. USA har förkunnat att man ska bygga nya kraftfulla slagskepp av ”Trump-class” som en del av en ”Golden Fleet”. Vi lär få se ur det går med det projektet, om och när det blir klart någon gång på 2030-talet enligt planerna. Kina har i dagsläget antagligen världens största flotta med fler krigsfartyg än USA, men sådana jämförelser är naturligtvis grannlaga.
Mahans tankegångar är av föga intresse för en mindre stat som vår, där försvarets uppgift inte är att föra krig utan att avvärja det.
På Kungl. Örlogsmannasällskapets hemsida längtar man efter större fartyg med ”förmåga att deltaga i Natoledda operationer i andra geografiska områden utanför vårt närområde”. Fartyg av Luleå-klassen, som Försvarsmakten avser att införskaffa, anses leva upp till denna kravbild. Kommendör Marko Petkovic utvecklar tankar om framtidens marin i en artikel, där utgångspunkten är att flottan har alltför låg uthållighet, för kort räckvidd och är för liten för att verka globalt. Utmaningen sett ur detta perspektiv är om den svenska marinen ska ställa in sig på att färdas över jordens hav:
”Ska vi fortsatt medverka i internationella operationer från Adenviken till Taiwan krävs en ny svensk marin kombinerad med en förståelse för vilka uppgifter den ska ha, explicita såväl som implicita.”
En sådan ”alliansfähig” marin, inspirerad som den verkar vara även av Mahans tankar, har inte som mål att försvara Sveriges territoriella integritet och intressena i närområdet. Det är en sådan defensiv och kustnära marin som Sverige framför allt har behov av.
Lästips:
Om Mahan kan man läsa intressanta artiklar av olika författare i de utgåvor av samlingsverket Makers of Modern Strategy, som publicerades 1943, 1986 respektive 2024 (av dessa är enligt min mening utgåvan från 1986, under Clausewitz-kännaren Peter Parets redaktörskap, värdefullast; den från 2024 har blivit för amerikaniserad).
De två verk av Mahan som nämns i texten är tunglästa. I den slagkraftiga artikelsamlingen Lessons of the War with Spain and other Articles, som gavs ut i England 1900, framträder Mahan med tydliga budskap, som ska förmedlas till bredare kretsar än eliten.
Dale Copeland, A World Safe for Commerce, 2024, fogar in Mahans tankegångar i sitt kommersiella sammanhang.
Jay Sexton, The Monroe Doctrine, 2011, behandlar inte bara Monroe doktrinen utan övergripande USA:s utveckling mot imperium under 1800-talet.
Göran Rystads artikel, Filippinsk-amerikanska kriget och den amerikanska expansionismen vid sekelskiftet, som ingår i samlingsverket Utrikespolitik och historia, 1987, är en nyttig påminnelse om ett ”glömt” krig och som författaren dagsaktuellt skriver: ”Det amerikanska folket fick lära sig att romantiska idéer om möjligheten att genom territoriell expansion förena nationellt intresse med utbredande av frihet, rättvisa och civilisation, hade mycket litet med verkligheten att göra. Det imperialistiska vinet fick en sur smak av krigets chockerande ohygglighet.”
Lars Ericson Wolkes i texten omnämnda bok Krigets idéer gavs ut 2007.
Mark Twain – anti-imperialisten – BEVARA ALLIANSFRIHETEN