Den 28 oktober lämnade regeringen till riksdagen en proposition (2021/22:55) med rubriken ”Utlandsspioneri”. Här föreslås bland annat att det i brottsbalken (BrB) ska införas två nya straffbestämmelser, som idag saknar motsvarighet i BrB. Det ena brottet betecknas ”utlandsspioneri”, det andra ”röjande av hemlig uppgift i internationellt samarbete”. Propositionen innehåller vidare förslag till ändringar i befintliga bestämmelser i BrB:s kapitel om brott mot rikets säkerhet. Regeringen föreslår att utlandsspioneri och motsvarande utformning av bestämmelsen om obehörig befattning med hemlig uppgift ska bli nya brott i tryckfrihetsförordningens (TF) brottskatalog och därmed även få genomslag för de medier som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).
Alliansfriheten publicerade den 24 april min artikel ”Utlandsspioneri för tredje gången”. Där går jag igenom lagstiftningsärendet som har pågått de senaste tio åren. Utgivarna gör min artikel lättare tillgänglig nu. I den här artikeln ska jag ta fram de aspekter på dessa lagförslag som jag bedömer har principiell betydelse.
Den föreslagna nya paragrafen om utlandsspioneri har följande lydelse:
6 a § Den som, i annat fall än som avses i 5 §, för att gå en främmande makt eller motsvarande tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer en hemlig uppgift som förekommer inom ramen för ett samarbete med en annan stat eller en mellanfolklig organisation eller i en mellanfolklig organisation i vilken Sverige är medlem, och vars uppenbarande för en främmande makt eller motsvarande är ägnat att medföra allvarligt men för Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation, döms för utlandsspioneri till fängelse i högst fyra år. – – –
En gärning ska inte utgöra brott, om den med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.
Bestämmelsen skiljer sig från spioneriparagrafen i ett viktigt hänseende. För spioneri döms om uppenbarandet av uppgiften för främmande makt kan skada – ”medföra men för” – Sveriges säkerhet. Utlandsspioneri däremot är avsett att skydda Sveriges relation till andra stater som Sverige samarbetar med.
Naturligtvis ska det, oavsett vad saken gäller, aldrig vara tillåtet att avsiktligt ”gå en främmande makt […] tillhanda”. Men propositionen vill utsträcka motsvarande kriminalisering också till fall, där uppgiftslämnaren helt saknar sådant uppsåt. Det ska ske genom att bestämmelsen om obehörig befattning med hemlig uppgift (BrB 19:7) utvidgas. Det är egentligen det förslaget som det enligt min mening finns störst anledning att ifrågasätta.
Vilka begränsningar av informations- och yttrandefriheten är vi som medborgare skyldiga att tåla? Jag tror att de allra flesta är beredda att finna sig i att verksamheter som ska skydda vårt eget lands säkerhet omgärdas med sådana begränsningar i den utsträckning som krävs. Begränsningarna tjänar ju en god sak. Vi vill att vårt lands oberoende och fred ska bestå. Vi kan leva med att vi inte får veta allt i detalj om planeringen av försvaret. I viss mån kan vi med egna ögon se hur dessa verksamheter bedrivs, särskilt om vi som totalförsvarspliktiga medborgare själva deltar.
Men när det gäller Sveriges samarbete med andra stater och med mellanfolkliga organisationer, som Nato och OSSE, har vi som enskilda medborgare redan från början hamnat på efterkälken. Diplomatiskt arbete som leder fram till sådant samarbete, vare sig det handlar om säkerhetspolitik eller något annat, äger rum i slutna kanslier dit vi inte har tillträde och utförs av personer som är ålagda långtgående tystnadsplikt. Nyttan av detta samarbete är inte heller lika självklar som när det gäller Sveriges säkerhet. Vi kan som medborgare inte vara lika trygga med att samarbetet med andra stater och begränsningarna i vår rätt till information om detta samarbete verkligen tjänar en god sak. Just därför är sådana inskränkningar särskilt kinkiga.
För närvarande är det inte fritt fram att sprida uppgifter hur som helst om Sveriges samarbete med andra stater och mellanfolkliga organisationer. Handlingssekretess och tystnadsplikt för offentligt anställd personal ska ge skydd för verksamheten. Det är således inte en lucka i lagen som regeringen vill täppa till, när man nu föreslår en lag mot så kallat utlandsspioneri med mera.
Det mest bekymmersamma i förslaget är dess beskrivning av den uppgift som ska skyddas med den tänkta lagstiftningen. Uppgiften ska enligt lagtexten vara ”hemlig”. Det kan betyda att uppgiften är sekretessbelagd enligt offentlighets- och sekretesslagen (OSK), men i propositionen framgår att ”hemlig” i sammanhanget har en betydligt vidare innebörd. Hur rörigt detta är tänkt visas i följande klipp ur propositionens författningskommentar (s. 86):
Till skillnad från vad som gäller vid spioneri är det straffbara området begränsat till gärningar som innebär befattning med en hemlig uppgift. Med rekvisitet hemlig uppgift avses till att börja med en uppgift för vilken sekretess gäller enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Det krävs inte att den som befattar sig med uppgiften själv är skyldig att hemlighålla den enligt offentlighets- och sekretesslagens bestämmelser. Avgörande är i stället att sekretess i den aktuella situationen gäller för upp-giften. Med rekvisitet avses därutöver en uppgift som inte träffas av någon författningsbestämd sekretess, men som hanteras som hemlig inom ramen för samarbetet eller i organisationen där den förekommer. Rekvisitet tar endast sikte på uppgifter om förhållanden som verkligen är avsedda att hållas hemliga och som inte redan har blivit allmänt kända. Denna avsikt bör ha kommit till uttryck på något sätt, t.ex. genom hemligstämpling, order eller anslag. Att någonting har stämplats som hemligt är dock varken tillräckligt eller nödvändigt för att en uppgift ska anses vara hemlig. I undantagsfall kan vissa uppgifter vara sådana att det i och för sig utan närmare framhållande av det framgår att uppgifterna är hemliga, t.ex. uppgifter om militära positioner under en väpnad insats. En hemlig uppgift är därmed detsamma som en uppgift som rör ett förhållande av hemlig natur (se 7 §), med den skillnaden att något hypotetiskt prov – enligt vilket man bedömer om uppgiften skulle ha omfattats av en sekretessbestämmelse om den förekommit det allmännas verksamhet – inte ska göras enligt denna bestämmelse.
Denna skrivning är ägnad att sätta myror i huvudet på en grävande journalist eller den som tänker sig att bli visselblåsare. Han behöver således inte vara underkastad tystnadsplikt som offentliganställd. Uppgiften han överväger att röja behöver inte finnas i någon sekretessbelagd handling. Någon ledning kan han inte få genom att hypotetiskt anta hur uppgiften skulle ha bedömts för det fall uppgiften hade funnits i en sådan handling. Huruvida någon order eller något anslag om hemlighållande har förekommit har han svårt att känna till eller bedöma. Den tidningsutgivare som han ändå lämnar uppgiften till har det inte lättare att begripa om han riskerar straff, ifall han publicerar uppgiften. Propositionen föreslår ju att utlandsspioneri och motsvarande obehörig befattning med hemlig uppgift ska bli tryckfrihetsbrott och i allvarliga fall till och med sätta meddelarskyddet ur spel.
Kort sagt, förslagen i propositionen begränsar även genom sin otydlighet informations- och yttrandefriheten på ett område där dessa friheter är av särskilt stor betydelse för allmänheten.
Det andra nya brottet i regeringens förslag, röjande av hemlig uppgift i internationellt samarbete, har jag utförligt behandlat i min artikel på alliansfriheten.se från i våras. Här ligger ribban lägre än för utlandsspioneri och motsvarande obehörig befattning med hemlig uppgift. Att något allvarligt men uppstår av röjandet krävs inte. Det räcker att röjandet ”är ägnat att störa Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation” (min kursiv). En potentiell visselblåsare får, om förslaget antas, ytterligare en återhållande faktor att ta med i beräkningen, om han vill offentligt påtala något som han uppfattar som ett missförhållande.
Under den långa tid som detta lagstiftningsärende pågått har remissvaren från mediernas olika organisationer varit negativa till förslagen. Ändå har inte mycket hörts från det hållet nu när propositionen har hamnat på riksdagens bord. Man undrar varför.