Ur boken “Diplomati och uppriktiga samtal” av Anders Lidén

Den erfarne karriärdiplomaten Anders Lidén har nyligen givit ut sina memoarer: Diplomati och uppriktiga samtal (Carlssons, 2017). Vi har fått förlagets tillstånd att publicera några delar ur boken som rör försvaret och relationerna mellan Sverige, Finland, Ryssland och Nato. (Boken har presenterats  i sin helhet på den här sajten tidigare).

 

Försvaret
Särskilt snabbt utvecklade sig samarbetet i försvarspolitiken. Det berodde till en början främst på ökade försvarskostnader och behov av gemensamma materielinköp och övningar. Men det fanns också en besvikelse i Finland över EU:s utveckling, som inte gav någon ökad säkerhetspolitisk trygghet. För Sveriges del hängde det också samman med bakslag i samarbetet med Norge inom ramen för det nordiska försvarssamarbetet, Nordefco. Det underströks att samarbetet inom Nordefco kunde utvecklas bilateralt, vilket skedde framför allt med Finland. Jag var glad att se den svenske överbefälhavaren Sverker Göransons engagemang i detta. Även Finlands motsvarighet, Ari Puheloinen, bidrog i hög grad.

Känslan var att Finland ville gå längre än Sverige. Ytterst handlade det om huruvida vissa delar av samarbetet skulle bli bindande i form av ett fördrag. Om resurser skulle delas mellan våra länder behövde finnarna kunna lita på att Sverige inte drog sig ur i ett skarpt läge.
Statsminister Jyrki Katainen ville ha en direkt kontakt med Fredrik Reinfeldt för att diskutera försvarsfrågan. Reinfeldt verkade inte bekväm med detta, utan skickade sin statssekreterare Gunnar Wieslander, som inledde en dialog med sin motpart Olli-Pekka Heinonen.


På finsk sida var ansvarsfördelningen lite oklar. President Sauli Niinistö ansåg sig ha högsta ansvaret i fråga om säkerhetspolitiken medan statsminister Katainen, från samma parti, inte minst mot bakgrund av försvarets tyngd i statsbudgeten, också ville engagera sig. Till detta kom försvarsminister Carl Haglund från Svenska folkpartiet och utrikesminister Erkki Tuomioja som var socialdemokrat. De senare två trampade knappast in i varandras revir, men försvarsfrågorna kom på finsk sida att beröra alla dessa fyra.
President Niinistö tog under min tid i Helsingfors alltmer för sig av rollen som ansvarig för säkerhetspolitiken. Hans direkta kontakter med Rysslands ledare Vladimir Putin hjälpte honom till en början. Senare, när det säkerhetspolitiska läget skärptes, blev det ännu mer naturligt för honom att spela en central roll och stiga fram som landsfader. Denna roll tog han också i migrationsfrågan, när flyktingkrisen hösten 2015 överraskade Finland.

Försvarssamarbetet fortsatte att fördjupas även efter det att både Sverige och Finland fått nya regeringar. Samtal fördes också om att ytterligare bredda det säkerhetspolitiska samarbetet. För Sveriges nya regering gällde det att motivera varför man inte behövde gå med i Nato. För Finland handlade det om att inte stå ensam vare sig i relationerna med Ryssland eller i förbindelserna västerut. Det var inte Sveriges försvarsförmåga man imponerades av eller behövde. Däremot ville man ha sällskap i säkerhetspolitiken. Närmandet till Nato och väst blev mjukare gentemot Ryssland om det skedde med Sverige. Sverige blev ett sorts förkläde för Finlands relationer i båda riktningarna.
Tanken framfördes att fortsatt fördjupat försvarspolitiskt samarbete krävde en gemensam utrikespolitik. Det tyckte jag inte var nödvändigt. Finland behöver mer än Sverige en fungerande relation med Ryssland och har mer realpolitiska reflexer. Sverige ser gärna sin utrikespolitik som värdebaserad. Vi kan skilja oss åt i vår utrikespolitik men det viktiga för vårt försvarssamarbete är att vi gör samma säkerhetspolitiska bedömningar.
Ett återkommande tema i Finland var att Sverige var på väg in i Nato och kunde överraska Finland med ett fait accompli. Bakgrunden var vår ansökan till EG 1991, då Sverige ansågs ha gått bakom ryggen på Finland och inte informerat eller konsulterat Helsingfors om de svenska planerna. Alternativet var att Sverige hade en dold allians med USA och därför inte behövde formellt medlemskap i Nato. I båda fallen medförde det oro att Finland skulle lämnas ensamt med den ryska grannen. För Finland var det kanske värsta scenariot att Sverige gick med i Nato och Finland hamnade utanför. Att statsminister Reinfeldt, vid den säkerhetspolitiska konferensen Folk och Försvar i Sälen 2014, sagt att en svensk Natoansökan var beroende av vad de svenska socialdemokraterna och vad Finland tyckte, räckte inte för att lugna finnarna.
Denna misstro mot Sverige var svår att komma över, även om Tuomioja i ett offentligt sammanhang med mig närvarande, svarade på en fråga:
– Ja, nu går det att lita på Sverige.
Juha Sipiläs regering, som tillträdde 2015, ansåg det viktigt för Finland att inte stänga dörren för ett Natomedlemskap och det var också president Niinistös uppfattning, fast ingen av dem förordade en ansökan om medlemskap. En utredning om vad Natomedlemskap skulle innebära hade gjorts redan 2007 och en ny tillsattes 2016. Dessa utredningar tycktes mest spela rollen av att flagga med Natokortet för att signalera till Ryssland att en försämrad situation i närområdet kunde föra Finland in i Nato, och för att understryka Finlands självständighet att om nödvändigt kunna fatta ett sådant beslut. Sipilä sa mig att han trodde signalen gått fram, för Ryssland hade under en längre tid låtit bli att kränka finskt luftrum.
I Sverige hade frågan om en Natoutredning en helt annan politisk laddning. I det svenska fallet blev det en kompromiss, där det hette att den militära alliansfriheten inte skulle utredas. Just den formulering som möjliggjorde kompromissen togs från ett tidigare finskt dokument, efter att statsminister Löfvens statssekreterare Hans Dahlgren ringt mig i slutskedet av förhandlingarna med oppositionen och bett att få den finska texten. Intrycket var att i Finland handlade Natodiskussionen helt om Ryssland. I Sverige rörde det sig mer om USA och kärnvapen.
Oron blev stor i Finland när samtliga fyra svenska allianspartier ställde sig bakom en anslutning till Nato. Det tycktes bekräfta att Sverige var på väg att söka medlemskap. I Finland ville man ha optionen, men det inhemska stödet för Natomedlemskap var inte starkt och man ville inte göra något som kunde irritera Ryssland. Inte minst president Niinistö själv var rädd att Ryssland skulle använda den långa gränsen för att utöva påtryckningar mot Finland. Opinionen i Finland var tveksam till Natomedlemskap, men enligt en årlig undersökning stod hela 94 procent av finländarna bakom det försvarspolitiska samarbetet med Sverige.
I själva verket var Finland snabbare än Sverige att närma sig Nato. Finland anslöt sig till Natos snabbinsatsstyrka före Sverige och förberedde ett värdlandsavtal för att möjliggöra för Natostyrkor att operera i Finland. I det senare fallet ville Finland att Sverige skulle skynda på, så att vi kunde underteckna samtidigt. På olika sätt fick jag intrycket att Finland var mer angeläget att vara med i Nato, fast utan ett formellt medlemskap.
Banden till USA var viktiga för Finland, och det låg bakom att man en gång i tiden valt ett amerikanskt stridsflygplan – en utmaning för SAAB som ville marknadsföra den nya versionen av Gripen, när det var dags att förnya det finska flygvapnet i början av 2020-talet. President Niinistö tog ofta upp frågan om att utveckla relationen med USA tillsammans med Sverige i tron att vi hade en närmare och mer speciell relation till Förenta staterna. När de nordiska statsledarna tillsammans träffade Barack Obama såg finländarna detta som en stor framgång.
Under min tid i Helsingfors blev president Niinistö alltmer angelägen om förbindelserna med Sverige. Han bjöds in till Folk och Försvar-konferensen i Sälen 2014. Efter detta talade Niinistö om ”Sälenandan”, som en ny fas i de finsk-svenska förbindelserna, och han diskuterade gärna öppet säkerhetspolitiska frågor med besökande svenska politiker. Företrädare för regeringen och även oppositionsledaren Anna Kinberg Batra fick på så sätt nyttiga inblickar i det finländska tänkandet.
I juni 2016 välkomnade presidenten Stefan Löfven och svenska säkerhetspolitiska debattörer till sin egen säkerhetspolitiska konferens på Gullranda utanför Nådendal. Några av de svenska deltagarna, som förespråkade medlemskap i Nato, förringade det svensk-finska militära samarbetet utan att se dess roll i den säkerhetspolitiska struktur där den transatlantiska länken också var en bärande del – med eller utan Natomedlemskap.
Tidigare försvarsministern Karin Enström skakade om de närvarande finnarna, inklusive president Niinistö själv, när hon tycktes ifrågasätta att han bjudit in president Putin för ett möte i Finland. Bakgrunden var förstås Sveriges och EU:s återhållsamhet i kontakterna med Ryssland på hög politisk nivå. Det är inte vanligt i Finland att presidentens säkerhetspolitiska omdöme ifrågasätts, så en viss uppståndelse uppstod i finsk media. Jag fick förklara för både presidenten och tidningen Helsingin Sanomat att det officiella Sverige förstod Finlands särskilda behov av kontakter på hög nivå med Ryssland med tanke på den 130 mil långa gränsen, men att vi själva, så länge ryssarna uppträdde aggressivt, helst talade med dem inom ramen för EU.
Det finska intresset för de baltiska länderna var svagare än jag väntat. Visst fanns känslor av samhörighet och språkgemenskap med Estland. Men Finland verkade inte vilja ha något med försvaret av de baltiska länderna att göra och många finländare tyckte att balterna intog en onödigt hård position i förhållande till Ryssland. Kanske distanserade man sig för att inte bli betraktad som den nordligaste av de baltiska staterna. Sverige hade ett starkare intresse av att dra in balterna i olika samarbeten.
Rysslands mer aggressiva uppträdande ökade också Sveriges säkerhetspolitiska intresse för Finland. Det sammanföll med en kvalitativ förändring av det försvarspolitiska samarbetet, som utvidgades till att skapa förutsättningar för gemensamt agerande också i ett skarpt läge. Inte längre talades om att samarbetet var begränsat till fredstid.
Försvarsamarbetet handlade, liksom närmandet till Nato, om att höja tröskeln och avskräcka Ryssland från militära äventyr mot våra länder. För mig stod det klart att om tröskeln höjdes för Ryssland i förhållande till Finland, så stärkte det också Sveriges säkerhet. Vår säkerhet var knuten till Finlands. Fast det fanns de i Sverige som ansåg att Sverige skulle kunna stå utanför om Finland hamnade i konflikt med sin östra granne, och att vi därför borde akta oss för att knyta vår säkerhet till Finland. I båda fallen var målet att undvika väpnad konflikt…

Men Ryssland då?

När jag anlände till Finland före Ukrainakrisen, såg jag med min erfarenhet i FN inte Ryssland som ett särskilt viktigt land i den internationella utvecklingen. De framväxande ekonomierna Kina, Indien och Brasilien var i mitt tycke de som höll på att förändra de globala maktförhållandena. Det tog ett tag innan det gick upp för mig att i Finland var man helt fokuserad på Ryssland. Intresset för världen utanför närområdet var mindre än i Sverige. När jag kort efter min ankomst höll föredrag i Helsingfors om internationella förhållanden, blev den första frågan:
– Men Ryssland då?
Det kluvna förhållandet till Ryssland var något som överraskade mig, och det blev allt tydligare i samband med krisen i Ukraina. Historiskt fanns både positiva och negativa erfarenheter av Ryssland. En viss samhörighet med Ryssland, som var främmande för oss i Sverige, märktes särskilt i östra Finland. Där var förbindelserna täta och det ekonomiska utbytet av stor vikt för städerna i gränsområdet.

Till UD skrev jag bland annat följande i en rapport, som jag något provokativt kallade ”Tillhör Finland väst?”:
Om utgångspunkten är den nordiska identiteten, de demokratiska värderingarna och samhällssystemet samt hur de flesta finnar uppfattar sig själva, så tillhör Finland obetingat väst. Den finska statsledningen strävar också efter att ligga i EU:s utrikespolitiska mittfåra.
Men Finlands mer än sekellånga tid i det ryska imperiet har satt sina spår. Det finns många inslag i det finska samhället, som erinrar om landets närhet till Ryssland och hur Finland påverkats därifrån. Det kan till dels förklara varför finländares och svenskars attityder, när det gäller Ryssland skiljer sig åt.
S:t Petersburgsregionens närhet och de ekonomiska möjligheterna i handeln med Ryssland gör att finnarna ofta blickar österut, medan vi i Sverige tittar åt väster och söder (och i samband med det ibland försummar att se Finland).
Vänstervågen på 1960- och 70-talet i Finland var stalinistisk. Det ter sig rätt obegripligt för en svensk efter Stalins övergrepp mot Finland och alla de liv som offrades i försvaret av landets självständighet.
Släktskapet med andra finsk-ugriska folk som lever inom Rysslands gränser, och inte minst i Karelen, är en del av den finska identiteten och bidrar till en dragning österut som är främmande för oss i Sverige, och även för många finlandssvenskar. Den finska nationalismen uppmuntrades en gång i tiden av Ryssland för att fjärma Finland från Sverige och därmed från väst. Finlands östliga tillhörighet är också något Ryssland underblåser för att kunna placera Finland i den ryska intressesfären.

Finnarna är förbluffande mottagliga för detta.
Ett seminarium ordnades i Helsingfors med den nationalistiske ryske filosofen Aleksandr Dugin, som betonade Finlands gemenskap med sina språkliga anförvanter i Ryssland. Slutsatsen blev att Finland borde vara en brygga mellan öst och väst.
Samhörigheten med Ryssland gör sig påmind. Statyer och minnesmärken från den ryska tiden, det ryska språket som hörs på gatorna från köpglada ryska besökare och arkitekturen i Helsingfors bidrar till detta. Att Finlands historia i skolundervisningen i princip börjar med Borgå lantdag 1809 leder i samma riktning. Man kan t.o.m. på sina håll ana en stolthet över att ha tillhört det mäktiga ryska imperiet – med en egen nationell identitet – något man saknade under den svenska tiden.
Historikern Matti Klinge var inte ensam om sin positiva syn på Finlands tid i det ryska riket. Han talade inte om tsaren (en främmande despot), utan kejsaren (Finlands kejsare). För Klinge var detta en tid av kulturell och ekonomisk blomstring i Finland. Förhållandet till kejsaren var nyckeln till att Finland kunde upprätthålla sin autonomi och det krävde en anpassning till honom och Ryssland.
Efter andra världskriget påtvingades Finland sovjetryska diktat som pris för det som fanns kvar av självständigheten. Nu var det inte längre tsaren utan Stalin, Chrustjov eller Bresjnev som Finland behövde hålla sig väl med. Mot denna bakgrund är det inte konstigt att president Niinistö anser sig behöva en nära relation till president Putin.
Den anpassning som följde det andra världskriget brukade kallas ”finlandisering”. Avgångne Sverigeambassadören Harry Helenius sa mig att på president Urho Kekkonens tid, under den tid då ”finlandiseringen” var som starkast, hade föreställningen att Finland haft det bättre under den ryska tiden än under den svenska vunnit mark.
Den 130 mil långa gränsen till det ryska jätteriket skapade en finsk självbild av att vara ett litet land. Jag brukade påminna om att nära hälften av FN:s medlemsstater var mindre än Finland i folkmängd och att en majoritet av dem var mindre till ytan.
Att Finland måste anpassa sig till Ryssland hade blivit en reflex. Det ingick också i den finska självbilden att man förstod Ryssland särskilt bra. Denna förståelse riskerade främst bli en fråga om att behaga Ryssland, ta hänsyn till dess intressen och inte irritera landet. Mest talande är kanske historien om den kände finländske diplomaten Max Jacobson, som fick frågan om vem som bar skulden till vinterkriget:
– Stalin, försökte han, varpå journalisten genmälde:
– Nej, jag menade på finsk sida.
Attityden förekom också att det hade varit bättre om general Armfelt inte lyckats få ”gamla Finland” med Viborgområdet från tsaren 1812, eftersom gränsen kom att löpa så nära den ryska storstaden S:t Petersburg att Ryssland av säkerhetskäl måste återta området. Det visade en större förståelse för Rysslands behov av säkerhet än för Finlands – den stora statens säkerhet skulle alltså vara viktigare än den lillas.
Till min häpnad såg en tidigare finsk ambassadör i Moskva Rysslands annektering av Krim som mindre allvarlig, och det gällde på samma sätt den ryska erövringen av Viborg under andra världskriget. Ryssland hade, enligt ambassadören, i båda fallen endast tagit tillbaka områden som man tidigare gett bort till en annan del av det egna imperiet. Det kunde därför inte jämföras med Hitlers annektering av Österrike.
Denna förståelse och anpassning bygger på ett, som finnarna själva uppfattar, realpolitiskt synsätt som i en viss historisk situation varit till nytta. Men hävdandet av egna rättigheter stärker den nationella självkänslan, och folkrättsliga principer är ett viktigt element i den mindre statens försvar.
När finska riksdagen firade sitt 150-årsjubileum 2013 var representanter från ryska duman närvarande i salen. Till min förvåning uttryckte alla partier utom tre sin tacksamhet gentemot Ryssland för att Finland fått demokratin. De avvikande var Svenska folkpartiet, som frågade sig om inte den svenska bakgrunden hade något med saken att göra. Inte heller Vänsterförbundet var redo att hylla Ryssland. Och Oras Tynkkynen från De gröna kritiserade istället Ryssland iförd regnbågsfärgad slips, något som förargade talmannen Eero Heinälouma. Riksdagen avsatte medel för ryskstudier och mest inställsam var representanten för Samlingspartiet, som förklarade att Ryssland hade rätt att behandlas som en stormakt.
Under Ukrainakrisen märktes att Finland var mottagligt för rysk propaganda och att en del av ”finlandiseringen” levde kvar. Ekonomiprofessorn vid Åbo universitet Kari Liuhto trodde sig veta att Ryssland hade inflytelseagenter i Finland, professorer som borde vetat bättre, som gentemot myndigheter och kolleger lobbade för ryska perspektiv och synsätt. Rätt häpnadsväckande var också att flera svenskspråkiga politiker i en tv-debatt inför EU-parlamentsvalet okritiskt torgförde ryska ståndpunkter. Och förre statsministern, den alltid trevlige Paavo Lipponen, underströk att vi måste förstå att Ukraina var mycket viktigare för Ryssland än för EU.
Statsledningen med president Niinistö och statsministrarna Katainen/Stubb/Sipilä var dock noga med att ställa upp bakom EU:s sanktioner mot Ryssland. Att tillhöra, och inte avvika från, den västliga gemenskapen var ett överordnat intresse, också manifesterat i samarbetet med Nato. Solidaritet med EU hoppades man skulle betyda att EU i ett krisläge också ställde upp för Finland. Av samma skäl välkomnade Finland att Frankrike åberopade Lissabonfördragets biståndsklausul efter terrorattackerna i Paris 2015, och skyndade sig att erbjuda hjälp. Även Sannfinländarnas ledare, Timo Soini, var som utrikesminister tydlig med var Finlands intresse låg, och han tvekade inte om sitt stöd för sanktionerna.
Erkki Tuomioja kunde, som utrikesminister, för sin del i olika EU-möten inte låta bli att framhålla att krisen i Ukraina delvis var EU:s fel, som inte behandlat Ryssland med tillbörlig respekt. På svenska UD vädrade tjänstemän sin irritation över Tuomiojas försiktiga och intellektuellt resonerande hållning, särskilt som Carl Bildt drev på för en gentemot Ryssland hårdare linje.
Bakom en mjukare finsk hållning låg förstås också det nära beroendet av handeln med Ryssland. Sanktioner mot Ryssland kunde på ett allvarligt sätt skada finska ekonomiska intressen i en tid av ekonomisk stagnation i övrigt. Rysslands motsanktioner kom att drabba Finlands livsmedelsexport, som till stor del varit inriktad på den ryska marknaden.
Men även Natoanhängare var kvar i ”finlandiseringens” tankebanor. De talade gärna om att Finland borde sökt medlemskap i Nato på 1990-talet, men så länge krisen i relationen med Ryssland pågick var tidpunkten inte den rätta. Det skulle provocera Ryssland och öka spänningen i området. Det märktes också när försvarsminister Carl Haglund från Svenska folkpartiet tillbakavisade kritiken mot regeringen för att under pågående Ukrainakris ha gjort ett avtal med ryska Rosatom att bygga ett kärnkraftverk som skulle bli beroende av rysk teknologi, rysk finansiering och ryskt bränsle. Ett nej till Rosatom, sa han, hade i detta läge inte varit lämpligt eftersom det skickat en negativ signal till Ryssland.
Finland ville inte framstå som fientligt mot Ryssland eller irritera grannen, varför man också konsekvent undvek att tala om Ryssland som ett hot. En självcensur gällde alltjämt i Finland och det ansågs heller inte politiskt korrekt att grovt kritisera Ryssland. Sannfinländske ledaren Timo Soini, som var känd för sin frispråkighet och normalt inte dolde sin kritik av Ryssland, sa att visst fick man kritisera Ryssland, men man behövde inte vara oförskämd.
Jag diskuterade detta med finska UD:s polchef Kirsti Kauppi, som menade att även den yngre generationen, som inte upplevt tiden av ”finlandisering”, använde det gamla språket utan att egentligen förstå dess innebörd. Ett nytt språkbruk och ett nytt förhållningssätt till Ryssland behövdes. Själv tyckte jag det ständiga behovet att ta hänsyn till Ryssland luktade underordning. Visst behövde Finland goda grannskapsrelationer med Ryssland. Men det borde kunna ske på mer jämlik basis. Finland var visserligen litet i förhållande till Ryssland, men hade en styrka i att tillhöra EU, Norden och västvärlden, vilket borde ge tillräckligt med självförtroende.

Vid Imatra promenerade jag utmed den ryska gränsen i sällskap med den finska gränsbevakningen. Lugn rådde. Det var lätt att se värdet av att det förblev så och att Ryssland hade möjligheter att ställa till med problem. Ett mardrömscenario var att Ryssland skulle låta ett stort antal migranter passera gränsen till Finland. En ohållbar situation skulle kunna skapas. Det hände då och då att ett mindre antal asylsökande korsade gränsen och det sågs som en påminnelse om att här fanns ett instrument som Ryssland kunde använda vid behov.
När denna ström plötsligt ökade vintern 2015–16 ingick Finland ett avtal med Ryssland om att bara finnar, ryssar och vitryssar under en tid skulle få använda de aktuella gränsövergångarna. Trots att detta kanske inte var helt förenligt med EU:s Schengenöverenskommelse eller den nordiska passunionen, brydde vi oss inte om att klaga. Vi förstod Finlands oro, men befarade att något liknande igen skulle användas av Ryssland som påtryckningsmedel, eller som ett sätt att vinna politiska poäng.