Joseph Roth och Gustaf Hellström var generationskamrater, och det kan därför vara på sin plats att inleda det här anförandet med några biografiska och geografiska data och jämförelser. I en viss mening skulle man kunna kalla dem för gränsvarelser.
De föddes nära riksgränser – i Gustaf Hellströms fall en gräns som sedan länge hade varit utplånad, den mellan Sverige och Danmark, i Joseph Roths fall en som skulle förskjutas under och även efter hans levnad. Kristianstad är fästningsstaden, Brody – där Joseph Roth föddes 1894, tolv år efter Hellström – anlades som en med privilegier utrustad handelsstad, när denna del av Polen – Östgalizien – i samband med den polska statens styckningar i slutet av 1700-talet tillfördes den österrikisk-ungerska monarkin: någon mil längre bort låg Ryssland, som tog sin beskärda del av bytet; Preußen, det vi idag skulle kalla Tyskland, fick också ett stycke polsk mark.
Allt detta förändrades med första världskriget, som Gustaf Hellström tillbringade mesta tiden av som utrikeskorrespondent i Paris och Joseph Roth som frivillig i den österrikiska armén. Det är litet oklart vad den senare sysselsatte sig med där, men när han demobiliserades efter det tysk-österrikiska krigsnederlaget 1918, kom han ganska snart att ägna sig åt journalistik. Hellström och Roth blev alltså båda reportrar, fast vid litet olika tidpunkter, och två av de främsta inom sina respektive språkområden. Roth skrev för tyskspråkig press, under en kortare tid i Wien, därefter med bas i Berlin, fram till Hitlers maktövertagande, när han som jude måste ta till emigrationen.
Båda – Hellström och Roth – ägnade sig vid sidan av journalistiken åt mer eller mindre skönlitterärt författarskap. Hellström skrev noveller och romaner; den unge Roth hängav sig med förtjusning, som det verkar, åt dagsvers och feuilletoner, ett slags bildat småprat i kortformat. År 1923 romandebuterade han med Spinnennetz, Spindelnätet – en studie i den fascistiska personligheten och, enligt vad kännarna anser, det första fiktionslitterära verk, där Adolf Hitler förekommer med namns nämnande.
Gränsvarelser – men också gränsöverskridare. Både Hellström och Roth var resenärer. De var båda klassiskt bildade: Hellström hade tagit examen i Lund, vilket inte minst hans gripande Stellan Petreaus-berättelse Sex veckor i Arkadien bär vittne om; Roth inledde universitetsstudier vid Theresianska akademien i Lemberg (dagens Lviv), så bröt världskriget ut och därefter gjorde han endast tafatta försök att fortsätta på den akademiska vägen i Wien. Båda var mångspråkiga, kosmopoliter, får man väl nästan säga, med internationell utblick och historiska insikter som fick dem att färdas inte bara i rummet utan även i tiden. Hellström var ju stationerad först England, sedan i Frankrike, sedan också i Förenta staterna med en följande andra sejour i England – min favorit bland Hellströms romaner är nog Kärlek och politik, med sin bakgrund i klasstridernas London i början av 1900-talet. Roth korsade inte Atlanten och inte heller engelska kanalen – han drogs mera österut och söderöver, till Polen och Italien, och hamnade faktiskt under en reportageresa osannolikt nog i Albanien – men i en av sina romaner, Job. Historien om en enkel människa, låter han en olycksdrabbad rysk jude hamna i New York. Många förföljda östjudar, ”Spelman på taket-judar”, gjorde den resan, från pogromernas Ryska rike till den välkomnande Frihetsgudinnan i den stora metropolen, under åren kring sekelskiftet 1900. Flera valde även andra destinationer. Och många tog sig över den ryska gränsen just vid Joseph Roths födelsestad Brody. Romanen Job skrevs i början av 1930-talet och är, vad jag kan förstå, den första av Joseph Roths böcker som utkom i svensk språkdräkt – 1931. Översättare var Miriam Ehrenpreis-Nathansson, dotter till den svenske överrabbinen Marcus Ehrenpreis.
Joseph Roth utvecklades till en benhård anti-nationalist. Han kom att sörja, att det återupprättade Polen efter första världskriget återtog hans hembygd, som rycktes loss från den gamla kejserliga monarkin och blev en del av den nya polska republiken. Efter Joseph Roths död på försommaren 1939 skulle denna trakt gå andra öden till mötes och 1945 tillföras den ukrainska sovjetrepubliken, idag en del av ett krigsdrabbat Västukraina.
Gustaf Hellström var en bergfast liberal, förankrad i den västliga kultursfären. Det senare får man väl säga, att också Joseph Roth var, men i liberalismen såg han å andra sidan ingenting försonande. Hade den inte fött de nationella projekten och stridigheterna? Roth motsatte sig nationalstaten som princip och idé. Han ville att människor av olika språk, etnicitet, religion skulle kunna leva sida vid sida – kanske inte i välmåga, men någorlunda jämlikt förtryckta. Därför blev han också motståndare till sionismen – ett nationellt projekt om något. Han föddes i en riksgemenskap, där det judiska var någorlunda tolererat, och för honom var denna riksgemenskap ett universum, ett konkretiserat idealsamhälle, ett slags imagined community, som förmådde hålla de många särintressena i schack.
Det fanns en enhet i mångfalden. Så här skrev han i ett av sina sista verk, den långa novellen ”Kejsarbysten” – här i min egen översättning från 2012. Det handlar om en greve Morstin, bosatt på ett gods i närheten av staden Brody, som några gånger varje år åker omkring i riket för att besöka vänner:
”Och när han så for kors och tvärs genom detta sitt fädernesland, så överdådigt på kontraster, var det han tilltalades mest av de där ständigt återkommande, färgsprakande detaljerna som han stötte på vid alla dessa järnvägsstationer, alla kiosker, alla offentliga byggnader, skolor och kyrkor runt om i rikets många kronländer. Överallt bar gendarmerna samma fjäderbuske eller samma ockrafärgade hjälm med Habsburgarnas gyllene pomponger och tindrande dubbelörn; överallt var trädörrarna på de kejserliga och kungliga tobaksaffärerna diagonalmålade i gult och svart; överallt bar ämbetsmännen samma gröna (nästan prunkande) portepéer runt sina blanka sablar; i varje garnison hade infanteriofficerarna samma blå uniformsskjortor och samma svarta paradbyxor när de flanerade utmed korson, kavalleristerna samma röda byxor, artilleristerna samma kaffebruna kappor; och varje kväll när kyrkklockorna överallt i detta stora och färgsprakande rike slog sina nio slag blåstes det ett tapto som bestod av glättiga frågor och vemodiga svar. Överallt fanns samma kaféer med sina inpyrda valv och skumma nischer, där schackspelare kunde häcka som besynnerliga kolonier av fåglar, med uppdukade bord där det stod kulörta buteljer och gnistrande glas under överinseende av blonda, storbarmade kassörskor. Nästan överallt, i alla rikets kaféer, kunde man se polisongprydda kypare, som smög omkring på darrande knän och trippande tår, med servetten lagd över armen, utgörande ett slags matta och kuvade avbilder av uppvaktningen hos ett åldrande majestät, en polisongprydd härskare, som räknade alla kronländer, alla gendarmer, alla ämbetsmän, alla tobaksaffärer, alla järnvägar och järnvägsbommar, alla folk som sina. Och i varje land sjöng man sina sånger; och i varje land bar bönderna sina kläder; och i varje land talade man sitt eget språk och några till. Och vad som särskilt tjusade greven var det högtidliga och på samma gång glättiga i kombinationen gult och svart som utstrålade ett sådant gemyt i sitt umgänge med andra färger; den likaledes högtidliga och muntra hymnen ’Gott erhalte’, som hade mer hembygdskänsla än alla de olika folksångerna, samt tysk-österrikiskan som påminde om hur man talade på medeltiden, nasalt och vårdslöst, oartikulerat, med idiom och dialekter som man fortfarande kunde höra talas bland de många folkslagen.”
Men den här långa utvikningen är kanske att gå händelserna i förväg. Joseph Roth var inte kejsartrogen, ”kaisertreu”, men han blev det. I Wienpressen kunde han några gånger underteckna sina bidrag med ”Der rote Joseph” – Röde Joseph. Då, strax efter kriget, var han antimilitarist, antikapitalist, han upphov sin stämma mot furstar och generaler, han skildrade den efterkrigstida nöden och misären på gator och torg, han gick till storms mot brackorna, profitörerna. Så här kan det låta i Wientidningen Der Neue Tag den 23 maj 1919:
”Natt efter natt går jag samma väg. Natt efter natt ser jag samma bilder. Utanför fattighuset kör likvagnen fram, obevekligt, nyktert, affärsmässigt, för att sänka i jorden dem som var kränkta på jorden. Man vet inte vilket som är värst. Det kan också röra sig om ett infamt tryckfel…
Ett par hus längre bort, framför anatomiska institutet, står döden där igen. Den här gången i modernare skrud. En spårvagn som har ett starkt lysande kors på bakfönstret. Dörrarna till anatomiska institutet står vidöppna. I klumpiga, släthyvlade trälårar, som har en vag likhet med kistor, ligger de dissekerade, undersökta, färdigobducerade liken.
Lår på lår skjuts in i spårvagnen. Fullproppad med lik som har kommit upp sig efter döden genom att underkastas vetenskapliga experiment beger sig spårvagnen med det starkt lysande korset till slut därifrån. Det är den enda spårvagn i Wien vars resenärer i sin stumma älskvärdhet inte trampar på sina redan uppskurna liktornar…
Men vad är det som sker på Votivplatsen? Är det döden igen? Är det gravar som skottas? Män hemlighetsfullt draperade runt en fladdrande stormlykta. De hackar med spadar och krampor mitt i gatan, mellan spårvägsrälsen, och river upp hela stenläggningen. Som skattgrävare? Då skulle de vara symboler, en representation av tyskösterrikarna, ett folk så pungslaget och så hjärtlidande, som gräver efter skatter och gläder sig när det hittar daggmaskar till föda…
Men det är varken död- eller skattgrävare utan arbetare från stadens elektricitetsverks reparationsverkstäder, och deras färglösa nattliga aktiviteter syftar till att upprätthålla spårvägstrafiken. De skottar så att säga upp trafiken i Wien ur dess grav för att möjliggöra dess återuppståndelse…
På gården står sedan en tid tillbaka en man med en sodavattenkärra. Varje dag vid den timme då natten obönhörligen måste inträda, i enlighet med besluten om att hushålla med åtgången på ljus, intar mannen sin position. Han är en kombination av salami- och varmkorvgubbe, ett slags nybildning, anpassad till de förändrade omständigheterna. Han säljer fläsk, sodavatten och bakverk och är den enda företeelsen i Wiens nattliv som med sin fladdrande gasolinlampa pekar in i en lycklig framtid.
Ty sådant är vårt ’nattliv’: Våra medborgare dör och begravs precis som vårt förflutna, deras lik blir dissekerade precis som vårt fosterland, gatutrafikens återuppståndelse påminner bra mycket om en begravning och våra förhoppningars ljusstråle är ett svagt irrbloss från en gasolinlåga som vacklar i nattvinden över saltat amerikanskt fläsk och oöverkomliga surrogatlivsmedel…”
Och Roths publicistiska gärning, hans speciella form av samtidssatir, kröntes med framgång. Han flyttade, som sagt, över till Berlin – året var 1920. Han anses ha varit den bäst betalda journalisten under Weimarrepublikens korta epok. Man han hade också dryga utgifter. Hans hustru vårdades under långa tider på asyl, alltså psykiatrisk klinik, och det medförde höga sjukhusräkningar. Och han började tidigt supa – hårt. När han dog 45 år gammal, var han ett fysiskt vrak. Hans hustru – han hade också andra kvinnor – skulle kort därefter avlivas under nazisternas eutanasikampanjer.
Efter en journalistisk sejour i Paris 1925 för den ledande dagstidningen Frankfurter Zeitung (dagens FAZ) hade Joseph Roth förväntat sig en fast placering i den franska huvudstaden. Han blev förbigången. Den liberala blaskan sände en konservativ skribent dit. Roth begärde någon form av kompensation. Han fick ett uppdrag: att göra en reportageresa till Ryssland. Den kom att vara i tre månader, på hösten 1926. Hans rapportering pendlar mellan förfäran och missmod. Roth åkte dit, skrev Walter Benjamin, som nära nog övertygad bolsjevik och kom hem som monarkist. Roth tror att han ska upptäcka det nya livet, den nya människan där borta. Men det gör han inte. Han är möjligen också en smula naiv. Prostitution förekommer inte i det socialistiska Ryssland, antecknar han, eftersom man har förbjudit den. Vad han stöts bort av är det medelmåttiga i den nya sovjetstaten, den andliga tomheten. Det revolutionära hålls tillbaka, i dess ställe har kommit ”en nyttig och disciplinerad moderation”. Landet behöver inga genier, men det har ”ett överhängande behov av folkskollärare”, skriver han. Det behöver fabriker, inte diktare.
”Man skyr topparna”, fortsätter Roth, ”och anlägger breda härvägar. Det råder allmän mobilisering. En tegelsten är nyttigare än ett torn. Traktorer! Traktorer! Traktorer! – så lyder ropen över hela landet. Civilisation! Maskiner! ABC-böcker! Radio! Darwin!! – man föraktar Amerika, det vill säga den själlösa superkapitalismen, landet där guld är gud. Men man beundrar ’Amerika’, det vill säga framsteget, det elektriska strykjärnet, hygienen och vattenledningarna. Man vill ha perfekt produktionsteknik.”
Och allt detta, menar Roth, har gått ut över den ursprungliga kommunistiska andan. Vad han skådar är en materialism av närapå västerländskt märke. Det här är några år före den första femårsplanen. En ny borgarklass berikar sig själv. Affärerna framförallt – inte läran, inte ideologin. Sedan 1923 härskade i detta land de så kallade Nep-männen, den nya ekonomiska politikens uppkomlingar, filurer som har lärt sig kringgå lagens många begränsningar. I Baku finner han deras uppträdande särdeles dråpligt: ”På den livliga boulevarden spatserar en hel börs”, skriver han. Man sitter på restauranger, vars båglampor speglar sig i Kaspiska havet. Man ser fartyg som anländer, varor som lossas. Så förträffligt att sitta här och kalkylera! Från de välvda tälten, som ser ut som stora sufflörluckor, hörs smäktande turkisk musik, till tonerna av saz och tar [bägge långhalslutor] i det tunna gränslandet mellan vildhet och sentimentalitet – och man gör affärer!”
På en Volgabåt med destination Astrachan tilltalas Roth en av amerikansk resenär. ”Vad har egentligen revolutionen uppnått?” frågar amerikanen retoriskt. ”För de fattiga går det utför, medan de rika ägnar sig åt sitt kortspel.”
Inget proletärernas och småböndernas paradis precis. Det var inte heller vad Gustaf Hellström elva år senare skulle finna. Omständigheterna var annorlunda. Nep-männen fanns inte mer. Jordbrukskollektiviseringen hade fullbordats, till stora mänskliga offer. En snabbindustrialisering var satt i gång, med uppkomsten av ett militärindustriellt komplex, vad historikern Lennart Samuelson har betecknat som en ”koloss på larvfötter”. Skådeprocesser och avrättningar i stor skala, lägerstaten höll på att ta fast form. Hellström var givetvis inte okunnig om detta. Han for dit utan falska förespeglingar. Till skillnad från Roths tre månader varade hans uppehåll i Sovjetunionen endast i fyra veckor. Tretton artiklar i Dagens Nyheter blev det, i slutet av 1937 utgivna i bokform under titeln Vägen till paradiset. Roths bokpublicering hade en mer neutral titel, Reise in Rußland.
Sagt och gjort. Hellström tar tåget från Helsingfors till Finska bangården i Leningrad, ”en slummens triumf”, som det heter i rubriken till det första reportaget. Grått och ogästvänligt. ”Trottoarerna myllra av människor; barbenta kvinnor, män i under- eller nättröja och byxor, barn i alla stadier av avklädnad ned till ett par badbyxor.” Kvinnorna bär sina små på armen, barnvagnar ser man inte röken av. Få bilar och cyklar på gatorna, de kostar för mycket. Överfulla spårvagnar. Breda avenyer och rikliga parker, å andra sidan bristen på det pittoreska, som Hellström uttrycker sig, vilket inte är så märkligt med tanke på att staden anlades så sent som i början av 1700-talet. Inte ett spår av medeltid. Hellström återkommer ofta till hur människor klär sig. ”Vita linnebyxor, skjorta och gummiskor för herrar, klänning, bara, oftast håriga ben, sockor och gummiskor för damer. Det är en praktisk beklädnad i sommarvärmen, ehuru kanske föga storstadsmässig, och ger en känsla av i närheten befintlig folkplage.”
Om man stannar upp här, och reser litet framåt i tiden, vilket ju Hellström inte kunde göra, kan man fråga sig om inte sådan här mundering har blivit rätt vanlig i nutidens svenska storstäder. Badbyxor och träningsoverall sommartid, gymnastikskor sommar som vinter, slips och kavaj har blivit allt mindre vanligt.
I Moskva är det mer rörelse och pulserande liv än i den forna kejserliga huvudstaden. Särskilt maskinkulturen faller honom i ögonen: ”fabrikens ställning av symbol för en stridande kyrka”, partidiktaturen alltså, bevakad av militär. Mängden av kontorspersonal frapperar honom i arbetarstaten. Och även om disciplinen på arbetsplatserna stramats upp på senare år, säger Hellström, så har den inte avsatt sig i yttre former. ”Man bereder till exempel i en fullpackad kontorstrappa, där konversationen är i full gång, ej väg för administratören eller chefsingenjören.” Så är det inte i Väst. Och Hellström fortsätter: ”Man kan knappast annat än beklaga administratörer och chefsingenjörer, som få bära ansvaret och kanske en vacker dag också hundhuvudet…”
Efter detta stycke har Hellström satt ut tre punkter. Det förekommer också på några andra ställen i reportagen, när författaren övergår från ett ämne till ett annat. Jane M. Ekström, som har försett Gustaf Hellström-sällskapets utgåva, Resa i Stalins Ryssland, med ett initierat efterord, antar att de där punkterna markerar författarens avsmak inför vad som komma kunde. Jag är inte säker på att den tolkningen håller. Det kan mycket väl vara ett journalistiskt mode i detta eller en markering av att reportagets fortsättning följer. Väldigt många av Joseph Roths kåserier och tidningsskriverier, inte bara de från Ryssland, avslutas med tre punkter eller ett tankstreck, utan att det går att läsa in en särskild mening i detta. Kanske är det en sättare som har varit framme.
Vissa saker, som Hellström behandlar, fanns inte på Roths tid. Ett av de mest fascinerande partierna i Hellströms reportage handlar om den sovjetiska stöt- och mönsterarbetaren, stachanoviten, efter en kolgruvearbetare i Donetskområdet, Aleksej Stachanov, som sommaren 1935 hade slagit alla med häpnad och överträffat sin produktionskvot fjorton gånger under ett arbetspass på fem timmar och fyrtiofem minuter.
Också här är det förvärsbegäret som står i centrum – men inte för en uppkomlingsbourgeoisi, utan för en arbetararistokrati, som ger åtskilliga företräden i det socialistiska samhället av sovjetisk typ. Egendomligt nog, antecknar Hellström, uppkom stachanovitrörelsen underifrån, spontant och oväntat, ”i detta planhushållningens förlovade land”. Det uppstod en tävlan, som först verkar ha tagit de makthavande på sängen. Man ville åstadkomma höjd levnadsstandard genom rationell fördelning av arbetskraften och omsorg om arbetsredskapen. ”Rörelsen vederlade med all önskvärd tydlighet de utländska experternas profetior om ryssens oduglighet som effektiv industriarbetare”, skriver Hellström. Ackordsystem infördes, lönespännvidden kunde sträcka sig från 180 rubel till över ett tusen rubel i månaden för samma arbete. Dessa sovjetiska arbetararistokrater hade inte bara löneförmåner, som de rätteligen förtjänat, de fick också underställda medarbetare, förtur till vilohem, ordensutmärkelser och medlemskap i politiska församlingar, löften om en privatbil, en radioapparat, ett piano. (Ja, även här har Hellström faktiskt satt ut tre punkter, där vi möjligen hade förväntat oss ett: ”och så vidare”.)
Trots en viss fördomsfullhet, som skiner igenom här och var i framställningen, har Gustaf Hellström åstadkommit en imponerande sociologisk och etnografisk undersökning, där Joseph Roth mera tog fasta på stämningar och mentaliteter, och detta på rekordtid. Så var ju Hellström en snabbskrivare också, liksom för övrigt Roth. Litterära stachanoviter båda!
Gustaf Hellström kände sig inte sviken – han befästs i sin liberala övertygelse. Vad han bevittnade och registrerade under sin ryska resa, detta skräckens och terrorns år 1937, förefaller det mig, har den tyske Rysslandskännaren Karl Schlögel, sjuttio år senare, i sin bok Terror und Traum, karakteriserat och systematiserat på följande sätt:
”Mycket som ser ut som en omnipotent statsmakt är istället förtvivlade handlingar av en kraftlös makt; vad som framstår som dumdristig utopi är ingenting annat än undantagstillstånd, utan vilka en makt med svagast tänkbara legitimitet inte skulle överleva en dag. Vad som verkar vara en plan framträder vid närmare påseende som nödvärn, improvisationer, ett kryssande hit och dit, ett liv som levs ur hand i mun. ’Systemet’ visar sig i verkligheten vara ett nödtorftigt betvingat kaos, men ett kaos som hela tiden måste släppas loss för att maktinnehavet ska kunna säkras.”
Kaoset som terrorns undersida.
Mina damer och herrar, jag tror att den slutklämmen möjligen också kan ha bäring på den situation som vi har upplevt sedan en tid tillbaka.
Anmärkning. – Texten återgår på ett anförande, som författaren höll vid Gustaf Hellström-sällskapets årsmöte i Kristianstad den 2 april. Han har översatt Kejsarbysten och andra noveller av Joseph Roth till svenska (Atlantis 2012), skrivit Svindleriets ädla konst. En idébiografi över Joseph Roth (Dialogos 2014) samt är medlem i Gustaf Hellström-sällskapet. Medutgivare av alliansfriheten.se.