NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Den 13 september presenterades den norska utredningen om Norges deltagande i kriget Libyenkriget 2011.
Utredningen under ledning av Jan Petersen, tidigare stortingsrepresentant och utrikesminister för Høyre, tillsattes förra året av den norska regeringen på begäran av Stortinget. I utredningen har också ingått en statsvetare, en jurist samt en officer. I direktivet ingick att särskilt utvärdera den folkrättsliga grunden för de norska militära operationerna samt efterlevnaden av humanitär rätt.
Två finska förvarsdebattörer, Charly Salonius-Pasternak och Robin Häggblom, skrev den 6 september på svd.se att Sverige kan komma att svika Finland om det svenska försvaret inte får ökade anslag.
De refererar till ÖB som krävt ytterligare 18 miljarder kronor i tillskott mellan 2018 och 2021.
Författarna är mest oroade för att det blir ett militärt vakuum, inte främst i Sverige, utan i de bägge ländernas närområde. Sverige kan inte upprätthålla skyddet av transporter i Östersjön, vi blir en mer lättviktig partner i militärt samarbete och övningsverksamheten med Finland kan komma dras ned. Det är säkert en riktig bedömning, liksom att Sveriges ”de facto-suveränitet och utrikespolitiska manöverutrymme minskar”.
Författarna förbigår dock att de finansiella problemen för försvaret beror på snedfördelningen av resurser. Det är de dyra vapensystemen som JAS, ubåt A26, kustkorvetter och nu inte minst Patriot som hela tiden medför ökade kostnader och förskjutna tidplaner. Detta tvingar ÖB att dra ned på markstyrkorna och övningar med markstyrkor.
Försvarshögskolan, Totalförsvarets Forskningsinstitut, Kungl. Krigsvetenskapsakademien har alla blivit sambandscentraler för den svenska Nato-lobbyns ihärdiga propagandaverksamhet. Det finns ytterligare ett antal inrättningar av den sorten. Det har fått till följd att den försvars- och säkerhetspolitiska debatten i Sverige har kommit att präglas av en kolossal ensidighet. Grupptryck gör att personer med avvikande uppfattningar rättar in sig i ledet.
Vi från sajten alliansfriheten.se har skickat frågor till riksdagspartierna om försvaret inför valet.
Idag har Sverige ett yrkesförsvar kompletterat med vissa pliktuttagna (cirka 4000), alltså en värnplikt som långt ifrån är allmän. Försvaret är ett så kallat tröskelförsvar som bygger på avancerade vapensystem som JAS, ubåten A26, korvetter och nu senast medelräckviddigt luftförsvar (Patriot). Markstyrkorna utgörs endast av två brigader.
Kriget i Afghanistan intensifieras. Nyligen visades detta genom talibanernas erövring av den betydande staden Ghazni som först efter hårda strider och massiv amerikansk insats kunde återtas av regeringsstyrkorna.
Sverige deltar fortsatt med militär styrka i Afghanistan. Senast tog riksdagen beslut före jul 2017 om upp till 50 militärer. I regeringens proposition till riksdagen skrev man att insatsen skulle ”främst bestå av rådgivare till de afghanska säkerhetsstyrkorna och stabsofficerare till de staber som leder RSM. Syftet med bidraget är att bistå de afghanska säkerhetsstyrkorna med utbildning, rådgivning och stöd i syfte att konsolidera säkerhetsstyrkornas förmåga att självständigt hantera säkerheten i landet”. Läs artikel
Karl Marx och Friedrich Engels hette två av Europas främsta Rysslandshatare. Med sina pennor bekämpade de den rådande despotin i det ryska riket, självhärskardömet, det efterblivna samhällsskicket och tsarismens expansiva utrikespolitik. Västliga politiker som lord Palmerston, brittisk premiär- och utrikesminister i omgångar, anklagade de för att gå Rysslands ärenden. De gillade Karl XII, ståndaktig soldatkonung.
För ett drygt år sedan presenterade sajten alliansfriheten.se tio programpunkter som skulle kunna samla anhängare till folkförsvaret och alliansfriheten till gemensamt uppträdande.
Det är nu tredje gången (23/8) som vi publicerar detta dokument, heter det. ”Vår tanke har varit, heter det att dessa punkter skulle kunna färga diskussionen om de försvars-, säkerhets- och utrikespolitikiska frågorna i årets valrörelse. Så har det knappast blivit. Men innehållet känns fortfarande i hög grad aktuellt och relevant.”
Ja, det är det verkligen viktigt att svenska folket i vår demokrati får information. Var finns journalisterna när det gäller Sveriges säkerhet?
Bjørnar Moxnes, ledare för det minsta partiet i norska stortinget Rødt och själv stortingsrepresentant, säger i en artikel på Forsvarets Forum, med hänvisning till högsta militära expertis (försvarschefen som i Sverige motsvaras av överbefälhavaren), att ”deltakelse i for mange utenlandsoperasjoner i for mange land har gått på bekostning av hjemlig [inhemsk] beredskap”. Eller med Moxnes’ egna ord, som hänvisar till norska Riksrevisjonen: ”Prioritering av USAs kriger har gått på bekostning av hjemlig beredskap.”
Per Ahlin, tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter, nu universitetslektor, har i dagarna kommit ut med boken Från utanförskap till gemenskap – (ungefär) hundra år av svensk säkerhetspolitik (Jure 2018).
Det är den andra boken från Ahlins penna detta år. Den förra boken har anmälts på denna sajt .
Efter korta kapitel om svensk neutralitetspolitik tar Ahlin avstamp i regeringsförklaringen den 8 oktober 1982, där statsminister Olof Palme övertygande tar till orda.
Kapitel 7 har rubriken ”Från neutralitet till EU”. Han noterar statsminister Carl Bildts uttalande 1992 att Sverige bör ”’under den tid vi idag kan överblicka’ bibehålla möjligheten till neutralitet i närområdet”.
Sverige anklagades under Palme-eran (cirka 1963–1987) och även senare, av dennes politiska motståndare, för att ha velat vara en ”moralisk stormakt”. Det är en i stort sett obefogad anklagelse. Den svenska regeringen stödde verbalt och monetärt frigörelsesträvanden och nationsbygge i tredje världen och fördömde särskilt brutala stormaktsfasoner. Detta gav oss en viss erkänsla runt om i världen utan att dra på oss några hot och slag från något håll. Sverige var för obetydligt för det.
Sverige beslutade 1920 att träda in i Nationernas förbund (NF). I propositionen till riksdagen kommenterade regeringen särskilt de känsliga bestämmelserna i artikel 16 i förbundsakten. Där reglerades frågan om skyldigheten att delta i ekonomiska och militära sanktioner mot angripare som utlöste krig i strid mot förbundsaktens åtaganden.
Statsvetaren Ann-Sofie Dahl är biträdande professor (docent) i International relations i Köpenhamn. Hon är även knuten till något som heter Atlantic Council . På dess sajt presenteras hon så här:
”Ann-Sofie Dahl: Copenhagen-based columnist and regular contributor to two leading Swedish newspapers, Svenska Dagbladet and Sydsvenska Dagbladet, and Børsen, Denmark’s leading financial daily. Frequently contributes to journals and magazines such as Neo [numera nedlagd] and Axess in Stockholm and the prominent Danish daily Berlingske. A defense and international security expert, senior research fellow at the Center for Military Studies (CMS) in Copenhagen and adjunct fellow at CSIS. Co-founder of the Center for Political Studies, a Copenhagen think tank, has written several books on foreign and security policy; also consultancy work. Special interests: the future of U.S.-European relations, and the views of Americans outside Washington on the transatlantic alliance.”