Ett svenskt specialförbandet om 150 man kommer nu att delta i den franskledda Takuba-styrkan.
Beslutet togs av riksdagen redan den 11 juni 2020. I regeringens proposition stod att ”Sverige kommer att delta som en del i en multinationell insats”.
I ett pressmeddelande förra året radade regeringen upp ytterligare sju stater, bland andra Storbritannien och Norge, som deltagare i någon form i Takuba.
Nu visar det sig att den ”multinationella” styrkan i huvudsak kommer att bestå av Frankrike (240 man) och Sverige (150 man) medan Tjeckien bidrar med 30 och Estland med 40 man. De övriga staterna har bar gett ett politiskt stöd för insatsen men avstår från att skicka trupper.
Frankrike har hela tiden marknadsfört Takuba som en bred europeisk satsning. I ett tal i Brest den 19 januari meddelade president Macron att han kommer att ”justera ned” storleken på den nuvarande franska Barkhanestyrkan från 5100 till 4500. Kriget har kostat Frankrike mycket och Macron ville se en ”europeisering” av kriget i Mali och fler stater som bidrar till den nya Takubastyrkan.
Som det ser ut nu blir det inte mycket av Macrons önskan om att fler skall dela på krigets bördor.
Nu när svenska soldater skall skickas ned och ta ett stort ansvar för hela operationen börjar riksdagsledamöterna som tog beslutet att få kalla fötter.
Liberalernas försvarspolitiske talesperson Alla Widman uttrycker betänkligheter: “Kan man inte fylla upp med styrkor från andra länder minskar effektiviteten och risken ökar för de svenska soldaterna. ”Även moderaternas Hans Wallmark är tveksam och menar att det inte var tänkt att Sverige skulle ”axla lejonparten” av styrkan. (Sveriges radio 29 januari)
Den styrka som nu skickas skall till skillnad från FN-styrkan Minusma, där Sverige också deltar, sättas in i strid och aktivt bekämpa jihadister och andra upprorsgrupper.
Takuba saknar mandat från FN:s säkerhetsråd och svenska regeringen pekar istället på inbjudan från Malis regering som folkrättslig grund. Vi har på den här sajten tidigare kommenterat den skakiga folkrättsliga grunden för Takuba. Någon tid efter inbjudan störtades Malis regering i en militärkupp, vilket svenska regeringen inte såg som något hinder att medverka med soldater i Takuba .
Frankrike har krigat i åtta år i Mali och hävdar att det är ett krig mot jihadister och därmed ett krig mot terrorism. Det är en del konflikten i Mali, men de flesta bedömare ser ingen militär lösning på vad som i grunden är religiösa och etniska konflikter mellan folkgrupper i landet.
Från början 2013 var fransmännen välkomna i Mali då man slog tillbaka ett tuareguppror. Sedan har de främmande trupperna blivit mer och mer impopulära, och en opinionsundersökning förra året visade att en majoritet av de tillfrågade i Mali var emot främmande truppers närvaro.
L’Express kunde också visa resultat av en opinionsundersökning hos franska allmänheten där bara 49 procent stödde kriget. En nedgång från 58 för år 2019 och 73 procent 2013 då insatsen startades.
Även i franska nationalförsamlingen börjar nu kritiken komma. En ledamot uttalade sig för media: ”vi kan inte säga att situationen förbättrats under dessa åtta år […] mänskliga och finansiella kostnader har rusat bortom alla gränser. Sahels folk måste få tillbaka möjligheterna att själva bestämma.”
Ledamoten pekade här på vad många både malier och bedömare utifrån hävdar är enda vägen: samtal och förhandlingar mellan alla parter , inkluderande vissa jihadistgrupper.
Ett positivt steg i den riktningen var den nyligen offentliggjorda överenskommelsen mellan två av de större befolkningsgrupperna, jordbrukande Dogon och nomadfolket Fulani, som under många år varit invecklade i blodiga strider. Nu beslöt man, genom schweizisk medling, att stryka ett streck över det förgångna och tillåta fri rörlighet och handel samt respektera varandras vanor och religion.
För 20 år sedan hade Sverige kunnat inta en sådan medlarroll. Nu deltar vi istället i vad som många i Mali betraktar som ett nytt kolonialkrig där Frankrike anklagas för att sända militär för bland annat att säkra franska Totals oljeintressen.
Försvarsminister Peter Hultqvist framhåller att vi skall skicka soldater till Mali för vår egen säkerhet skull. Stoppar vi inte jihadisterna i södra Sahara kommer vi själva drabbas av deras terrorism i framtiden. En spindelvävstunn motivering för att starta krig. En trovärdigare anledning är vad Hultqvist anförde vid riksdagens behandling av propositionen att vi är i Mali för att visa solidaritet med Frankrike.
Det är samma resonemang som svenska regeringar fört för deltagandet i det nu 18 år långa Afghanistankriget: Solidaritet med USA och Nato i hopp om att vi skall få militär hjälp i framtiden.
För en småstat är det ett farligt deltagande i stormaktspel, där vi bara kan förlita oss på andra staters goda vilja utan några som helst garantier.