Tidskrift i Sjöväsendet, som ges ut av Kungl. Örlogsmannasällskapet, har utkommit med nr 2 för 2026. Försvaret av Sverige tar ingen stor plats i denna utgåva av tidskriften, där fokus är på multidomäna operationer i en av Nato given kontext.
Kommendörkapten Niklas Wiklund anser att ”marinens anorektiska numerär avseende fartyg är påtagligt problematisk”, men övergår sedan till att diskutera nödvändigheten av multidomäna operationer, där frågeställningen blir hur väl sensorer, data och effekter kan kopplas samman.
Viceamiralen och förre marinchefen Dick Börjesson konstaterar att i och med anslutningen till Nato har debatten framför allt handlat om hur Sverige kan bidra till Natos samlande förmåga att avskräcka Ryssland, och mindre om vad Sverige skulle kunna bidra med i ”våra vatten”: ”Marinen borde ha mera uthålliga fartyg, sägs det, och borde delta till exempel i Malackasundet och Suezkanalen för att öka vårt inflytande i Nato.”
Börjesson är skeptisk till utvecklingen. Han menar att bara för att Nato uppträder med stora fartyg så innebär det inte att Sverige bör gå samma väg. Som han påpekar gick vi en gång mot en ”lätt flotta” för att stora fartyg i Östersjön ansågs sårbara.
Börjesson understryker: ”Det finns ett gammalt talesätt som lyder ”Skomakare bliv vid din läst”. Eftersom Sverige under lång tid har byggt upp och anpassat sin marin för kustinvasionsförsvar så borde några erfarenheter alltjämt vara giltiga även som allierad. Sverige borde hellre bidra med sin kunskap om Östersjön än att främst anpassa sig till Natos globala strävan.”
Han ställer avslutningsvis fråga: ”Är Kungl. Örlogsmannasällskapets ledamöter övertygade om att den svenska (obefintliga) maritima strategin bör sikta mot att fullfölja Natos globala ambition eller skall vi koncentrera oss på vart närområde? Jag tyckeratt man skulle välja det senare särskilt som man har ansvar för sitt eget territoriella försvar innan paragraf 5 i Natostadgan är giltig”.
Viceamiral Jan Thörnqvist anger det för närvarande, i ledande militärpolitiska kretsar härskande perspektivet, där beslutet om köpet av fyra nya fregatter passar in som hand i handske:
”En marin som länge varit optimerad för kustnära strid i vårt närområde förutsätts nu
verka uthålligt till havs, i fler operationsområden och i nära samverkan med Natos övriga militära styrkor. Den pågående förstärkningen av ytstridsflottan – den största på över en generation – tydliggör detta skifte.”
Löjtnant Marianne Hamilton Ekholm tar i en artikel ut svängarna ordentligt. Hon framhåller ett bredare ansvar för Sverige i alliansen, i synnerhet inriktat på att understödja Natos maritima styrkor i Nordatlanten.
Hon vill mena att insatser som Operation Highmast visar inte bara politiskt engagemang utan också marinens förmåga att anpassa sig till obekanta omgivningar, utsträckta tidsskillnader och multinationellt kommando. Enligt henne är sådana erfarenheter ”key to preparing for real-world operations beyond traditional national waters”. Dessa visioner saknar nämnvärd täckning i verkligheten, då Highmast rent konkret inte innebar mer än att en fänrik som lärling följde med på en brittisk luftvärnsjagare.
I sluter av 2025 överfördes Sverige, Finland och Danmark till Nato kommandot JFC Norfolk i USA. Författaren framhåller att detta direkt placerade Sverige under Natos primära planeringsramar för ”transatlantic maritime operations”.
Hon konstaterar att den svenska marina strategin har varit fokuserad på kustnära operationer. Under decennier har Sveriges flotta varit optimerad för operationer i Östersjön. Med betoning på kustförsvar, snabb attackförmåga och reducerad synlighet har fartyg som Visby-klassens korvetter återspeglat ett specialiserat närmande till kustkrigföring. Utformade för ”sea denial” (som är något mycket ner begränsat än ”sea control”) snarare än uthållig närvaro, har dessa fartyg visat sig vara effektiva i sin omgivning, svårupptäckta, manöverdugliga och med trovärdig förmåga till ytstrid. Inte desto mindre förblir dessa fartyg, enligt författaren, begränsade i uthållighet, kommandoinfrastruktur och frånvaron av skiktat luftförsvarssystem, som krävs för långvariga operationer i multinationella styrkor, som är det nya mantrat.
De fyra beställda fregatterna bör enligt författaren inte ses som nationellt optimala tillgångar med begränsad integration i alliansen utan som fullt ut integrerade komponenter i Natos styrkor enligt alliansens doktrin. Målet är alltså att ta steget bort från självständiga försvarsoperationer i hemmavatten till uthålligt deltagande i multinationella styrkor över det vida atlantiska operationsområdet.
Sverige marin har traditionellt byggt på nationell kontroll. Planering, beslutsfattande och verkställighet har skett inom en nationell ram, som formats genom prioritering av territorialförsvar och de operationella förhållandena i Östersjön. En avgörande förskjutning kommer nu att ske, framhåller författaren. Nationellt kommando kommer att förbli relevant bara ”in certain scenarios”, men kommande marina insatser bortom Östersjön kommer med nödvändighet i ökande grad att genomföras ”within alliance command structures”.
Det handlar alltså om ett strategiskt skifte inte bara i geografin utan även i vårt ”mindset”, som det heter numera. Östersjön, nationellt kommando och kustförsvar blir av sekundär betydelse. Prioritet ges i stället åt ”High North, the GIUK Gap and the wider Atlantic”. Detta kräver “presence, readiness and integration at the heart of alliance operations”. De nya fregatterna pekar mot en marin med ett bredare uppdrag: ”Sweden’s naval future will be forged not at home, but where the alliance needs it most.”
Vi har för vår del svårt för att se att den beslutade investeringen i fyra nya fregatter är motiverad. Det har indikerats att det skulle röra sig om 60 miljarder kronor, men när allt är klart kan det röra sig om avsevärt mycket större summor. Dessa fregatter är inte i första hand avsedda för försvaret av Sverige. Det kan handla om riskfyllda marina insatser i Nordatlanten, i närheten av de ryska baserna på Kolahalvön eller passagerna vid GIUK-gapet, som är möjliga förbindelseleder för den ryska flottan att ta sig ut i Nordatlanten.
Som militärexperten Oscar Jonsson påpekat (P1 Morgon 22/5) kan vi för det aktuella beloppet få 25 korvetter (betydligt mindre än fregatterna, men helt tillräckliga för Östersjön), 1400 Stridsbåt 90 eller miljoner drönare eller en kombination av dessa. Jonsson ställde också upp frågan om fregatterna kan överleva. Östersjön är ett litet och trångt innanhav och fregatterna är stora måltavlor med närhet till motståndarens baser runt omkring.
Erfarenheter från den ukrainska krigföringen i Svarta havet, Huthirebellernas attacker i Röda havet och Irans blockad av Hormuzsundet bara understryker att satsningen på de franska fregatterna är ytterst tvivelaktig.
För marinen bör det primärt handla om sjömilitär närvaro inom Sveriges gränser för att hävda landets territoriella integritet och suveränitet. För detta är fregatterna näppeligen vad vi bäst behöver.
Läs mer om dessa marina äventyrligheter:
Tidskriftsnumret finns att ladda ner här:
N:r 2 / 2026 – Kungl. Örlogsmannasällskapet (koms.se)