I år räknar Försvarets materielverk med att träffa avtal om leverans av fyra fregatter för den svenska flottan. Avsikten är att de första fregatterna ska börja levereras 2030. Den tidshorisonten framstår som optimistisk. Enligt uppskattningar kan det röra sig om en investering i storleksordningen 40 – 60 miljarder kronor. Redan det är ett enormt belopp, samtidigt som tidigare erfarenheter tyder på att stora teknologitunga investeringar av det här slaget tenderar att dra i väg och lätt leder till avsevärda kostnadsökningar. Det kan nämnas att de två ubåtar, som nu är under byggnation, enligt senaste beskedet beräknas bli 11 miljarder kronor dyrare, och planerad leverans är numera 2031 och 2033 i stället för 2027 och 2028.
Det finns anledning att ställa frågan om så kostsamma investeringar i just fregatter är vad Sverige bör satsa på för att stärka landets begränsade försvarsförmåga. Vilka överväganden ligger till grund för detta paradigmskifte med inriktning på stora krigsfartyg?
För närvarande har marinen Visbykorvetterna, som är 72 meter långa. De aktuella fregatterna av Luleå-klassen kommer att ha en längd runt 120 meter. De kan nå långt ut till havs. Fartygen ska kunna användas för bland annat Natoinsatser långt bortom det svenska närområdet.
”Den här typen av fartyg används framför allt för försvar på öppna hav som Atlanten och Stilla havet”, förklarar en FOI-expert enligt SvD (8/12 2025).
Tanken tycks vara att fregatterna ska kunna användas som flytande luftvärn. De ska med sina luftvärnsrobotar kunna skydda såväl fartyget som ett omgivande område mot robotar, flyg och drönare. De ska dessutom vara lämpade för ubåtsjakt, då de kan ha en helikopter ombord.
I artikeln i SvD konstateras:
”I stället för att flottan ska försvara Sverige från invasion blir huvuduppgiften att hålla sjövägarna till Sverige och över Östersjön öppna, så att förstärkning kan föras in och sårade och flyktingar kan föras ut.”
Fregatterna bör bli viktiga mål för en motståndare att slå ut. Enligt SvD-artikeln ska dock moderna fregatter kunna hindra till exempel sjömålsrobotar av det slag som 2022 sänkte det ryska flaggfartyget Moskva i Svarta havet. Föränderliga hot med drönare utgör en utmaning, men det finns tekniska lösningar för att hantera även dem, sägs det i artikeln.
Det är ett klassiskt dilemma. I teknologiska dueller kommer det så gott som alltid, förr eller senare, fram motmedel. Det är bara det att sådana motmedel sedan i nästa steg kommer att mötas av än vassare vapen, i ett kretslopp där det ena driver fram det andra. Ukraina har inte mycket till flotta, men har med framgång utvecklat ny teknologi för missiler och långräckviddiga drönare, som tagits i bruk för att slå ut ett stort antal ryska örlogsskepp och andra fartyg i bland annat i Svarta havet. Vilket genomslag dessa anmärkningsvärda framgångar kommer att få för den marina krigföringen återstår att se. Det är emellertid tänkvärt att en till synes underlägsen stat som Ukraina kan slå tillbaka mot en marin stormakt med enligt egen teknologi utvecklade stridsmedel. Det är en erfarenhet att ta tillvara här i Sverige.
För närvarande är fyra leverantörer från Natoländer aktuella: franska Naval Group, spanska Navantia, brittiska Babcock samt svenska Saab Kockums. Saab Kockums har emellertid lämnat in ett gemensamt anbud tillsammans med Babcock.
I urvalsprocessen kan förväntas ingå faktorer som tillförlitlighet, hållbar tidsplan, flexibla lösningar, prisbild, strategisk närhet till leverantörslandet, möjligheter att göra svenska delleveranser samt motköp. Flera av de tilltänkta leverantörerna har talat om partiellt partnerskap med Saab Kockums. Engelsmännen har säkerligen anspelat på samarbetet i den av Storbritannien ledda insatsstyrkan JEF, där Sverige ingår. Det kan noteras att Norge nyligen träffat avtal med brittiska BAE Systems, som ska leverera minst fem nya fregatter och ubåtar med början 2030 för en prislapp om närmare 128 miljarder kronor. Även Danmark har aviserat att man tänker investera i nya fregatter och brittiska Babcock verkar ligga bra till för att bli leverantör.
Om man återgår till frågan vilka tankegångar som legat till grund för de högtflygande planerna på en flotta med havsgående örlogsfartyg kan avstamp tas i ett par riktgivande dokument.
Försvarsmakten skriver i sin strategiska plan om den indopacifiska regionen:
”Försvarsmakten ska bibehålla militär närvaro och fördjupa utvalda bilaterala och multilaterala samarbeten i den indopacifiska regionen framför allt avseende teknologi och innovation. … Försvarsmakten ska även tillvarata möjligheter att samarbeta kring operativa bidrag i regionen.”
Detta kan inte gärna vara ett rationellt skäl för satsningen på fregatterna. Att Sverige skulle lämna ”operativa bidrag” i en region som inte bara ligger oerhört långt bort utan även utgör en farlig brännpunkt för verkliga stormaktsintressen är rent oförnuft.
Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har i en rapport utvecklat tankegångarna:
”Den svenska marinens operativa intresseområden utvidgas. Från en tyngdpunkt där Östersjön under lång tid dominerat, utvidgas området till att också omfatta Skagerrak, Kattegatt, Nordsjön samt delar av Nordatlanten. Sverige kommer i och med alliansmedlemskapet att bidra till Natos stående marina beredskapsstyrkor, vilket kan komma att innebära operationer även längre bort. Därtill kan andra strategiska utvecklingar av betydelse medföra behov av bidrag i andra marina multinationella
konstellationer också längre bort, till exempel i den Indopacifiska regionen.”
Här berörs de följder som medlemskapet i Nato kan få för den svenska marinen med en förskjutning bort från ett kustnära försvar med fokus på Östersjön till operationer mer eller mindre långt bort från hemlandet. Sverige har redan avdelat marina förband för att under 2026 delta i sådana beredskapsstyrkor inom det öppna mandatet att lämna bidrag till ”Natos samlade avskräckning och försvar av det nordatlantiska området”. Detta är en utveckling som knappast utgår från vad som bäst tjänar försvaret av Sverige utan satsar allt på alliansen. En sådan agenda, fylld av tillit till alliansen och där tillskotten av fregatterna passar väl in, borde ha kommit i tvivelsmål vid det här laget. Nu borde dagordningen framför allt handla om det egna eftersatta försvaret.
I en artikel på Kungl. Örlogsmannasällskapets hemsida redovisas ett ambitiöst perspektiv baserat på större fartyg med förmåga att deltaga i operationer i andra geografiska områden utanför vårt närområde. Fregatterna av Luleå-klassen, som Försvarsmakten ska införskaffa, anses leva upp till denna kravbild. Kommendör Marko Petkovic anser enligt artikeln att marinen ”fungerar utmärkt i Östersjön, men har alltför låg uthållighet, för kort räckvidd och är för liten för att verka globalt.” Han anger ett perspektiv som kan få den svenska marinen att färdas över jordens hav:
”Ska vi fortsatt medverka i internationella operationer från Adenviken till Taiwan krävs en ny svensk marin kombinerad med en förståelse för vilka uppgifter den ska ha, explicita såväl som implicita.”
Vilka krav ställs då på denna nya marin enligt Petkovic:
”Fartygen måste ha förmågor som kan nyttjas i såväl Östersjön, Nordsjön, Atlanten som Norra ishavet, men även så långt bort som i den indopacifiska regionen. … Den föreslagna Luleå-klassen, ett svenskt multirollfartyg med kapacitet för strid i flera domäner, skulle kunna förändra Sveriges marina räckvidd.”
Grunden för det svenska försvaret bör enligt min uppfattning vara armén med flyget och flottan som kompletterande stridskrafter. Den tänkta satsningen på fregatter har ett annat fokus och inriktning. Resurserna bör framför allt koncentreras till att bygga upp en armé och ett territorialförsvar som inger respekt.
En avgörande brist är arméns litenhet och bristfälliga strategiska uthållighet. Ett högteknologiskt minimalt försvar enligt den nuvarande inriktningen imponerar knappast på en motståndare. Vad som behövs för att åstadkomma ett uthålligt försvar är ett stort antal soldater och tillgång till krigsmateriel så att angriparen avhålls genom att se framför sig att ett krig blir långvarigt.
Det är inte att räkna med att en ansvarsfull regering kommer att dra in sin befolkning i krig, om den kan undgå att göra det. I ett läge med krigshot bör man inte förvänta sig att en ansvarsfull regering är benägen att blotta det egna landet för ett angrepp genom att tillhandahålla soldater och krigsmateriel, som är kritiska i försvaret av det egna landet, för att stärka svagheter i grannlandets försvar. Några bindande garantier på förhand om åtaganden av det slaget godtar inte en ansvarsfull regering, och det har inte heller Natos medlemmar gjort enligt alliansens stadga. Sverige bör därför som sin plan A ha att befästa försvaret av det egna landet.
För marinen bör det primärt handla om sjömilitär närvaro inom Sveriges gränser och ekonomiska zon för att hävda landets territoriella integritet och suveränitet och svenska intressen i övrigt. Tyngdpunkten bör rimligen vara kustnära operationer med fokus på försvarsanläggningar, viktiga hamnar och transportleder. Det är uppgifter som marinen primärt bör tackla utan att involvera allierade marina krafter, vilka dessutom saknar den rätta kompetensen för att operera i ofta svårnavigerade svenska kustfarvatten.
Den svenska marinen bör inte utformas för att till havs medverka i dueller med en stormakt. Att ge sig in i strider på lika villkor med en mäktig motståndaren bör inte vara något för en mindre stat att bidra till. För ett styrkemässigt underlägset land kan det inte gärna finnas någon annan väg än att kompensera för de begränsade resurserna genom defensiv och asymmetrisk krigföring huvudsakligen till lands. Det är svårt att se att en enorm, offensiv investering i fregatter är vad som behövs.
Sverige bör knappast sträva efter att anskaffa en högsjöflotta med en ”alliansfähig” målsättning, strategi och beväpning. Den svenska flottan bör vara anpassad till de lokala omgivningarna, operationsförutsättningarna och försvarsstrukturen och i grunden vara defensiv. Ska en sådan flotta alls delta i operationer ”out-of area”, bör försvarsledningen först vara hyggligt övertygad om att marinen har kontroll över den egna kusten och är medveten om sina begränsningar.
Lästips:
https://foi.se/rest-api/report/FOI%20Memo%208903
Aktuellt – Kungl. Örlogsmannasällskapet (koms.se)
Trendbrott när Sverige skaffar stora krigsfartyg (svd.se)