I regeringens proposition om fortsatt svensk trupp i Afghanistan, som lades fram i oktober, finns inte mycket om hur en fred skall åstadkommas.
Man sätter sin tillit till regeringen i Kabul och går förbi den enligt många bedömare avgörande frågan, nämligen närvaron av de utländska trupperna:
”Den afghanska regeringens fredsansträngningar har intensifierats under 2018. President Ghani har presenterat en färdplan för fred samt erbjudit talibanerna villkorslösa förhandlingar.”
Här återger regeringen okritiskt Kabulregeringens påstående om att det handlar om villkorslösa förhandlingar. Hittills har dock inget framkommit som visat att den afghanska regeringen är beredd att avsluta USA:s och Natos militära närvaro; tvärtom har den afghanska regeringen välkomnat USA:s och Natos upptrappning av kriget.
USA:s och Natos styrkor är i landet från första januari 2015 till sista december 2024 under ett avtal mellan USA och Afghanistan. Nato har ett hängavtal på det avtalet. Avtalet kan sägas upp av endera parten med två års förvarning men skulle säkert kunna avslutas tidigare om den politiska viljan fanns.
Exemplen från Irak är visserligen motsägande.
Bagdadregeringen hävdade sin suveränitet och drev igenom att USA:s trupper måste lämna landet, vilket skedde i slutet av 2011. Efter en ny insats av den USA-ledda koalitionen Inherent Resolve 2014, som fick en inbjudan från den irakiska regeringen, har dock USA under Donald Trump nonchalerat alla signaler från Bagdad om en tidsplan för uttåg.
Även med dessa exempel kvarstår dock det faktum att det skulle vara mycket svårt för USA att stanna i Afghanistan mot en uttalad vilja i Kabul. På samma sätt kan USA i praktiken avsluta sin militära intervention genom ett eget beslut. Kabulregeringen skulle inte kunna göra mycket åt ett sådant avtalsbrott från amerikanernas sida.
Talibanernas hållning har varit oförändrad under hela det nu mer än 17 år långa kriget. Man har deklarerat att fred endast kan uppnås om de utländska trupperna lämnar landet.
Det är i linje med en lång afghansk tradition. Historien visar att så länge det finns utländska trupper i landet fortsätter kriget.
Ett möte om förutsättningar för samtal om fred hölls i Moskva den 9 november med deltagande av elva stater, bland andra Ryssland, Kina, Iran, Pakistan och talibanrörelsen. Kabulregeringen hade skickat fyra representanter från det så kallade High Peace Council. USA deltog som observatör med en person från sin ryska ambassad.
Den afghanska nyhetsbyrån Tolo News skriver den 10 november om mötet och ger en bred redogörelse för talibanernas ståndpunkt.
En fredsprocess måste enligt talibanernas representant Sher Mohammad Abbas Stanikzai bestå av två delar:
Först en uppgörelse med USA om att de utländska trupperna lämnar landet. Alla frågor om trupperna och annat relaterat till den utländska närvaron måste tas upp direkt med USA och med USA:s närvaro vid förhandlingsbordet.
Den andra delen är de frågor som rör Afghanistans inre angelägenheter, och de skall diskuteras ”av Afghanistan”, framförde Stanikzai. Här handlar det om den framtida regeringen, konstitutionen ”och många andra frågor som kan diskuteras med den afghanska sidan”.
Det går inte att – som svenska regeringen – blunda för att grunden för fred är att de utländska trupperna måste lämna landet. I den svenska propositionen för fortsatt trupp i Afghanistan finns ingen öppning för någon realistisk fredsprocess. Den svenska insatsen syftar till att fortsatt stärka den afghanska armén i kampen mot talibanerna – inget annat.
Man kan tycka vad man vill om talibanerna, men ingen kan bortse från att de nu är en viktig militär faktor och att de inte kan besegras på slagfältet. Fortsatt utländsk militär på afghansk mark innebär krig utan slut.
Sverige får inte fortsätta att medverka i en sådant katastrofalt krig!
Vårt bästa bidrag till fred är att dra tillbaka den svenska truppen. Riksdagen har den möjligheten, om man i december säger nej till regeringens proposition.