Riksdagsledamoten Elsa Widding (-) har genom en interpellation ställt frågor till försvarsminister Pål Jonson (M). Widding anger följande korrekta bakgrund till frågorna:
”I oktober 2025 godkände riksdagen … en ny beslutsordning för deltagande i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar. Detta innebär att riksdagen fortsatt som huvudregel fattar beslut om ramarna för svenskt deltagande men att regeringen i brådskande situationer får eget mandat att sätta in numerärt begränsade väpnade styrkor under en begränsad tid.”
Följande frågor ställdes till försvarsministern:
- Har ministern gjort en analys av innebörden av ”brådskande situationer”, det vill säga situationer som kan föranleda regeringen att skicka soldater till Ukraina, och kan ministern i så fall redogöra för resultatet?
- Kan det bli tal om att Sverige skickar elitförband utan förvarning till Ukraina, och om svaret är ”ja”, kan ministern upplysa om huruvida Sverige redan har skickat elitförband till Ukraina eller ej?
- Har ministern gjort en analys av hur många svenska soldater som riskerar att förlora sina liv vid en eventuell svensk insats i Ukraina, och kan ministern i så fall redogöra för resultatet?
Frågorna behandlades vid en interpellationsdebatt i riksdagen den 28 november och vi koncentrerar oss här på Pål Jonsons svar.
Jonson slog generellt fast att riksdagens medgivande normalt krävs för att en svensk väpnad styrka ska få sättas in utomlands. Om syftet är att delta i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar sätter riksdagen ramarna för deltagandet, och om syftet är något annat krävs riksdagens medgivande i det särskilda fallet.
När det gällde svenska förband i Ukraina noterade Jonson att Sverige har ett brett samarbete med Ukraina som omfattar militära aktiviteter och att representanter för flera olika försvarsmyndigheter finns på plats i Ukraina. Han underströk dock att inga av dessa har deltagit eller deltar i stridande uppgifter, men tillade att han inte kunde gå in på detaljer vad gäller vilka uppgifter som personalen löser i Ukraina.
Vidare nämnde han att Frankrike och Storbritannien leder planeringen av en återförsäkringsoperation som en del av ett paket av säkerhetsgarantier för Ukraina och att Sverige deltar tillsammans med över 30 andra länder i den så kallade koalitionen av villiga i förberedelser av en sådan operation. Han framhöll att inför ett möjligt svenskt deltagande gör Försvarsmakten en risk- och hotbildsanalys som täcker aktuella säkerhetsaspekter och att en insats är aktuell först då vapenvila gäller eller en fredsuppgörelse är på plats.
Detta var inget tydligt svar på Widdings frågor, som han dock återkom till i en replik.
För det första invände han att den nya lagstiftningen bara handlade om Natos aktiviteter för avskräckning och försvar. Eftersom Ukraina inte är en del av Nato så är den inte tillämplig om Sverige skulle sätta in soldater i Ukraina.
Detta är ett adekvat svar värt att ta fasta på och hålla i minnet. Det innebär att sådana insatser som hittills kräver riksdagsbeslut. Faran är annars att man laborerar med ordvändningar och får det till att Sverige försvaras bäst utomlands och varför då inte lika gärna i Ukraina, mot den av regering och riksdag utpekade huvudfienden Ryssland, som i Finland, Polen eller Baltikum där svensk trupp redan opererar.
Pål Jonson framhöll vidare att den nya lagstiftningen gäller det ”euroatlantiska området, alltså vad vi gör inom Natos aktiviteter för avskräckning och försvar på de allierades territorium.” Den gäller alltså inte om Sverige skulle sätta in styrkor i till exempel Ukraina, Afghanistan eller Kosovo.
Även detta är ett korrekt svar att hålla fast vid. Men Jonson har fel på en punkt. I beslutet talas det om det ”nordatlantiska området”, inte det ”euroatlantiska området”, men han menar uppenbarligen inget annat. Det finns emellertid anledning att påminna om att alliansen agerat utanför Natostadgans område i det före detta Jugoslavien, Afghanistan och Libyen. Jonson klargör dock att alla sådana insatser kräver riksdagsbeslut.
I ytterligare ett inlägg ville Jonson vara övertydlig: ”Det är inte aktuellt att skicka något stridande svenskt förband till Ukraina förrän det finns en vapenvila eller en fredsöverenskommelse. … Vi kan inte skicka något stridande förband, för då blir vi del av kriget. Då blir vi stridande.” Och han tillade: ”Vi håller oss väldigt tydligt till krigets lagar för vad vi kan och inte kan göra i Ukrainastödet, och vi kan inte skicka stridande förband. Däremot är vi enligt folkrätten i vår fulla rätt som självständigt land att stötta ett annat land som har blivit utsatt för aggression.”
Sverige kan i och för sig skicka stridande förband för kollektivt självförsvar, men vi är helt överens med Jonson om att vi inte ska göra det, inte bli en del av kriget, inte bli stridande.
Jonson avvisade under debatten att det militära stödet till Ukraina utsätter Sverige för risker. Argumentet var att Sverige agerade lagenligt. Det framstår som ett blekt argument, då Ryssland flagrant agerat i strid mot folkrätten i sitt aggressionskrig mot Ukraina. Det rimmar inte heller med den alarmistiska riskbedömning som Jonson normalt torgför. Jonson avslutade med att stödet till Ukraina var ”den smarta saken att göra”, eftersom det var ”en investering i vår egen säkerhet.”
Vi konstaterar att Jonson i alla fall gjorde ett par klargöranden i ett läge där statsledningen visat sig vara benägen att dra in Sverige i äventyrligheter.
Jonson var vag när det gäller vad svenska militära samarbetet med Ukraina innebär och vad svenska försvarsmyndigheter bedriver för verksamhet där. Enligt vår uppfattning bör Sverige inte engagera sig i krigföringen i Ukraina genom militärt stöd utan begränsa sig till civilt bistånd och bidrag till återuppbyggnaden. En strategiskt hållbar svensk politik måste formas utifrån ett realistiskt småstatsperspektiv för att bevara Sveriges fred och säkerhet. Ukraina strävar efter att involvera Sverige i kriget. Det är legitimt sett ur ett ukrainskt perspektiv. Men det är en väg som Sverige bör hålla sig borta från. Vi har mot bakgrund av det nyligen aviserade projektet om leveranser av svenskt jaktflyg till Ukraina, vilket utgör ytterligare ett våghalsigt steg i fel riktning, utvecklat vår syn i en artikel här på sajten: Militärt stöd till Ukraina gör oss inte säkrare – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Vi har också en helt annan syn än Jonson på den nya beslutsordning för deltagande i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar, som riksdagen antagit. Vi anser att den är farlig för Sveriges fred och säkerhet och har utvecklat skälen här: Propositionen om ”Svenskt bidrag till Natos avskräckning och försvar” behandlad i riksdagsutskott som ger carte blanche – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Interpellationsdebatten kan läsas här: