”Stödet till Ukraina är regeringens främsta utrikespolitiska uppgift”, står det i Utrikesdeklaration från den 12 februari
Sverige har ökat stödet till Ukraina för varje år som kriget har pågått. Det militära stödet är nu 90 miljarder kronor sedan Ryssland inledde kriget. Det handlar om flera olika delar som stridsvagnar, avancerade vapensystem och ammunition, artilleripjäser, stridsbåtar.
Den 22 oktober undertecknade Sverige och Ukraina en avsiktsförklaring om att Ukraina vill köpa 100 till 150 Jas Gripen E. Affären, som kan bli värd upp till 120 miljarder kronor, är den största någonsin för svenska stridsflyg och innebär ett långsiktigt samarbete om luftförsvar mellan länderna. Finansieringen är ännu oklar, men svenska regeringen och Saab har nämnt möjligheten att använda frysta ryska tillgångar samt stöd från flera länder som möjliga lösningar.
Flera länder ger militärt stöd men Sverige skiljer ut sig genom att vi ger ett mycket stort stöd. Statsminister Ulf Kristersson meddelade på pressträffen den 22 oktober i samband med att avsiktsförklaringen om Jas Gripen att Sverige är en av världens största militära bidragsgivare också i absoluta tal.
Allt detta är steg som kan få Sverige att framstå som deltagare i kriget eller i värsta fall dra in oss i krigshandlingar.
I Utrikesdeklarationen står det att för Sverige är ”stödet till Ukraina en moralisk plikt och en oumbärlig investering i Europas och därmed vår egen säkerhet, självständighet och framtid.”
Den officiella synen är alltså att vi ger det militära stödet för vår egen säkerhet och att det är en moralisk plikt.
Även försvarsminister Pål Jonson är inne på att det är en plikt att stödja Ukraina med militära leveranser. På Folk och försvars konferens i januari i år sa han att ”stödja Ukraina är inte ett val. Det är en plikt.” Och han talade då om militärt stöd.
Enligt statsministern måste Sverige bidra med militärt stöd: ”Vi vet ännu inte när detta krig tar slut. Vi vet bara att sättet det slutar på kommer att påverka vår säkerhet i minst en generation framöver. Och framtida generationer ska veta att vi stod på rätt sida av historien.” (pressträffen den 22 oktober)
Uttalanden från regeringen ger närmast bilden att Sverige är skyldigt att ge militärt stöd. Folkrättsligt stämmer inte det.
Ukraina har rätt till självförsvar mot Ryssland och även rätt till kollektivt självförsvar. Ukraina har rätt att efterfråga militärt stöd också av Sverige. Men vi har inte som försvarsministern påstår en plikt att lämna det. Den svenska linjen har alltsedan andra världskriget varit att inte skicka vapen till en av parterna i en militär konflikt. Det har varit i enlighet med folkrätten och bygger på att vi skall hålla oss utanför konflikter och krig, speciellt om stormakter är inblandade. Det neutrala Schweiz har en liknande politik och har vägrat vapenexport till Ukraina. Sverige är efter medlemskapet i Nato inte längre alliansfritt, men kan själv välja vilka länder vi vill skicka vapen till.
Den traditionella svenska linjen har sedan andra världskriget varit tydlig och haft ett brett stöd.
Sveriges dåvarande statsminister, Tage Erlander, klargjorde i riksdagen 1956 den grundläggande svenska synen på vapenexport, nämligen att tillstånd inte beviljas för export till länder som befinner sig i krig. Detta var genomtänkt och en hållbar linje för en småstat som vår.
Dåvarande utrikesminister Ann Linde uttalade sig om den svenska lagstiftningen i SVT-programmet Agenda den 13 februari 2022. Då förklarade hon följande om vapenleveranser till Ukraina:
”Vi kan inte helt plötsligt säga så här att bara för att det nu är en konflikt så ska vi ändra våra vapenexportregler.”
Det var en riktig hållning. Den svenska linjen har genomgående syftat till att Sverige, i svåra lägen då säkerheten kan stå på spel och stormakter är involverade i en konflikt, skall kunna hävda vår principiella ståndpunkt. Den har varit grundlagd sedan decennier, tydligt klargjorts för omvärlden och garderat mot att stormakter skall kunna pressa oss att sluta upp på deras sida eller utnyttja oss som förpost för att sondera var den ”röda linjen” går.
Vi kan som vi gjort vid ett flertal tillfällen under kalla kriget ge stöd i form av fältsjukhus, annat humanitärt stöd samt politiskt och ekonomiskt stöd.
Alla partier i riksdagen är för militärt stöd till Ukraina. Även hos allmänheten är stödet stort för Sveriges bidrag till Ukraina (något som kan komma att ändras om vi mer direkt hotas att dras in).
Knappast någon gång tas riskerna med att vi involveras i kriget upp och inte heller det faktum att det massiva militära stödet fördröjer och försvårar en nödvändig återuppbyggnad av det svenska försvaret.
Det måste vara en första uppgift att bygga upp ett eget territorialförsvar. Idag saknas det och vi har bara hemvärn och några spridda mindre förband som kan inte försvara Sverige vid ett anfall.
Eget territorialförsvar krävs för att vi skall stå emot påtryckningar, kränkningar och ytterst ett militärt angrepp. Nu är de fåtaliga markstyrkorna till stor del öronmärkta för Natoinsatser utanför landets gränser. Även stater som vill spela en roll för förhandlingslösningar i krig och konflikter bör kunna visa på ett eget starkt försvar. I Finland menar man att ett sådant krävs för att ens vara en relevant part i säkerhetspolitiska diskussioner.
Hur självklart man än kan tycka att det är rätt att skicka vapen till Ukraina, som angripits folkrättsvidrigt av Ryssland, så bör det inte vara grunden för en småstats säkerhetspolitik. Ytterst gäller det att Sverige skall hålla sig utanför andras krig och det oavsett om det gäller ett rättfärdigt krig eller ej. Det handlar inte om moraliska överväganden utan om realpolitik.
Det utesluter inte att Sverige skall ge Ukraina civilt stöd för att klara sin försörjning och överlevnad och för att man skall kunna bygga upp landet igen. Sveriges totala civila bistånd till Ukraina sedan Rysslands fullskaliga invasion i februari 2022 är 11,3 miljarder kronor fram till den 24 februari 2025 och kan säkert ökas (regeringens hemsida), särskilt när det gäller att bidra till återuppbyggnaden av landet.