Chefen för marinen Johan Norlén har intervjuats av Aftonbladet (11/5) i samband med försvarsövningen Aurora 26. Han tror att sammanhållningen inom Nato sätter mer skräck i Vladimir Putin än några vapensystem. Om man är elakt sinnad skulle man kunna vända på den utsagan och konstatera att det nog inte finns något som ger Putin mer tillförsikt och lugn i sinnet än att dag för dag följa hur slitningarna inom Nato tenderar att söndra alliansen, där den dominerande och riktningsgivande stormakten USA bland mycket annat hotar att med militära medel lägga beslag på Grönland, som utgör en autonom del av den allierade staten Danmarks territorium. Norlén har naturligtvis funderat på den aspekten, men hans utsaga ingår väl i den gängse, i militära kretsar så omhuldade bilden av vapenbrödraskap och störningsfritt samarbete mellan Försvarsmakten och US Army, när det gäller rent militära saker. Denna harmoniska bild upprätthålls överlag i ledande militärpolitiska kretsar.
I intervjun tas även en annan central fråga upp. Den belyser klargörande Försvarsmaktens nuvarande strategiska inriktning, som går ut på att överföra den svenska armén till Finland och Baltikum:
”Övningar som den här är inte nya i sig.
Det är däremot kontexten.
På alliansfrihetens tid skulle marinen och flygvapnet ge armén tid att mobilisera – och se till att så få ryssar som möjligt kom iland i Sverige.
– Nu ska ju armén faktiskt vara på andra sidan och det är vi som står bakom armén, säger Johan Norlén och pekar ut över Östersjön.
– Men vi ska se till att det går säkert att ta sig fram och tillbaka här. Allt som i dag går till Finland och Baltikum måste kunna gå i morgon också. Så vi måste ha kontrollen. Vi har inget annat val.”
Chefen för marinen har naturligtvis sina förhållningsorder att följa. Dessa emanerar ytterst från Nato, och Sverige har godtagit alliansens planläggning. Aktiveringen av denna Natos operationsplanering gör i praktiken Sverige till ett militärt tomrum med armén utomlands, där den riskerar att dra in Sverige i andra staters konfrontationer och detta utanför svensk kontroll.
Allt satsas på två saker. Det ena är att kriget ska utkämpas utomlands. Dit ska vad vi har av arméstridskrafter överföras, till priset av att landet lämnas värnlöst. Det andra är att Nato vid akut fara kommer att bistå oss skyndsamt, effektivt och med erforderlig styrka.
Man kan inte annat är betvivla att detta är en hållbar strategi: Kommer Nato? När, var och hur kommer Nato? Med vad kommer Nato? Hur kan det någonsin vara försvarbart att låta territoriet vara ett militärt vakuum?
Under alla omständigheter kommer det svenska försvaret att behöva under en längre period självständigt försvara territoriet. Det blir minst sagt svårt med armén i utlandet. Och förmår vi inte själva försvara territoriet är nog intresset hos andra stater att göra det ytterst ringa.
Överbefälhavaren Michael Claesson förkunnar i en intervju (svt.se, 11/5) att Ryssland kan vilja se om hela Nato verkligen skulle hjälpa det land som angrips och vilka sprickor det skulle skapa mellan länder i alliansen: ”Man vet att man inte kan besegra Nato militärt och då måste man angripa sammanhållningen i alliansen och exploatera eventuella sårbarheter.” På frågan när han tror att Ryssland kan vara redo att göra detta blir svaret: ”Nu. De vet att hela västvärlden rustar. Då ställer jag mig frågan, varför skulle man vänta med att exploatera upplevda sårbarheter?”
ÖB:s alarmerande resonemang är kinkigt av flera skäl.
Han refererar till ”upplevda” sårbarheter. Det skulle alltså röra sig om sårbarheter, som inte är reella men som ryssarna föreställer sig är verkliga. Men är inte det ryska spionaget och inhämtningen av underrättelser tillräckligt effektiva för att inte starta krig baserat på det upplevda? Om det ska vara rim och reson i resonemanget så avser ÖB verkliga sårbarheter, och av sammanhanget torde framgå att vad som oroar honom är huruvida Nato ”verkligen” skulle hjälpa ett angripet land. Det är förstås ett berättigat tvivel, som Natos medlemsstater nu har anledning att våndas över och även ta höjd för.
Michael Claesson har nyligen, då Försvarsmakten listade hotbilden mot Sverige, tagit med ett snabbt anfall mot Gotland som punkt 4 på listan. Nu varnar han för att Ryssland kan ha siktet inställt mot någon ö i Östersjön utan att särskilt namnge den. Om ÖB menar allvar med sin alarmism, borde den logiska slutsatsen vara att blåsa av pågående och planerade utlandsinsatser (Baltikum och Finland) och behålla armén i Sverige. Därom har emellertid inget hörts.
Vi har diskuterat aspekter på den här berörda problematiken i två artiklar nyligen:
Intervjun med Chefen för marinen kan läsas här:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ob-varnaÖr-ryssland-kan-testa-nato-inom-kort