När kommer ”den dag brigader de facto existerar, d v s inte enbart som dagens papperstigrar, utan även i verkligheten”?
Enligt försvarsbeslutet 2024 (FB24) ska Försvarsmakten leverera uppfyllda och samövade militära förband. Konkret handlar det om att färdigställa två mekaniserade brigader med subarktisk förmåga till 2028, medan ytterligare en mekaniserad brigad och en infanteribrigad har 2030 som mål. I dagsläget är det oklart om Sverige har ens två fullgoda brigader (en brigad omfattar cirka 5 000 soldater).
Efter Rysslands överfall på Ukraina beslutade Nato under våren 2022 att utöka styrkan på alliansens Forward Land Forces (FLF) närvaro i Estland, Lettland, Litauen och Polen till stridsgrupper på brigadnivå. Ett par år senare nådde FLF styrkan i Lettland upp till denna nivå. Sverige deltog och bidrog med soldater på roterande basis. Enligt vår uppfattning var detta ett alltigenom felaktigt beslut. Parallellt med detta förklarade sig Sverige sig berett att leda en FLF-bataljonsstridsgrupp i norra Finland. Även detta var som vi ser det ett helt felaktigt beslut. Sverige har inget att avvara för sådan inställsam och riskfylld symbolpolitik.
Håkan Edström, som är pensionerad överstelöjtnant i armén, professor vid Luftkrigsskolen i Trondheim och docent vid Försvarshögskolan i Stockholm, diskuterar belysande hithörande frågor i artikeln Levererar Armén det riksdagen beställt?, som nyligen publicerades i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift nr 1 2026.
Edström konstaterar för det första att ingen Nato-stat, inte ens någon av stormakterna, bidrar med en manöverbataljon till fler än en enskild FLF-styrka – ingen stat utom Sverige!
”Sverige utmärker sig alltså genom att bidra med en manöverbataljon till FLF Lettland och en annan till FLF Finland. Varför detta behov av att vara ’bäst i klassen’? Och hur bedöms detta överambitiösa bidrag till Alliansens avskräckning inverka på Arméns förutsättningar att efterleva tillväxtkraven? Om Armén inte invänder mot de erhållna uppdragen avseende tillväxt respektive avskräckningsinsatser måste arméledningen rimligen anse sig kunna leverera både och. Risken är emellertid att det snarare blir varken eller. Vem/vilka bör i så fall utkrävas ansvar för misslyckandet?”
Edström är för det andra kritisk mot att det saknas ”multinationella” divisioner och kårer längs Natos norra frontavsnitt och ”t o m nationella” beträffande Nordkalotten. Detta är inte en synpunkt som vi kan ansluta oss till.
Ytterligare en punkt som han tar upp är följande, där han ställer helt avgörande frågor om försvarets inriktning:
”Om såväl statsmakterna som FM (Försvarsmakten) föreställer sig att värdlandsstöd och transitering är Sveriges främsta, kanske rent av enda, roll i en händelse av väpnad konflikt med Ryssland så lär Kremls mest optimistiska förhoppningar besannas. Var är insikten att allierad hjälp kanske aldrig kommer? Borde vi inte snarare fokusera på att skyndsamt säkerställa att vi redan i ett inledningsskede av en väpnad konflikt tillsammans med våra nordiska grannar kan slåss på egen hand?”
Detta visar på ett grundläggande fel i den svenska försvarsstrategin, enligt vilken Försvarsmakten satsar närmast allt på ett kort, nämligen framtida förhoppningar om utländskt stöd, något som Sverige inte kontrollerar och knappast kan inverka nämnvärt på, i stället för att bygga ett eget försvar av landet, något som Sverige kan kontrollera och ta ansvar för. Edström trycker på ”nordiska” inslag i försvaret. Som vi ser det är det en underordnad och dessutom högst osäker faktor, särskilt när den allt överskuggande uppgiften nu är att utveckla ett eget aktningsvärt försvar.
Edström understryker i detta sammanhang att det är ”ytterst oklart vilka allierade förstärkningar … som förväntas anlända till Sverige”. Tidsaspekten är en ”annan försvårande omständighet”. När anländer de utländska förbanden, om de nu alls kommer? Som Edström framhåller: ”Det kan inte vara meningen att Armén ska stå förfotgevär i väntan på att transitera allierade förband som kanske aldrig kommer!” Det finns enligt Edström ingen anledning att ge Ryssland tidsmässiga fördelar. Han tillägger att ”om det trots allt anländer allierade förstärkningar inom någorlunda rimlig tid” så är de dessutom med största sannolikhet inte anpassade för subarktiskt klimat.
Edström gör en detaljerad granskning av produktionen av krigsförband och behandlar frågor som vilka krigsförband ett regemente ska leverera, numerären på förbanden, grundutbildningen av värnpliktiga och förutsättningarna för produktionen. Avsikten är att ge en bild av behov och kapacitet och vidtagna åtgärder vid avvikelser.
Edströms analys visar att armén inte levererar det riksdagen har beställt. Armén tillhandahåller varken effektivt eller snabbt ”fulltaliga och samövade manöverbataljoner till brigaderna”. Han ställer frågan: ”Hur ska Armén kunna sätta upp brigader, och än hellre division/er, då man inte ens klarar av att leverera uppfyllda och samövade krigsbataljoner?” Följdfrågan blir: Hur kan detta tillåtas fortsätta ”utan att ansvar utkrävs”?
Kritik riktas naturligtvis mot armén, som inte levererat enligt riksdagens beslut. Edström prövar förklaringar till detta. Utan att fördjupa oss i dessa tankegångar så lutar Edström åt att armén satt behovet av tillväxt lågt, medan inriktningen på insatser varit förhärskande. Detta har i sin tur bottnat i ”erfarenheterna från de senaste decenniernas expeditionära förhållningsätt med deltagande i Nato-ledda insatser på Balkan och i Afghanistan”, och det främjas ”av arvet med avsutten patrullering från hjulfordon i fredens tjänst”. Att prioritera tillväxtbehovet skulle därför enligt Edström vara främmande för armén, särskilt som vissa regementen getts i uppdrag att samtidigt producera en brigad (tillväxt), tillhandahålla trupp till FLF-styrkor (insats) och bidra till analysen av erfarenheterna från kriget i Ukraina (utveckling).
Men även riksdagen får sin beskärda del av kritiken. Edström frågar bland annat om det kanske rent av är försvarsutskottet som borde ställas till ansvar snarare än arméledningen i och med att utskottet inte utkrävt ansvar nedåt i ansvarskedjan tidigare, trots att detta ”förmodligen” då varit motiverat. Detta kan ha bidragit till en ”potentiell kultur av ansvarsfrihet, kanske till och med ansvarslöshet, inom armén”.
Edström har ett antal rekommendationer för att snabbare och effektivare få till stånd produktion av uppfyllda och samövade krigsförband. Det skulle dock föra för långt att här närmare gå in på dessa förslag.
Ytterligare en aspekt som Edström tar upp är divisionen och divisionsförband och krav från statsmakternas sida på att fältförbanden ska kunna verka även på högre förbandsnivåer, till och med på kårnivå. En division omfattar flera brigader och en armékår flera divisioner. Sverige har ingetdera för närvarande.
Detta framstår i våra ögon närmast som önsketänkande utan förankring i realiteterna, där armén har fullt sjå med att få till stånd två uppfyllda, fullt ut rustade och samövade brigader. All kraft bör satsas på att bygga en aktningsvärd svensk armé. Edström tänker sig tydligen här nordiska eller i vart fall skandinaviska divisioner. Detta är enligt vår mening ett tvivelaktigt projekt. Det skulle bara ta kraft från kärnuppgiften. Och Danmark med sin begränsade styrka och sin dragning söderut i och med närheten till Tyskland är knappast att räkna med, om det inte specifikt gäller Grönland, som man förhandlar med USA om. Inte heller Norge har mycket att bidra med i form av soldater och landets starka band till USA och i viss mån även Storbritannien är strategiskt avgörande för landets vägval. Finnarna har en högst aktningsvärd armé, med en reserv som man nu förstärker, och har som frontstat en lång gemensam gräns med Ryssland att prioritera och hantera. Detta skulle knappast underlättas av icke finska divisioner eller kårer. Såvitt vi förstår är den finska armén för övrigt organiserad på brigadnivå och detta är säkerligen genomtänkt.
Det talas en hel del om brigader, divisioner och armékårer i svenska militära sammanhang, inte minst i samband med storstilade amerikanska besök med anslutande seminarier och teoretiska övningar. Edström påpekar nyktert att sådant tal inte får ”stjäla fokus från nödvändigheten att bygga armén underifrån. Utan produktion av fulltaliga och samövade manöverbataljoner är det meningslöst att tala om brigader.”
Han lägger dock till att det inte går ”att först den dag brigader de facto existerar, d v s inte enbart som dagens papperstigrar, utan även i verkligheten, börja tänka på divisions- och kårnivåerna”. Vi tillåter oss att betvivla denna tankegång, som snarast tenderar att befästa vaga förhoppningar om utländskt militärt stöd och multinationella operationer i stor skala, som det svenska försvaret inte bör bygga på. Till det kommer en annan avgörande fråga, nämligen vem som ska ha avgörandet i sin hand beträffande de utrikes- och säkerhetspolitiska betingelserna, under vilka sådana större enheter skulle verka, vilka risker de ska ta och utsättas för samt när de ska sättas in på allvar. Sådant ansvar bör inte lättvindigt delegeras till utomstående, som ser till egna nationella intressen.
Edström återkommer avslutningsvis till frågan vad som bör ske om armén åter misslyckas leverera den krigsorganisation med uppfyllda och samövade krigsförband som riksdagen beslutat. Han lyfter fram att varken Försvarsutskottet, Försvarsberedningen eller Försvarsdepartementet tycks ha satt sig in tillräckligt i arméns produktionsförutsättningar och att de möjligen därigenom har bidragit till att ställa orimliga krav på armén. Samtidigt framhåller han, å andra sidan, att arméledningen inte tycks ha protesterat mot de erhållna uppdragen. Varför?
Edström överlåter till läsaren att besvara frågorna. För vår del menar vi nog att svaret bör sökas i det samlade militärpolitiska etablissemangets långtgående prioritering av lätt gripbara, hårt Nato-anpassade styrkor av yrkessoldater för insatser utomlands, dubiösa förhoppningar om att Sverige försvaras bäst utomlands samt lättvindiga föreställningar om att vi kommer att få militärt stöd av alliansen när det kniper. Detta har gillats och drivits av försvarsledningen, och vi kan bara konstatera att arméchefen Jonny Lindfors 2024 talade om Sverige som ett militärt ”tomrum”, då man flyttar förband österut, utan att det föranledde en kraftsamling. De blygsamma försök att driva fram en kvantitativ tillväxt av armén, som trots allt gjorts från vissa riksdagsmäns sida, har inte givit reella resultat. I stället har man börjat tala om att landet ska försvaras av nyskapade territorialförband och liknande, vilka emellertid bara finns på pappret.