Chefen för armén Jonny Lindfors har skrivit en artikel om den Svenska arméns utveckling från 2026 och framåt. Texten är otydlig. Den ger en tvetydig bild av arméns faktiska utgångsläge. Utan att detta klarläggs blir det mindre meningsfullt att föra realistiska diskussioner om möjliga utvecklingslinjer och framtida handlingsalternativ. Framställningen präglas följdriktigt av en lång rad av vaga förhoppningar, närmast önskelistor, som brister i konkret förankring och robusta prioriteringar. Fokus ligger helt på utlandsinsatser, som styr övervägandena, medan det nationella försvaret av Sverige ges en styvmoderlig behandling. Lindfors konstaterar det uppenbara, nämligen att armén är alldeles för liten och måste växa, men den utökning han ser framför sig hänförs på det hela taget till utlandsinsatser. Lindfors är övernitiskt hängiven Nato och det präglar texten. Men detta präglar även det militär-politiska etablissemanget i stort, där statsledningen dragit upp riktlinjerna utan betydande opposition.
Försvaret av Sveriges territorium och fred
Lindfors har inte mycket att säga om försvaret av det egna landet med undantag för Gotland. Han noterar att regeringen i en proposition har prioriterat sju geografiska områden i landet (Stockholmsområdet, Gotland, sydöstra Sverige, Öresundsregionen, Västkusten med Göteborg, västra Svealand samt delar av Jämtlands och Norrbottens län), som ”strategiskt viktiga för försvaret av Sverige i händelse av kris eller krig.” Detta ser han emellertid inte som riktningsgivande. Han tar udden av prioriteringen genom uppmaningen till kommande försvarsberedningar att se över dessa områden ”i ljuset av vår nya kontext som allierad och de planer som vårt territorium nu är en del av.” Av artikeln framgår att de prioriterade operationsområden som Lindfors har i åtanke är belägna främst i Lettland och Finland.
Hur de angivna prioriterade svenska operationsområdena ska försvaras klarläggs inte.
Rent allmänt framhåller Lindfors: ”Förutom att kunna lösa av förband österut krävs även ett avsevärt utökat skydd av svenskt territorium i form av bevakning, eskort, luftförsvar, telekrig och ledning för dessa.” Två saker är slående i denna formulering. Dels att den prioriterar resurserna för insatser österut. Dels att den i princip begränsar sig till uppgifter, som hemvärnet av tradition sysslar med utan att nämna att det behövs soldater för att föra ett försvarskrig vid angrepp. Detta rimmar med Lindfors grundsyn: allt ska satsas på att Sverige ska försvaras utomlands, så att vi slipper krig här hemma. Han är inte ensam om denna på tämligen lösan sand vilande förhoppning, som ansluter till uttalanden av bland andra försvarsminister Pål Jonson.
Lindfors nämner att det till sin numerär begränsade och geografiskt utspridda hemvärnet löser redan idag de högst prioriterade bevakningsuppgifterna. Detta är en sedvanlig uppgift för hemvärnet. Men hemvärnet i all ära, det är dock inte är uppbyggt, övat eller rustat för att föra direkta försvarsstrider mot en angripande motståndare.
I övrigt får vi, när det gäller utvecklingsbehoven, veta att det krävs en kärna av ”stående militärbaser kompletterat med förmåga till kvalificerat egenskydd genom territorialförsvarsförband”. Sådana territorialförband har det talats om ett bra tag vid det här laget. Det är dessa som ska försvara landet, har det sagts, när armén befinner sig utomlands. Några sådana förband existerar dock inte och Lindfors har inte mer att säga om saken. De finns tydligen med på önskelistan.
Beträffande Gotland ser Lindfors framför sig en förstärkning av den befintliga stridsgruppen där och ledningsförmåga, som kan ta emot allierade förband och skapa den ”konvergens av effekterna i alla domäner som krävs för försvaret av och striden från Gotland”. Riktigt vad det senare konkret innebär är inte helt lätt att förstå. Men så mycket torde framgå att ett robust försvar av Gotland enligt Lindfors´ mening bygger på förhoppningen om allierad hjälp.
För liten armé
Enligt Lindfors ”måste armén bli större” för att trovärdigt lösa uppgifterna. Vad innebär detta? Jo, det bör skapas ”ytterligare två divisioner genom att i huvudsak paketera om befintliga krigsförband”. Detta framstår dock som en rent administrativ åtgärd, där man organiserar om och tillämpar kvalificerade begrepp utan att armén i grunden blir större.
Vad ska då dessa genom ompaketering tillkomna divisioner användas till? Lindfors ser framför sig en tyngdpunktsförskjutning mot norr där den svenska landkorridoren mot Ryssland finns och Finland har sin långa gräns mot Ryssland. Han skriver:
”Divisionernas initiala indelning skulle kunna vara en division i norra Finland. En division i Mälardalen, beredd att avlösa divisionen i norr samt en tredje division i södra Sverige med uppgiften att skapa uthållighet för bataljonen i Baltikum och försvara viktiga knutpunkter i Skåne och på västkusten.”
Så gott som allt ska alltså enligt denna vision fördelas till insatserna i utlandet. Inte mycket blir kvar för hemlandets försvar. Lindfors vill till och med överföra en hel division till Finland, alltså minst runt 10 000 soldater. För närvarande är bara en bataljon, runt 900 soldater, avdelade för insatsen i Finland och dessa är grupperade i Sverige.
Enligt Lindfors har Sverige ett ”nationellt intresse” och en både historisk och geografisk koppling mot de baltiska staterna, varför armén ska bidra till avskräckning och försvar i Lettland. Vari detta nationella intresse skulle bestå förklaras inte och kan knappast heller redas ut på ett begripligt sätt, men för Lindfors är det väl bara att gilla läget, eftersom detta är en mytbildning, som det militärpolitiska etablissemanget vurmar för. Till bilden hör att Lettland klokt nog infört allmän värnplikt.
Det saknas enligt Lindfors en kårstruktur i norr, där ”en multidomän kår med svenskt huvudmannaskap bör vara en ambition om vi på ett trovärdigt sätt ska ta ansvaret som Nordens största land”. I stället för att hänge sig åt vaga förhoppningar om sådana utomordentligt resurskrävande och politiskt komplexa projekt borde krafterna satsas helt på att bygga upp en egen aktningsvärd armé för hemlandets försvar.
Dagens svenska armé är onekligen liten. Frågan är om vi ens har två fullbesatta, rustade, samövade och krigsdugliga brigader? Om detta kan man läsa i den här artikeln:
Lindfors anger i artikeln att startläget år 2026 är att samtliga fyra brigader är ”etablerade” och att nästan all materiel finns eller är beställd. Ordvalet ”etablerade” här säger inget. Det innebär inte att brigaderna existerar i verkligheten utan bara att de är markerade och ska tillskapas. Möjligen har Sverige två brigader. Lindfors refererar flera gånger till divisionen, som om dess existens vore ett väletablerat faktum, men förklarar inte vad han åsyftar.
Dödligare armé
Armén behöver enligt Lindfors ”bli minst dubbelt så dödlig för motståndaren som idag”. Vad innebär detta? Det innebär inte att vi kan skapa ”numerär överlägsenhet som utstår ett ryskt utnötningskrig”. Överlägsenhet måste enligt Lindfors skapas genom att skjuta längre än fienden och träffa högvärdiga mål. Hur uppnås detta? Genom bättre lägesuppfattning i nära realtid etcetera.
Brigadens uppgift är i huvudsak endast att ”föra den nära striden och vinna duellen mot en på förhand, av högre ledningsnivå försvagad fiende”. Detta tycks innebära att ”kårnivån och divisionsnivån disponerar exklusiva resurser med lång räckvidd och åtar sig att … reducera fiendens stridsvärde så att brigaderna når lokal överlägsenhet”.
Tydligen ”måste divisions- och kårnivån finnas på plats för att omhänderta såväl djup som området bakom brigaderna samtidigt som vi fortsatt måste utveckla krigsförband som vinner duellen i den förbittrade närstriden”. Vidare krävs det framför allt förband som löser av de brigader och den division som först sätts in.
Vad betyder detta i dagens verklighet, där det inte finns någon kår eller någon helgjuten division? Är dessa scenarier realistiska? De förutsätter att en stormakts stridsvärde är så kraftfullt reducerad i förväg att lokal överlägsenhet föreligger och ”duellen” kan vinnas. Och beaktar de erfarenheterna från försvarskrigen i Ukraina och Iran? Allt detta kan man fundera på.
Lindfors’ artikel är publicerad i nr 1 2026 av Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift och kommer säkert att läggas ut på hemsidan efter ett tag
Läsanvisning:
I texten används ett flertal begrepp: bataljon, brigad, division och kår. En bataljon består av runt 900 soldater. En brigad omfattar flera bataljoner och består av runt 5 000 soldater. På nivån ovanför har vi divisionen, som omfattar flera brigader. Ovanför brigaden finner vi kåren, där flera divisioner sammanförs.