I ett inlägg på den här sajten skriver Anders Björnsson om faran med den svenska regeringens säkerhetspolitik som baseras på hjälp från Väst.
Det är att bygga Sveriges nationella överlevnad på lösan sand med försäkringar från USA som aldrig kan vara en garanti, då varje stat i ett krisläge alltid kommer att främst se till sina egna intressen.
Försvarsberedningen varnade i sin rapport Värnkraft för att ” Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde.”
Beredningen (regeringspartierna, de borgerliga partierna, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna) stod också bakom den svajiga politiken att vi, om vi dras in i ett krig, måste förlita oss på hjälp från Nato och främst USA. Vi har kommenterat hur riskfylld den politiken är.
Även om beredningen ansåg att Sverige kan komma att agera vid en konflikt eller hot i vårt närområde uttrycktes en viss försiktig hållning:
”Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians. Militära konflikter i vårt närområde skulle påverka flera länder. Den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen omfattar EU-medlemmar liksom Norge och Island. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd.”
Här anges intet mer förpliktande än att vi inte kommer att förhålla oss passiva vid katastrof eller angrepp på ett nordiskt land eller EU-land.
Försvarsberedningen avstod från att vidare laborera med hur Sverige skulle uppträda vid en konflikt.
För Moderaterna finns dock ingen försiktighet. Partiet mäler nu ut sig ur den breda samstämmigheten om försvarspolitiken (övriga borgerliga partier hoppade av beredningen inte för den politiska inriktningen utan för att man önskade tydligare garantier för försvarsbudgeten) genom sitt programmatiska ställningstagande för en ny linje där Sverige från början kan gå in i en militär konflikt utan att vi blivit angripna.
Moderaternas försvarspolitiska talesman Pål Jonsson beskriver deras nya linje:
”Men de internationella försvarssamarbetena måste också ses mot bakgrund av att Sverige ingår i ett större gemensamt operationsområde som innefattar hela den nordisk-baltiska regionen. Det är därför av avgörande betydelse att Sverige kan säkra och bidra till flöden av militära resurser från väster in till Östersjöområdet. Sverige måste ha förmågan att bidra till säkerheten i närområdet. Det kan vi göra genom att använda vårt militärgeografiska läge på ett konstruktivt sätt och bygga säkerhet tillsammans med andra EU- och NATO-länder.”
Moderaterna lämnar här inriktningen på ett försvar av svenskt territorium för att Sverige istället skall ingå i ett större, gemensamt operationsområde som täcker även Baltikum.
Följdriktigt kräver moderaterna också att Sverige skall skaffa kryssningsmissiler, vilket är offensiva fjärrverkande vapen. Syftet är att ”kunna slå mot en motståndare på djupet”. Det kan inte förstås som annat än att öppna för insatser mot ryskt territorium.
Det är nödvändigt att tillbakavisa den här typen av äventyrlig krigsaktivism. Trots att Försvarsberedningen på många punkter är vag och oklar om att Sverige måste försvaras är den nuvarande linjen ändock att vi så långt möjligt skall stå utanför krig.
Den har även ett starkt stöd hos svenska folket, vilket visas i alla undersökningar om försvarspolitiken.