Nummer 3 2022 av den vänsterradikala tidskriften Clarté har temat Nato. Detta tema inleds med en lång artikel av Mikael Nyberg, Sverige, Nato och kriget i Ukraina. Artikeln tillför inget nytt i sak av nämnvärt värde. Mearsheimer, Walt, Kennan, Kissinger, Bacevich med flera har tagit upp många av de aspekter som berörs och med helt annan tyngd. En hel del spekulationer och påståenden görs om diverse förhållanden, men utan källhänvisningar och ofta i avsaknad av varje relevans för läget nu, som ju är det akuta att fokusera på.
Artikeln ingår i den vänsterradikala traditionen att ägna sig åt allmänna avslöjanden och hänge sig åt dystopi. Sådana budskap leder bara till passivitet, som vi redan har tillräckligt av.
Författaren har följaktligen inget vettigt att säga om vilka uppgifter en upplyst medborgerlig opinion – som det återstår att formera – bör ställa sig i ett läge där ett medlemskap i Nato kommer att utsätta vårt självbestämmande för utomordentligt hårt tryck, riskera att dra in oss i stormakternas upptrappade konfrontationer och motverka att vi kan bygga ett folkförsvar baserat på allmän värnplikt för eget försvar av vår suveränitet och det svenska territoriet i dess helhet.
Nybergs artikel följs av en av Mai Greitz med rubriken Ny spionerilag kan tysta Natokritik. Det är en lagstiftning som vi tagit upp på alliansfriheten.se och som förtjänar att belysas.
Därefter följer en artikel av Djibo Sobukwe om Nato i Afrika: en dödlig investering. Jag får inte ut något av den.
Sammantaget finns det för den som verkligen vill orientera sig om och medverka till hur svensk utrikes-, säkerhets-, och försvarspolitik bör utmejslas i ett läge, där vi är på väg in i Nato, lika liten anledning att ägna tid åt Clarté nummer 3 2022 som att ägna tid åt Stefan Lindgrens bok Att dö för Nato.
Var det inte någon som en gång hävdade att ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.” För oss gäller det nog att i ett kritiskt, defensivt läge bevara det bästa i svensk tradition.