Finlands president sedan 2024 Alexander Stubb höll ett tal i FN:s generalförsamling den 22 september 2026 där han föreslog att ”ingen enskild stat bör ha vetorätt”. Förslaget är inte realistiskt.
Vetorätten är en särskild rättighet som tillkommer de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd: USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike. Om någon av dessa länder röstar emot ett resolutionsförslag, kan resolutionen inte antas, oavsett hur många av de övriga medlemmarna som röstar för förslaget. Den infördes 1945 för att få stormakterna att acceptera FN:s ramverk efter andra världskriget.
Före Stubb var Sauli Niinistö president i Finland 2012 – 2024. Han har nu låtit publicera sin bok Vägar till trygghet. Finland och Sverige Hand i Hand. Förlaget 2026.
Boken inleds med en redogörelse om finskt och svenskt samarbete. I början av 2022 hade Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist föreslagit en allians mellan länderna, trots att Finland tidigare hade ratat ett finskt inköp av det svenska jaktplanet Gripen, utan istället beslutat köpa det extremt dyra amerikanska planet F 35. Finland hade tidigare vid tre tillfällen föreslagit en allians, som då avvisats av Sverige.
I mars 2017 träffade Niinistö statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström., Niinistö hade långt tidigare förespråkat ”ett mer europeiskt Nato” och blev nöjd med vad han hörde från svenskarna. Än mer nöjd blev han när Centerpartiets Annie Lööf nu plötsligt förespråkade en svensk anslutning till Nato.
I boken finns ett längre kapitel som visar vikten av ”personkemi”. Här upplyses om de många kontakterna med ”släpvagnen”, dvs. den svenska försvarsministern Hultqvist, liksom de med statsminister Löfven. Niinistö lyfter fram det personliga: ”Det är äkta lim”. Och länderna är nu på samma ”våningsplan”.
När Niinistö inledde sitt presidentskap var ”militär alliansfrihet den självklara utgångspunkten, men det utgjorde inget hinder för att tillhöra väst”. När det gällde en finsk Natoansökan, var Niinistö för en folkomröstning, medan hans kritiker fann att en folkomröstning var en ”slussport” som stängde möjligheten till ett Natomedlemskap. För Niinistö stod det klart att Ryssland i inget fall skulle anfalla bara Finland, men i ett storkrig mellan Nato och Ryssland skulle Finland dras med. Författaren anger året 2022 som ett avgörande år, då ”Ryssland började betrakta EU och därmed också Finland som sin fiende”. Och efter Rysslands annektering av Krim, var över 50 % av finnarna för en Natoanslutning. Men Niinistö kallades en bromskloss: ”Eftersom jag inte gasade för fullt kunde man stämpla mig som en bromsare”.
Niinistö noterar nedskärningarna och på sina håll slopandet av värnplikten i många Natoländer: ”det tog ju Nato hand om, med andra ord USA ”. För Niinistö var det viktigare med en ”direkt relation med USA…än ett Natomedlemskap”.
Ett följandekommande kapitel har rubriken ”Ryssland, Ryssland, Ryssland”. Vad som intresserar här är finsk politik efter att Putin i november 2021 tillkännagav sitt förbud mot att Nato utvidgades. För att inte tala om efter Rysslands annektering av Krim sommaren 2014. Från tyskt håll förslogs att Niinistö skulle resa till Kiev och presentera ”den finska modellen som en militär alliansfri EU-medlemsstat”. Det rann ut i sanden, när Putin uppgav att presidentvalet i Ukraina var grundlagsvidrigt och att Janukovytj fortfarande var den legitima presidenten. Från amerikanskt håll föreslogs att Finland skulle utses som medlare i konflikten. Efter några tappra försök och resor till Ryssland och Ukraina, slöts det så kallade. Minsk II -avtalet. Niinistö skriver: ”inte heller det avtalet genomfördes någonsin”.
President Porosjenko träffade Niinistö 11 gånger för att diskutera frågan om självstyrande regioner som reglerades i Minskavtalet. Men Niinistö påtalade att Åland inte kunde utgöra någon modell, ”eftersom problemet med Minskavatalet var den säkerhetspolitiska roll som skulle tilldelas de självstyrande regionerna. Den rollen axlar Åland inte.”
I maj 2024 blev Zelenskyj ny president.
Beträffande sagda Minskavtal skriver Niinistö: ”[E]nligt ryssarna var det västvärlden som avsiktligt slösade tid på Minskavtalet för att hinna beväpna Ukraina. Även i väst har man på vissa håll använt detta som argument för att försvara den långa förhandlingsfasen. Jag tror inte det argumentet håller streck.” Författaren utvecklar tyvärr här inte sina tankegångar.
Det är synd att de diplomatiska ansträngningarna snart övergick till frågan hur man skulle beväpna Ukraina. Ett krig som Ukraina nog inte kan vinna. Dess befolkning har minskat med hälften sedan bildandet 1991 och landet är avskärmat från Svarta havet. En ”rump state”. Iuliia Mendel, Ukrainska presidentens tidigare pressekreterare, har i en artikel i den engelska tidskriften Spectator i september 2026 skrivit artikeln ”Zelensky’s strategy is national suicide”. Hon anser att endast diplomati kan lösa stridigheternatvisten. Man kan bara hoppas att kommande svenska stats- och försvarsministrar läser artikeln. Professor J Mearsheimer har den 23 september 2026 på sin Substack-plattform redogjort för Mendels artikel och han delar hennes synpunkter.
Boken är i alla händelser intressant i framför allt skildringen hur Finland och Sverige på ett ögonblick gick från framstående och beundrade alliansfria stater, till en bricka styrd av en mindre förtroendegivande president i Vita huset.