Det var en mycket liten krets av riksdagsledamöter som deltog i debatten den 16 juni. Inga partiledare infann sig. Försvarsministern och utrikesministern var inte på plats. Ynkligt nog gjorde ingen socialdemokrat något inlägg! Håkan Svenneling (V) belyste i sitt inlägg farorna med förslaget. Jörgen Berglund (M) svarade med partitaktik. Björn Söder (SD) försvarade att det var nödvändigt att regeringen flyttade fram sina positioner på riksdagens bekostnad med de sedvanliga svepande argumenten att ”byråkrati” och ”oklara regelverk” inte fick stå i vägen. Emma Beringer (MP) kopplade inställningen till förslaget till frågan om ett förbud mot kärnvapen på svenskt territorium. Anders Ekegren (L) framhöll i ett godtyckligt inlägg att om ”Estland angrips måste det vara möjligt för Natoländer att ha Sverige som bas för operationer”. Att detta genom snabbforcerade regeringsbeslut, som var den relevanta frågeställningen, kunde leda till att Sverige drogs in i andra staters krig förbigick han. Protokollet från debatten finns här:
Att stora delar av det ansvariga konstitutionella och säkerhetspolitiska etablissemanget lyste med sin frånvaro, när den nu aktuella frågan skulle belysas i riksdagen, är illavarslande. Det verkar som om dessa kretsar genom sin frånvaro velat få beslutet att framstå som en rutinsak, när det i själva verket handlar om huruvida riksdagen ska ge regeringen rätt att besluta om andra staters militära verksamhet i Sverige, som kan omfatta krigshandlingar mot andra stater och därmed bli avgörande för om Sverige ska komma att involveras i krig mellan andra stater och bli en måltavla. Sådana helt centrala frågor måste vara förbehållna ”folkets främsta företrädare”, riksdagen. Saken blir inte mindre allvarlig av det inte bara handlar om EU och Nato och medlemmar i dessa organisationer utan även specifikt om USA, som vi redan har ett DCA-avtal med som ger tillgång till 17 baser här i landet.
Regeringen bör inte ges mandat att urholka Riksdagens kontroll över beslut om vår suveränitet och säkerhet.
Tillägg:
Riksdagen ställde sig den 17 juni bakom regeringens förslag och godkände de aktuella ändringarna i lagen om militärt operativt samarbete. Bortsett från några partilösa var det bara Vänsterpartiet som gick emot förslaget.
Lagändringen innebär att de folkvalda godtar att den exekutiva makten tar ytterligare ett steg för att flytta fram sina positioner på riksdagens bekostnad inom det för vårt land mest känsliga området, nämligen Sveriges suveränitet och frågor om fred, gråzoner och krig. Detta ligger dessvärre i linje med en vilande grundlagsändring, som kan komma att undergräva riksdagens suveränitet i känsliga lägen, där avgörandet bör ligga hos riksdagen (Riksdagen bör ha avgörandet i sin hand vid allvarliga fredstida krissituationer och vid krig eller krigsfara då Sveriges fred och säkerhet kan vara hotad – BEVARA ALLIANSFRIHETEN); riksdagens mandat till regeringen att inom vissa ramar sätta in svenska militära styrkor i insatser för Natos samlade avskräckning och försvar (Efter en torftig debatt biföll riksdagen propositionen om ”Svenskt bidrag till Natos avskräckning och försvar” som det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet redan hade backat upp – BEVARA ALLIANSFRIHETEN); samt riksdagens mandat till regeringen att sätta in väpnande styrkor för Natos framskjutna bas i Finland (FLF), vilka styrkor kommer att ställas under Natos befäl.
Tendensen är tydlig och den bådar inte gott för framtiden. Det gäller att bevaka hur regeringen kommer att disponera över den handlingsfrihet som den tillskansat sig, vidmakthålla de spärrar som kvarstår mot vådliga insatser samt hävda svensk självbestämmanderätt mot allt menligt prisgivande av suveräniteten.
Beslutsordningen och omröstningen redovisas här:
Våra och andras granskningar av förslaget återfinns att läsa här:
Professor kritisk: Förslaget är alltför långtgående, omni.se – BEVARA ALLIANSFRIHETEN