USA:s krigsminister Pete Hegseth träffade försvarsminister Pål Jonson i Washington igår. Nationalsångerna spelades. Jonson fick 45 minuter, trots att en hårt pressad Hegseth torde ha fokuserat mer på det ansvar han har för de folkrättsstridiga attackerna i Karibiska sjön mot påstådda drogbåtar, där särskilt en andra dödande attack mot förlista överlevare från en båt fått stort medial och politisk uppmärksamhet i USA. Den frågan berördes inte på mötet, men Jonson förklarade efteråt att vi ”förväntar oss givetvis att alla länder ska följa krigets lagar när det gäller våldsanvändning.” Det är emellertid bara att konstatera att USA delar inte den uppfattningen.
Efter sammanträdet uppgav Jonson enligt svt.se (5/12) att ”USA i nuvarande skepnad är en annan typ av allierad än tidigare … med annan tonalitet”.
Kriget i Ukraina togs upp och Jonson ”betonade att han lyft att Sveriges position är att en fred måste nås och att man hoppas att det även är USA:s önskan. Jonson sa också att det var det intrycket han fick under samtalet med Hegseth.” Ett något märkligt utbyte av åsikter kan man ju tycka. Till skillnad mot USA har Sverige inte ansträngt sig för att få till stånd ett slut på kriget. Och i det sammanhanget kan man kan notera utrikesminister Stenergards kommentar i förra veckan: hon ”tycker inte att en för snabb vapenvila i Ukraina är bra – och pekar på farliga konsekvenser för Sverige.” (SvD 28/11).
I en intervju i anslutning till mötet ställde DN (5/12) ett par relevanta frågor till Jonson:
”Många frågar sig om USA kommer att leva upp till artikel 5 i händelse av krig. Vad säger du till dem som känner en sådan oro?
– Den amerikanska administrationen har varit tydlig med att artikel 5 gäller och att den konventionella och nukleära avskräckningen gäller, men också att Europa behöver ta ett större ansvar för den konventionella avskräckningen.
Så du känner dig trygg med att USA kommer till undsättning om Sverige attackeras av Ryssland?
– Ja, absolut och det finns militära försvarsplaner som är resurssatta för detta. Det övar och tränar vi på och USA är tydliga med att artikel 5 gäller.”
Jonsons kommentar till artikel 5 är pinsam. Det är klart att artikel 5 gäller. USA har inte sagt upp Natofördraget. Men frågan är ju vad den bestämmelsen är värd. Förträffligt nog har Jonson själv analyserat paragrafen och publicerat resultatet i en rapport från Nato Defense Collage:
”It should be noted that Article 5, in a strict interpretation, is not per se a mutual defence clause, since there are no absolute guarantees of mutual military assistance in the case of an armed attack on a signatory to the Washington Treaty. Each signatory is free to undertake whatever action it deems necessary. However, the use of the word ´deems`, which is inspired by Article 51 of the UN Charter, underlines the fact that passivity or complete inaction would not be an adequate response to the treaty obligations.”
Som den finska Försvarsmakten konstaterat i ett styrdokument är artikel 5 ”till sin natur framför allt ett politiskt verktyg”. Medlemsstaterna bestämmer själva utifrån det egna nationella intresset i vad mån och hur de ska agera. Särskilt stater som utan mycket till egen militär förmåga begär stöd lär inte ges prioritet i sådana sammanhang. Planer, övningar och träning är en sak, realiteterna en annan. Att bygga det egna försvaret på att USA kommer, är våghalsigt och ansvarslöst. Att osjälvständig följa USA i spåren, är förenat med risken att dras in i andras konfrontationer.
Jonsons analys har vi kommenterat här på sajten: Då försvarsminister Pål Jonson bidrog till att skapa klarhet i innebörden av artikel 5 i Natos stadga – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Jonson fick ett par andra adekvata frågor av DN. En handlade om de kommande amerikanska truppneddragningarna i Europa:
”Det Hegseth sade var att det inte kommer att ske några stora överraskningar. Däremot skickade han budskapet att vi behöver förbereda oss för det genom att nå våra försvarsinvesteringsmål och stärka de militära förmågorna.”
På följdfrågan vad Jonson förväntade sig av tillbakadragandet svarade han:
”Det får egentligen USA svara på, men omdisponeringen av de militära resurserna – i och med att Kina är en mer prioriterad motståndare – kommer långsiktigt påverka USA:s militära närvaro i Europa. Om det sker ordnat och i nära dialog med oss bedömer jag ändå att det kan vara hanterbart, med tanke på att vi ser den största försvarsinvesteringen i Europa sedan Kalla krigets slut.”
De ändrade amerikanska dispositionerna kommer att klarna, åtminstone på kort sikt. Strategiskt kommer osäkerheten om USA som allierad och ledande Natostat hur som helst att bestå. En mindre stat som vår bör följa en självständig linje som inte i onödan vilar på tilltro till stormakter utan i stället så långt det är möjligt säkrar eget självbestämmande och bygger egen försvarsförmåga.