Det framhålls ibland i den allmänna debatten att Sverige övergav neutralitetspolitiken för över tjugo år sedan och inte kan vara alliansfritt, eftersom det tillhör en utrikes- och säkerhetspolitisk gemenskap, det vill säga Europeiska Unionen. (Motsvarande hörs i en finska debatten, med avseende på Finland.) Dessa uppfattningar är mycket skruvade och stämmer illa med vad som sades inför Sveriges (och Finlands gemensamma) EU-inträde den 1 januari 1995. (Även neurala Österrike gick då med men inte Nato-landet Norge.)
I en av de ”konsekvensutredningar” som föregick folkomröstningen på hösten 1994, Historiskt vägval (SOU 1994:8), analyserade de båda utredningsmännen, före detta kabinettsekreterarna Sverker Åström och Leif Leifland, vad som skulle bli följden för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik, om landet blev respektive inte blev medlem av Unionen. De båda (som samskrev sig) intresserade sig mest för det förra fallet, eftersom status quo kunde bedömas vara mindre komplicerat, åtminstone i den korta sikten.