På bara några år har som vi vet det säkerhetspolitiska läget i världen förändrats i grunden, vilket visats av hur stormakterna positionerar sig.
Rysslands aggressionskrig mot Ukraina var i mycket starten, men rivaliteten mellan Kina och USA hade steg för steg trappats upp under en följd av år och USA har sedan länge förklarat att man ser Nato och Europa som mindre viktiga. USA har börjat närma sig Ryssland och vi vet inte hur den relationen kommer att utveckla sig. Ryssland och Kina har utvecklat samarbeten på olika plan, även militärt. Det är sannolikt så att USA strävar efter att slå in en kil mellan Ryssland och Kina, som man på sin tid gjorde mellan Sovjetunionen och Kina. Det är antagligen svårt men allt är möjligt i stormaktspolitiken: kan intressena vinklas åt samma håll och kan erbjudandena till ett luttrat Ryssland om intressesfärer och ekonomisk samverkan göras tillräckligt generösa?
Under den här förändringen har Sverige och Finland lämnat alliansfriheten och gått med i Nato samt tecknat DCA-avtal med USA. Natos framtid är osäker och om USA i praktiken skulle lämna finns inte mycket kvar av den alliansen. Troligt är dock att USA inte vill släppa den kontroll över säkerhetspolitiken och krigsmaterielinvesteringar i Europa som dominansen i Nato ger, men vältra över ekonomiska bördor på Europa och fortsatt utnyttja Nato i legitimerande syfte. Europa är också en viktig marknad för USA, som helst ska hanteras bilateralt. Och USA:s intressen i Arktis och de ryska baserna där gör att vissa nordliga delar av Nato är betydelsefulla.
Vägar för en småstat
Vilka vägar finns för en småstat som Sverige i det här läget?
Småstatsrealism baserad på eget nationellt försvar och en linje att i alla lägen hävda svensk självbestämmanderätt borde vara Sveriges väg för att på bästa möjliga sätt undvika att dras med i krig.
Det behöver inte utesluta medlemskap i militära allianser utan det måste bedömas utifrån vad som från tid till annan bäst tjänar vårt nationella intresse. Det vi kan vara säkra på är att stora, svåröverblickbara förändringar förestår.
I den offentliga diskussionen har en rad olika förslag kastats fram:
-fortsatt engagemang i Nato (även om USA drar ner eller drar sig tillbaka);
-en koalition av villiga NATO-stater med får man förmoda Storbritannien, Tyskland, Polen och Frankrike som kärna;
– fortsatt tillit till USA och DCA-avtalet;
– Jef-styrkan med UK, nordiska länderna, baltstaterna och Holland;
-Nordefco, de nordiska staternas försvarssamarbete;
-framtida EU-armé och/eller EU-allians ledd av Frankrike, Storbritannien och Tyskland;
-återgång till alliansfrihet (Sveriges försvar som igelkott mot omvärlden);
Norges statsminister har nyligen förklarat att landets strategi är att luta sig mot USA och fortsatt satsa på Nato. Detsamma gäller i princip Sverige och Danmark.
Finland baserar sig fortsatt på ett mycket starkt territorialförsvar och har tillsvidare inte sagt annat än att man är medlem i Nato och har DCA-avtalet med USA, men har liksom övriga nordiska länder samarbetat nära med USA i övningar och flygoperationer.
Självbestämmanderätten
Oavsett om vi är kvar i ett förändrat Nato eller går med i någon annan form av militär allians måste den svenska linjen vara att slå vakt om Sveriges fred. Det gör vi som utgångspunkt bäst genom att hävda självbestämmanderätten. Alliansfriheten är ett medel, målet är att säkra Sveriges fred. Allianser kan inte uteslutas på förhand. Bara en kylig och konkret analys kan utvisa vad som uthålligt tjänar det nationella intresset bäst. En sådan analys kan visa sig vara nog så problematisk i dessa turbulenta tider.
Medlemskapet i Nato innebär ingen inskränkning i självbestämmanderätten, även om vi i svåra lägen kan bli utsatta för hård press av USA och andra större stater. Men mindre och mellanstora stater kan också hitta gemensamma nämnare. Vi har inte generellt överlåtit något myndighetsansvar till Nato och alla beslut i alliansen kräver konsensus (vi har dock i begränsad omfattning för viss tid nu ställt styrkor till Natos förfogande: i Lettland, Polen och snart Finland). Medlemskapet har en viss preventiv verkan. En motståndare (om vi har någon!) vet inte om Nato vid behov kommer till vårt stöd, men bör räkna med det som en möjlighet, vilket kan verka avhållande. Andra sidan av myntet är att, när vi involverar oss i Natos offensiva operationer och strukturer som vi gör, så öppnar vi oss för inblandning stormaktskonflikter utanför vår kontroll, delegerar bort egen beslutanderätt, bygger fel sorts slimmade yrkesförsvar och satsar allt på ett kort.
DCA-avtalet ger USA vidsträckta rättigheter att fritt färdas med militära styrkor i hela vårt territorium och få tillgång till 17 baser för sina operationer. Avtalet innebär överlåtelse av visst myndighetsansvar till USA, och Sverige har till skillnad från Norge och Finland inte infört några ensidiga förbehåll för att hävda suveräniteten. Likväl måste det ligga i svenskt intresse att så långt möjligt stödja sig på DCA-avtalets inledande förpliktelse för USA att respektera svensk suveränitet. Försvarsministerns hänvisning till att avtalet bygger på tillit är naivt och farligt för oss. Enligt avtalet lovar inte USA att bistå oss och vi lovar inte att delta i USA:s militära operationer som utgår från de svenska baserna och som vi inte har kontroll över. Det ligger i Sveriges intresse att begränsa och motverka verksamhet och operationer baserade på avtalet som utsätter oss för ökade säkerhetspolitiska risker och bidrar till att ytterligare höja spänningsnivån i den höga Norden.
Ny försvarsdoktrin
Försvarets nya doktrin innebär att Sverige deltar i Natos kollektiva försvar och konkret att svenska styrkor skall placeras i östra Finland, Polen och Baltikum, och att vi därmed skall undgå att få kriget till oss på egen mark. Det är en illusion som bygger på förhoppningar om hur en motståndare kommer att agera och saknar stöd i historien. Sverige skall alltså vara uppmarschområde, transitland och basera utländska styrkor för insatser mot andra länder. Ingen motståndare kommer att låta sådana militära transportvägar och baser gå fria vid en militär konflikt.
Regeringen vill nu att det skall gå snabbare att besluta om svenska trupper utomlands för insatser vid konflikter.
I en departementspromemoria som nyligen kommit vill regeringen få till stånd en nyordning av lagstiftningen som reglerar vilket statsorgan som avgör om och när svenska väpnade styrkor får sändas till andra länder.
Sedan länge gäller i Sverige att det är riksdagen som ytterst avgör om en svensk väpnad styrka ska sättas in i utlandet. Det är regeringen som fattar beslutet om insatsen, men det kräver riksdagens medgivande. Denna grundlagsfästa ordning vill regeringen ändra på i lagen om operativt militärt stöd. Regeringen föreslås själv få besluta om behovet av styrkor i utlandet uppkommer ”med kort varsel” eller om ett ”dröjsmål” med beslut att sätta in styrkor skulle leda till ”men för angelägna svenska intressen”.
Svenskt territorialförsvar och allmän värnplikt
Sverige saknar idag eget territorialförsvar. De fåtaliga markstyrkor som finns skall planeras för insatser utomlands. Sverige förvaras av hemvärn som skall i framtiden kompletteras av något som kallas territorialstyrkor (oklart hur många och när).
Utan eget territorialförsvar blir vi lätt offer för militära provokationer, kränkningar, politiska påtryckningar och ytterst angreppsmål för en stormakt.
Finlands försvarsledning hänvisar till sitt starka territorialförsvar som enda verkliga försvarsgarantin, trots medlemskap i Nato och DCA-avtal med USA. Ett starkt territorialförsvar krävs enligt Finland för att man skall vara relevant som militär partner.
Vi har samma skäl att återskapa ett territorialförsvar. Några försvarsgarantier ges inte av andra.
Territorialförsvaret bör bygga på allmän värnplikt som är grunden för ett folkförsvar och ger de resurser som ett yrkesförsvar aldrig kan ställa upp.
Svensk säkerhetspolitik
Vi kan inte idag säga vilka försvarssamarbeten och militära allianser som kommer att finnas i Europa.
Några principer grundade på småstatsrealism kan anges där utgångspunkten är att vi skall undgå att hamna i krig och militära konflikter:
-bevara självbestämmanderätten – även i militära samarbeten och allianser;
-bygg eget defensivt territorialförsvar, baserat på allmän värnplikt;
-investeringar i krigsmateriel ska styras av det nyssnämnda;
-beslut att skicka svensk trupp utomlands skall fortsatt ligga hos riksdagen;
-sträva efter fredliga förbindelser med andra stater och undvik att skaffa landet fiender så långt det bara går att undvika; och
-försvara folkrätten och FN-stadgan.