På bara några år har som vi vet det säkerhetspolitiska läget i världen förändrats i grunden, vilket visats av hur stormakterna positionerar sig.
Rysslands aggressionskrig mot Ukraina var i mycket starten, men rivaliteten mellan Kina och USA hade steg för steg trappats upp under en följd av år och USA har sedan länge förklarat att man ser Nato och Europa som mindre viktiga. USA har börjat närma sig Ryssland och vi vet inte hur den relationen kommer att utveckla sig. Ryssland och Kina har utvecklat samarbeten på olika plan, även militärt. Det är sannolikt så att USA strävar efter att slå in en kil mellan Ryssland och Kina, som man på sin tid gjorde mellan Sovjetunionen och Kina. Det är antagligen svårt men allt är möjligt i stormaktspolitiken: kan intressena vinklas åt samma håll och kan erbjudandena till ett luttrat Ryssland om intressesfärer och ekonomisk samverkan göras tillräckligt generösa?
Under den här förändringen har Sverige och Finland lämnat alliansfriheten och gått med i Nato samt tecknat DCA-avtal med USA. Natos framtid är osäker och om USA i praktiken skulle lämna finns inte mycket kvar av den alliansen. Troligt är dock att USA inte vill släppa den kontroll över säkerhetspolitiken och krigsmaterielinvesteringar i Europa som dominansen i Nato ger, men vältra över ekonomiska bördor på Europa och fortsatt utnyttja Nato i legitimerande syfte. Europa är också en viktig marknad för USA, som helst ska hanteras bilateralt. Och USA:s intressen i Arktis och de ryska baserna där gör att vissa nordliga delar av Nato är betydelsefulla.
Vägar för en småstat
Vilka vägar finns för en småstat som Sverige i det här läget?
Småstatsrealism baserad på eget nationellt försvar och en linje att i alla lägen hävda svensk självbestämmanderätt borde vara Sveriges väg för att på bästa möjliga sätt undvika att dras med i krig.
Det behöver inte utesluta medlemskap i militära allianser utan det måste bedömas utifrån vad som från tid till annan bäst tjänar vårt nationella intresse. Det vi kan vara säkra på är att stora, svåröverblickbara förändringar förestår.
I den offentliga diskussionen har en rad olika förslag kastats fram:
-fortsatt engagemang i Nato (även om USA drar ner eller drar sig tillbaka);
-en koalition av villiga NATO-stater med får man förmoda Storbritannien, Tyskland, Polen och Frankrike som kärna;
– fortsatt tillit till USA och DCA-avtalet;
– Jef-styrkan med UK, nordiska länderna, baltstaterna och Holland;
-Nordefco, de nordiska staternas försvarssamarbete;
-framtida EU-armé och/eller EU-allians ledd av Frankrike, Storbritannien och Tyskland;
-återgång till alliansfrihet (Sveriges försvar som igelkott mot omvärlden);
Norges statsminister har nyligen förklarat att landets strategi är att luta sig mot USA och fortsatt satsa på Nato. Detsamma gäller i princip Sverige och Danmark.
Finland baserar sig fortsatt på ett mycket starkt territorialförsvar och har tillsvidare inte sagt annat än att man är medlem i Nato och har DCA-avtalet med USA, men har liksom övriga nordiska länder samarbetat nära med USA i övningar och flygoperationer.