Norska försvarets forskningsinstitut, FFI, har lagt fram en rapport som visar på stora behov av upprustning under perioden 2021–2037.
Det handlar totalt om 500 miljarder norska kronor, vilket är 100 miljarder mer än vad som ligger i nuvarande plan. Som jämförelse kan nämnas att norska försvarsbudgeten ligger på 59 miljarder per år och det handlar här om att lägga till de extra 500 miljarderna utöver den nuvarande ramen. Regeringens uppdrag till FFI var att föreslå vad försvaret skall lägga pengar på för att möta nya hot mot Norge och ett Nato som hotas av försvagad sammanhållning. Främst är det risken att Nordnorge inte kan försvaras vid ett ryskt angrepp som ligger bakom kraven på försvaret. Rapporten pekar på en rad områden, främst inom armén och flottan, där det råder stora brister idag.
Det finns en stark oro för att USA stegvis minskar sitt intresse för Europa och alltmer inriktar sig mot Stillahavsområdet och att Nato försvagas av motsättningar mellan medlemsländerna. Säkerheten i Medelhavsområdet har högre prioritet för Frankrike, Italien och Portugal än att försvara Nordeuropa till exempel.
Detta har lett FFI till att föreslå att Norge utvidgar försvarssamarbetet med de nordiska länderna.
Norge måste samtidigt visa sig som en lojal och pålitlig partner till både USA och Nato genom att delta i militäroperationer utomlands och genom att förbereda för att Nato-styrkor skall kunna tas emot i Norge i krislägen.
Som vi har visat på den här sajten har Norge redan gått långt i anpassning till Natos krav, med resultat att det egna nationella försvaret har satts på undantag.
USA:s ökade intresse för Nordnorge, som uttryckts i krav på baser och närvaro av den nyuppsatta Andra flottan, kommer sig inte av omsorg om Norge utan bör ses som förberedelser för en kraftmätning med Ryssland i regionen.
Det framgår tydligt av att Norges försvarsdoktrin har ändrats från och med i år. Från att ha haft målsättningen att verka för att förebygga ett angrepp som funnits med sedan 1945 är dess mål nu att försvaret skall vara avskräckande. .Med uppgiften att vara förebyggande låg tonvikten på eget territoriellt defensivt försvar, inga permanenta Nato-baser under fredstid och förbud mot kärnvapen på norskt territorium.
För att verka avskräckande måste det finnas långdistansverkande vapen och ytterst kärnvapen. Detta kan bara tillhandahållas av USA och Nato och som flera norska kritiker påpekat lägger doktrinen landets öde än mer i händerna på dess allierade.
Å ena sidan har norskt territorium blivit mer intressant för USA, medan å andra sidan tvivlen ökar i Norge på att man i en verklig kris- eller krigssituation kommer att få hjälp av sina allierade. Norge kan komma att bli en krigsskådeplats i en uppgörelse mellan USA och Ryssland, medan i fall av mindre kriser eller isolerade militära angrepp Norge lämnas åt sig självt att försvara sitt territorium.
FFI-rapporten tar upp den osäkerhet som nu råder kring Norges försvar.
Man skriver att en räcka av långsiktiga trender pekar mot en minskad vilja och förmåga hos Norges allierade att undsätta landet i en framtida krissituation. Om utvecklingen inom Nato heter det att organisationen har gått från en traditionell allians till en mer ”konsultativ sikkerhetspolitisk organisasjon.”
Sammanhållning och gemensamma intressen har minskat, och istället har Nato ägnat sig åt operationer utanför sitt kärnområde genom att leda ”koalisjoner av villige”, där medlemmarna haft en betydande reservationsrätt.
Det finns en spricka också vad gäller centrala säkerhetspolitiska prioriteringar: ”Sikkerhetsinteressene spriker også innad i NATOs kjerneområde, der et forverret forhold til Russland er viktigst i nord og øst, mens utviklingen i Europas sørlige randsone trolig vil forbli viktigere for andre.” Detta skulle kunna leda till att koalitioner av villiga tillämpas också när det gäller kollektivt självförsvar.
Ytterst ligger faran, enligt rapportförfattarna, i att Norge mister sitt skydd:
”En betydelig fare er at situasjoner som i Norge oppfattes som et væpnet angrep, ikke nødvendigvis regnes som en ’artikkel 5’-situasjon av andre allierte.”
Man är i Norge klar över att det inte i alla lägen ens är riktigt att endast förlita sig på stöd från allierade. Mindre kriser som kan klaras med eget försvar ger handlingsutrymme:
”Alliert støtte har aldri vært og vil aldri bli helt sikker. Samtidig ønsker ikke Norge nødvendigvis å være garantert alliert unnsetning i enhver krisesituasjon, fordi norske interesser ikke nødvendigvis vilvære like våre alliertes. En større nasjonal forsvarsevne vil således øke Norges politiske handlingsrom.”
Ökad egen nationell försvarsförmåga ger således småstaten handlingsutrymme och bidrar till att man kan undvika att dras in i ett stormaktspel.
Många röster har höjts i Norge för att försvaret, som nu strömlinjeformas för Natos behov, måste ställas om mera till eget territorialförsvar. Vissa av förslagen i rapporten, som handlar om att stärka landstridskrafterna i Nordnorge, föreslår pekar i den riktningen.
Även förslaget om att utöka försvarssamarbetet med de övriga nordiska länderna skulle kunna medföra att Norge stegvis återtar ansvaret för sitt eget nationella försvar.
Det skulle också ligga i svenskt intresse att så sker.