Professor Håkan Edström skriver i en belysande artikel om hur den svenska armén inte ska utnyttjas och hur den enligt hans bedömning bör användas.
När det gäller den första aspekten så ifrågasätter Edström Baltikums centrala plats i svensk försvarsdebatt. Det handlar då om Sveriges roll som uppmarschområde och logistikhub.
Edström konstaterar som utgångspunkt att International Institute for Strategic Studies (IISS) gjorde bedömningen i sin Military Balance 2025 att Sverige inte hade en enda brigad operativ 2024. Det är möjligt att den bedömningen är något negativ, men på det hela taget har Sverige inte mycket till armé. En brigad omfattar runt 5 000 soldater.
Men redan här bör man stanna upp. Sverige har inga soldater att disponera annat än för försvaret av det egna landet. Edström har en annan utgångspunkt: svenska soldater ska skickas utomlands, frågan är bara vart?
Edström jämför den svenska numerären med de baltiska staternas brigader enligt Military Balance, där Estland har två, Lettland fem och Litauen två. Han nämner som kontinentala förstärkningsalternativ till Baltikum: Tyskland och Nederländerna med tillsammans 12 brigader och Polen med 15 brigader. Edström tar också upp en amerikansk armékår, som även den kunde utgöra ett förstärkningsalternativ.
Edström konstaterar sedan att Baltikum alltså landvägen kan förstärkas med ett stort antal brigader från kontinenten. En svensk förstärkning skulle i stället handla om högst riskabla sjötransporter av möjligen en brigad! Insatserna för att skydda sådana transporter måste enligt Edström ställas i proportion till det operativa mervärde en svensk brigad kan förväntas ge.
Detta framstår enligt Edström som irrationellt. Det kan man bara hålla med om.
Sverige har inget att bidra med. Men framför allt behövs det lilla vi har av militär styrka oundgängligen i hemlandet och ska inte riskeras under våghalsiga transporter eller äventyrliga insatser utomlands.
Som Edström utvecklar framstår det likaså som irrationellt att via Sverige sända utländska förband som förstärkning till Baltikum med tanke på alla logistiska problem som uppkommer med omlastningar, pålastningar, lagring, landtransporter och utsatta sjötransporter.
Edström berör inte den fara som ligger i att Sverige skulle bli ett uppmarschområde och en logistikcentral för allierade stridskrafter och krigsmateriel på väg mot fronten och därmed göra oss till ett strategiskt mål för motståndarens stridskrafter.
Edström ställer frågan varför US Army, som har krigsmateriel lagrad i sydöstra Polen, skulle transitera genom Sverige, särskilt om sådana förstärkningarna snarast kommer från mellersta eller södra Europa, varvid transport enklast sker via Centraleuropa? Då bör väl våghalsiga sjötransporter över Östersjön undvikas?
Edströms slutsats blir:
”Idén med marktransitering genom Sverige till Baltikum ter sig sålunda märklig oavsett om förbanden kommer från Nordamerika eller Europa.”
I det kan man instämma. Likaså kan man hålla med om hans resonemang att Baltikum av flera skäl inte är ett sannolikt mål för en rysk militär framstöt.
Var och en av de baltiska staterna har fler brigader än Sverige och bör liksom Sverige bygga ut sin armé så att den blir något att på allvar räkna med. När det gäller förstärkningar vet varken Sverige eller de baltiska staterna om sådana kommer att tillhandahållas eller när så kommer att ske i så fall – inom 30 till 90 dagar? I de baltiska staterna strävar man efter närvaro av Natostyrkor för att söka tillförsäkra att Nato blir indraget om allt skulle gå snett. Sveriges bidrag med trupp till Lettland ingår i detta upplägg som en förstärkt snubbeltråd. För ett land som har ett försvar i ”fickformat” är det en ansvarslös politik.
Edströms alternativ till insatser i Baltikum är att armén inte bara ska bidra till uppbyggnaden av multinationella FLF-enheter, som den i Finland, vilken vi åtagit oss att bidra till, utan även till nordiska divisioner avsedda för insatser längs Natos norra frontavsnitt, det vill säga mellan Finska viken och Barents hav. Han lyfter fram närheten till den strategiskt viktiga Kolahalvön, där en stor del av den ryska andraslagsförmåga är baserad, men där Nato torde vara avsevärt svagare jämfört med i Baltikum. Edström redovisar en hel del intressant information om styrkeläget, förhandslagrat krigsmateriel och disponibla trupper.
Edströms bedömning är att kanadensiska och skandinaviska styrkor tycks vara de trovärdiga förstärkningar till Natos norra frontavsnitt som finns att tillgå. För att det skandinaviska alternativet ska bli realistiskt behöver dock Danmark, Norge och Sverige integrera sina arméer på liknande sätt som andra allierade redan gjort på kontinenten. Edström ser framför sig integrerade nordiska markstridskrafter med Natos norra frontavsnitt som strategiskt fokus och med ett offensivt förhållningssätt!
Edström tycks ha glömt att varken Danmark, Norge eller Sverige har några arméer att integrera. För svensk del måste uppgiften vara att bygga ett defensivt territorialförsvar för hela landet; inte att hänge sig åt fiktioner som ”att skära av förbindelserna mellan St. Petersburg och Murmansk” eller delta i ”ett nordiskt anfall mot Kandalaksja-korridoren”.
Edströms artikel återfinns här: