Den 28 februari inledde USA och Israel en massiv militär operation mot Iran. Konflikten spred sig snabbt till flera länder i Mellanöstern, där Teheran slog tillbaka mot amerikanska militärbaser i flera Gulfstater.
Bara några timmar efter starten av Operation Epic Fury (med Washingtons ord) har varningar som kräver respekt för internationell rätt ökat inom Förenta Nationerna, i många länder i södern men också, ganska försiktigt och selektivt, i Europa. Efter händelserna i Venezuela för en månad sedan verkar trovärdigheten i FN-stadgan stå på spel. Hur kan denna situation analyseras, inte bara med avseende på de befintliga reglerna utan också vad gäller deras ifrågasättande som orsakas av denna typ av prejudikat?
Ett flagrant brott mot Förenta nationernas stadga?
För att rättfärdiga sin operation åberopade USA återigen självförsvar, liksom i juni 2025, då man redan hade inlett attacker mot Iran. Detta med tanke på riskerna att Iran kommer att skaffa kärnvapen och förbereder att använda dem. Ett ”omedelbart” hot nämndes mer specifikt som ett avgörande juridiskt argument. Många kritiserade argumentet på faktamässig grund och hävdade att omedelbar närvaro i detta fall inte hade fastställts. Men är denna typ av argument i princip berättigat?
Det hade använts av Nazityskland för att rättfärdiga dess invasion av Belgien och Nederländerna i maj 1940, officiellt för att förhindra en ”omedelbar attack” som skulle släppas lös av Frankrike och Storbritannien genom att passera dessa länder. Det var således fullt medvetet som man vid tillkomsten av FN-stadgan satte stopp för argumentet genom avfattningen av art. 51 i stadgan.
Art. 51 erkänner rätten till självförsvar endast ”i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av” FN. Hur ett enkelt hot om väpnat angrepp ska besvaras är säkerhetsrådets sak att avgöra (kapitel 7 i stadgan).
Med kärnvapenålderns intåg förespråkade vissa stater en uppmjukning av denna regel, när FN debatterade om en definition av aggression. Den slutligen antagna texten bekräftar dock att den handlar om ”bruk av väpnat våld” (artikel1 i definitionen som bifogades FN:s generalförsamlings resolution 3314 från 1974), och inte ett enkelt hot, även om det är ”överhängande”.
Efter den 11 september 2001 återupptogs debatten i kampen mot terrorism, där USA åter hävdade att självförsvar kunde aktiveras i ett förebyggande skede. Men, som vid tidigare tillfällen, accepterades inte detta förslag. Deklarationen vid ”Världstoppmötet 2005” (generalförsamlingen, resolution 60/1), som enhälligt accepterades av Förenta Nationerna, hänvisar således helt enkelt till upprätthållandet av artikel 51 i stadgan i oförändrad lydelse.
Kort sagt har detta argument aldrig accepterats varken i texterna eller i praktiken, vare sig det har använts av USA eller Israel, i Iran (2025 och 2026) men också tidigare i Irak (1981 och 2003).
Vilka rättigheter och skyldigheter har tredje länder?
Mot bakgrund av dessa grundbegrepp råder det föga tvekan om att den militära operation som genomförts av USA och Israel mot Iran i sig måste karaktäriseras som väpnat angrepp. Detta innebär att det är Iran som har rätt till självförsvar, vilket gör det möjligt för Iran att rikta in sig på militära mål om det behövs och är proportionerligt för att stoppa attacken.
I detta avseende bör det påminnas om att aggression också omfattar ”det faktum att en medlemsstat medger att dess territorium, som den har ställt till en annan stats förfogande, används av denna för att begå en aggressionshandling mot en tredje stat” (artikel 3(f) i ovan- nämnda Definition av aggression). De gulfstater som tillåtit att deras territorium används för att genomföra attacker mot Iran blev därför själva angriparstater, vilket hindrade dem från att i sin tur dra fördel av argumentet om självförsvar.
I detta perspektiv framstår Frankrikes, Tysklands eller Storbritanniens deklarationer vari de förklarar sig beredda att försvara sina Gulf-allierade (och samverka med Washington i detta syfte) som folkrättsligt föga ortodoxa. Genom att ingripa i konflikten på angriparens sida skulle dessa stater i sin tur bryta mot FN-stadgan… samtidigt som de paradoxalt nog kräver respekt för stadgan.
Är folkrättens byggnad skakad?
Men bortom dessa strikt juridiska överväganden skulle man kanske kunna stödja legitimiteten i denna operation, i den mån den också syftar till (även om detta inte är dess primära mål) att störta ett iranskt styre som är ansvarigt för mycket allvarliga människorättsbrott?
Samma argument framfördes när tyranniska regimer som talibanerna i Afghanistan 2001, Saddam Hussein i Irak 2003 eller Muammar Gaddafi i Libyen 2011 störtades. Krig kan vara olagliga men definitivt legitima. Det var en uppfattning som även delades av dem som beklagade avsteget från FN-stadgan.
Utvecklingen av situationen inom dessa tre länder har minst sagt visat detta resonemangs alla begränsningar; varken demokrati, rättvisa eller säkerhet har blivit resultatet av dessa militära operationer som påstås ha grundats på ”rättfärdiga motiv”.
För övrigt och bortsett från situationen i vart och ett av de berörda länderna, bidrar man till en gradvis normalisering av ifrågasättandet av en universellt accepterad rättsordning på vägnar av en ensidigt (i huvudsak i väst) definierad moral. I denna mening är det hela bygget av en internationell rätt som är skakad. En internationell rätt som är precist utformad för att avskaffa excesserna i de ”rättfärdiga krig” som förts i århundraden i namn av påstått överlägsna moraliska värderingar. Vi kan absolut räkna med att denna byggnad har haft sin tid, men vad kommer att finnas kvar när den har rivits? Det är också frågan vi ställer oss, då vi undersöker avsikten med det ”episka raseri” som släpps lös framför våra ögon.
Översättning från franska av Ingemar Folke