Dagens Nyheter frågar i en intervju Sveriges överbefälhavare Michael Claesson (4/7) om hans största oro nu? ÖB är mest orolig för att en serie av händelser bidrar till en eskalering, som hamnar utom kontroll. Han nämner i sammanhanget en polariserande politisk utveckling i Europa, spänningen mellan USA och de europeiska Natostaterna och konflikten i Gulfen med sina ekonomiska spänningar.
När vet man att det är det tredje världskriget, frågar han retoriskt? Han vill inte använda den etiketten nu, men man måste se hur det hänger ihop och vilka risker det skapar.
DN påminner om att Claesson tidigare har varnat för att Ryssland kan komma försöka testa Natos sammanhållning genom att besätta en liten obebodd ö i Östersjön eller en bit land nära ryska gränsen. Syftet skulle vara att skada Natos trovärdighet, om Natoländerna inte lyckas enas att agera i ett sådant läge.
Finlands president Alexander Stubb har ställt sig kallsinnig till detta, enligt Hufvudstadsbladet, och rekommenderade: ”Gå i bastun, ta ett dopp i isvaken och behåll lugnet. Vi håller huvudet kallt”.
Vad handlar det då om enligt överbefälhavaren? Han framhåller att hans uppgift är att tänka ”worst case”, men han ”pratar aldrig sannolikheter”. För honom är frågan: kan det hända någonting? Ja, det kan det. Då tittar han på förutsättningarna och vad som skulle kunna hända.
Så länge ryssarna är bundna i Ukraina så händer inte så mycket annat i ”form av att ockupera territorium”, tror Michael Claesson. Han varnar för hybridkrigföring, som inte utesluter militärt våld: ”Det skulle mycket väl kunna hända att man placerar specialförband på en ö eller kobbe för att markera och se om beslutsprocessen håller ihop.” I intervjun säger han samtidigt att han inte tror att Ryssland kan anfalla ”just nu”.
Det handlar, enligt Claesson, om den ryska regimens riskbenägenhet och att han måste ”vara på tå”; och det är ett ”worst case-scenario”, som det vore tjänstefel att bortse från. I en intervju med Aftonbladet i förra veckan framhöll han att ÖB har en skyldighet ”att pressa sig till att tänka på det värsta som kan hända.”
Inget fel i det, men allt man tänker behöver ju inte offentliggöras.
Om man ”pressar sig” till att tänka på det ”värsta” som kan hända är ÖB:s oro för att en serie av händelser ska leda till eskalering utom kontroll rimligen det mest närliggande. Det kan handla om incidenter som urartar där ryska och allierade stridsflygplan kolliderar under dunkla omständigheter och med motstridiga versioner om händelseförloppet; svärmar av attackdrönare som okontrollerat passerar gränser och träffar känsliga mål där den verkliga intentionen är osäker eller övertolkas; attacker mot fartyg i den ryska skuggflottan som själva eller genom åtföljande krigsfartyg sätter sig till motvärn; allierade och ryska ubåtar som sammanstöter under oklara förhållanden med risk för eskalerande hot om användning av kärnvapen. Sådana risker är reella och kan bara alltför lätt bli brisanta i dessa tider av ömsesidigt ökande spänningar, där knappast något görs för att dämpa och kontrollera upptrappningen. Svenska initiativ för att åtminstone försöka hålla kanalerna öppna och motverka risken för ytterligare intensifiering av konfrontationerna lyser med sin frånvaro.
ÖB talar om en hybridaktion med specialförband, som lägger beslag på en bit land. När, var och mot vem en sådan aktion skulle kunna bli aktuell lämnas öppet. Till vilka varningen riktar sig hålls också öppet. Det verkar inte som om han stämt av med MUST eller övriga militära inrättningar för under- rättelseinhämtning.
Eftersom ÖB gått ut och varnat publikt, inställer sig frågan hur pass sannolik en sådan rysk aktion är? Men vi får veta att Claesson aldrig uttalar sig om sannolikheter. Någon sannolikhetsbedömning måste ändå rimligen ligga i botten. Annars hade överbefälhavaren inte gärna vänt sig till offentligheten med sina tankar?
Enligt ÖB är det ett ”tjänstefel” att inte faktiskt pressa sig till att tänka tanken på det värsta ”och förbereda sig”. Det bör en överbefälhavare givetvis göra. Men när han väljer att gå ut offentligt med en allmän varning borde han också kvalificera hur sannolikt hotet är och indikera vad det innebär att ”förbereda sig”. Såvitt känt har varningen inte föranlett några förberedelser från Försvarsmaktens sida. Att den skulle ha föranlett några särskilda åtgärder från finsk sida kan nog hållas för uteslutet.
Allmänna hotbilder produceras och förmedlas till medborgarna i tid och otid på mer eller mindre lösa grunder. Riktigt vad överbefälhavaren siktar till att uppnå med sitt allmänt hållna utspel står inte klart. Bottnar oron egentligen i att han är rädd för att Trumpadministrationen, som vill lägga beslag på Grönland, skulle negligera att Ryssland tog en bit land någonstans? Till denna hans oro kan också ha bidragit att han ser USA:s tillbakadragande av militära styrkor, stridsflyg och marina fartyg från Nato som att ett vakuum uppstår i försvaret av Europa. Visserligen har ÖB sagt att den amerikanska neddragningen i många stycken inte är ”så vansinnigt dramatisk”, men tillagt att det finns enskilda förmågor som är ”väldigt viktiga”.
I det här läget är man benägen att luta sig mot president Stubbs mer robusta bedömning av hotbilden. Att hybrid verksamhet kan förekomma är naturligtvis att räkna med.