Det råder inte fred i Sverige, sa statsminister Ulf Kristersson på Folk och Försvar tidigare i år. Men tillade att det inte betydde att vi var i krig. Det kändes ju betryggande. Inte.
Jag växte upp under kalla kriget. Sverige hade då världens fjärde starkaste flygvapen. Jag kom att under en kort tid i tjugoårsåldern vara flyglotta. Utbildad på FV UNDS (Flygvapnets underrättelseskola) förlagd till Bråvalla men jag utbildades också på F7 Såtenäs. Jag skall inte sticka under stol med att jag var rätt stolt över det. Jag var en del av vårt svenska försvar, ett försvar som skapade självförtroende. Sverige hade allmän värnplikt, möjligheten att mobilisera närmare en miljon soldater och ett särskilt starkt kustförsvar. Men ingen jag kände skulle påstått annat än att vi var ett land i fred. Vi var väldigt mycket ett land i fred.
Parallellt med det starka försvaret hade Sverige också ett fredsarbete. Sverige hade nedrustningsambassadörer som Inga Thorsson, Maj-Britt Theorin och Alva Myrdal. Läs artikel