När den norske försvarschefen general Eirik Kristoffersen talade på säkerhetsforumet i Aspen nyligen tog han upp de ryska nukleära ubåtarna baserade nära Norge och Finland på Kolahalvön. Dessa vapensystem var enligt försvarschefen inte riktade mot Helsingfors eller Oslo utan mot USA, Berlin, London och Paris. Han menade att detta var Rysslands sätt att visa sin militära styrka och förbli en världsmakt med kärnvapenbestyckade ubåtar, som kan nå ut i Atlanten, där de är mycket svåra att spåra. Allmänt uttalade sig Kristoffersen för att bibehålla ”low level of tension” i regionen.
Från att ha varit ett område för avspänning har den Höga Norden och Arktis blivit regioner för militär upptrappning. Sverige följer Nato i spåren och har som ledstjärna alliansens nuvarande strategiska huvudkoncept: avskräckning och försvar. Vart tog avspänningen vägen? I Försvarsberedningens senaste rapport, Skärpt läge (Ds 2026:12), nämns inte avspänning. Svensk lågspänningspolitik är inte bara eftersatt; det är svår att se några tydliga spår av den.
Relationen mellan Sverige och Ryssland inrymmer inte något som i sig skulle motivera ett ryskt anfall mot svenskt territorium. Sverige har ingen med Ryssland gemensam gräns. Vi är inte som finnarna en frontstat. Sverige har inte som norrmännen och finnarna det direkt utsatta geografiska läge, som närheten till ryssarnas strategiska baser på Kolahalvön och passagen ut i Atlanten utgör.
I ett krisläge, där spänningen mellan Ryssland och Nato skärps, kan det finnas risk för att ökad offensiv militär allierad närvaro i den Höga Norden och Arktis medför att ryssarna kan känna sig frestade att vidta motåtgärder så att nordområden förvandlas till zoner för konfrontation, om avskräckningen inte skulle fungera.
Allvarligt nog är dock att vi själva väljer att exponera oss mot Ryssland och självmant gör oss till en frontstat utan att vara det. Vi låter oss bli indragna genom truppstyrkor till Finland och Lettland, mer offensivt präglade militära tillskott till Ukraina (till exempel ska de 16 Gripen som levereras till Ukraina förses med långräckviddiga Meteor-missiler som ska kunna användas även för insatser in på ryskt territorium), amerikanska basrättigheter i de nordliga delarna av landet enligt DCA-avtalet samt rollen som uppmarschområde och logistikhub för Natos operationer i norr.
Vad som i ett krisläge kommer att bli bestämmande för hur Sverige bör orientera sig är osäkert. Sverige har tagit steg som kan medföra att statsledningen i ett spänt läge saknar förmågan att hantera en kris i överensstämmelse med svenska nationella intressen, vilket kan leda till involvering i konfrontationer bortanför svensk kontroll.
Sverige har steg för steg avvecklat sin lågspänningspolitik. Tanken med den var att säkra handlingsfriheten och att ta till vara svenska ekonomiska och politiska intressen i nordområdena, oaktat spänningarna mellan Moskva och Washington.
Ryssland är inte inriktat på att tillägna sig svenskt territorium. Att Ryssland inlett ett aggressionskrig mot Ukraina ändrar inte på det förhållandet. Det ligger i Sveriges intresse att motverka att den Höga Norden blir ett område för konfrontation med risk för eskalering som en följd av misstag, provokationer eller offensivt agerande.
Lågspänningspolitiken i norr har urlakats. Inte mycket kvarstår till exempel av norsk ”basepolitikk”. Norrmännen har öppnat landet för amerikanske baser och förvaring av militär materiel.
Det finns en risk för att Sveriges territorium i ett kritiskt läge skulle komma att utnyttjas av Natostater som avfyrningsramp mot mål i Ryssland och eventuellt fresta ryssarna till föregripande åtgärder. Den utmaningen kan knappast bemötas genom ökad amerikansk närvaro, som för övrigt är ytterst osäker och knappast att räkna med.
Risken för eskalation är inte minst kopplad till Kolahalvön, där Rysslands strategiska kärnvapenbestyckade ubåtar kan bli föremål för tänkbara attacker. Den finska anslutningen till Nato har öppnat för allierade operationer i närheten av halvön. I kombination med de allierades investeringar i krigföring i djupled och antiubåtförmågor har detta väckt oro bland ryska strateger, då det gäller att vidmakthålla Rysslands andraslagsförmåga.
Utvecklingen har gått mot att underminera den strategiska balansen i den nukleära avskräckningen mellan USA och Ryssland och rubba det tillbakahållande ömsesidiga förstörelsehotet.
Militariseringen trappas upp. Båda sidor vidtar åtgärder, men kriget i Ukraina hämmar de ryska väpnade styrkorna från att på allvar stärka sin nordvästra gräns.
De nordliga europeiska allierade investerar i avancerade vapensystem som F-35 jaktplan och långräckviddiga missiler. I Östersjöområdet har multinationella insatsstyrkor etablerats för framskjuten närvaro med svenskt deltagande. Baltic Sentry är inriktad på marin övervakning för att skydda kritisk infrastruktur under vattnet. Då drönare trängde in i flera allierade staters territorium etablerade Nato Operation Eastern Sentry.
USA har genom DCA-avtalen tillgång till 47 nordiska militära baser, varav närmare en tredjedel ligger I Arktis. Det amerikanska intresset så långt tycks primärt vara inriktat på baser i Norge. Arctic Sentry som etablerades i början av 2026 bidrar till militariseringen av den Höga Norden med samordning av militär verksamhet i regionen (Sverige har bidragit med JAS Gripen för övervakning av luftrummet runt Island och Grönland).
I en artikel i Scandinavian Journal of Military Studies (9 (1) 2026) ger forskarna Tytti Erästö och Wilfred Wan, båda kopplade till SIPRI, en aktuell, informativ och värdefull överblick rörande riskläget i norra Europa.
Enligt författarna ser ryssarna Natos ökande närvaro i Östersjön som ett led i att begränsa deras marina förbindelser, inte minst tillgången till Kaliningrad enklaven, som i praktiken är inringad av Nato. Baltic Sentry ses som en provokation för att innesluta Ryssland och rubba den fria sjöfarten i Östersjön. Men Ryssland sitter fast i Ukraina och dess svar i Östersjön har varit begränsat jämfört med Natos satsningar. I Arktis tycks ryssarna vara inriktade på att försvara sina nukleära förmågor på Kolahalvön.
Författarna framhåller att Ryssland ser ett strategiskt behov av en bredare militär omstrukturering. Militärdistriktet i Leningrad som täcker hela den nordvästra gränsen återetablerades 2024, och den militära infrastrukturen där stärks, men det är ingen större militär närvaro nära gränsen. Enligt författarnas bedömning kommer Rysslands långsiktiga planer på militär uppbyggnad sannolikt att begränsas av ekonomiska skäl (Nato spenderar ungefär tio gånger så mycket som Ryssland på militärt försvar) och av kriget i Ukraina. Författarna menar att denna utveckling och asymmetrin i militära förmågor är bakgrunden till att Ryssland prioriterar sina strategiska nukleära styrkor i avskräckningen mot Nato.
Förr översteg ryska övningar Natos i omfattning. Under senare år har en markant ökning av allierad militär verksamhet ägt rum i norra Europa med stora övningar som BALTOPS, Steadfast Defender och Nordic Response. Ytterligare övningar har varit inriktade på luft- och missilförsvar längs norra flanken. Enligt författarna har Ryssland inte hållit en större landbaserad övning i nordväst sedan Zapad-2021, som omfattade 200 000 man. I Zapad-2025 deltog bara 13 000 ryska och vitryska soldater. Marina övningar har förekommit i större utsträckning.
Som författarna framhåller innebär militära övningar och andra operationer risk för missuppfattningar, osäkra antaganden och eskalation genom oförsiktig balansering. Jaktflygplan beordras upp för avskärande manövrar. Ryska och allierade styrkor närmar sig varandra i anslutning till jakten på den ryska skuggflottan. Mot flera sådana fartyg har ingripanden gjorts genom insatser och beslag. Ryssland har förklarat att man kommer att svara på ”olagligheterna”.
Risken för att de upprepade incidenterna i Östersjön kan leda till öppen konflikt, särskilt om de skulle involvera människoliv, ökar med åtföljande fara för en bredare eskalering, som skulle kunna involvera taktiska kärnvapen och i värsta fall föregripande insatser i instabila krislägen.
USA:s ökade potentiella närvaro i Arktis genom bland annat DCA-avtalen kan ur allierad synvinkel ses som en förstärkning av nordisk säkerhet. Men när det gäller Rysslands och USA:s ömsesidiga kärnvapenavskräckning kan i den ryska hotbilden vägas in att det primärt handlar om en tillkommande möjlighet att slå mot ryska kärnvapenbestyckade missiler och infrastruktur.
Som författarna understryker kan de attackmissiler som norska och finska jaktplan bär nå långt in i det ryska territoriet, något som fått ryssarna att peka på möjligheterna att svara med en mer preventiv nukleär doktrin. Ukrainas drönarattacker mot ryska strategiska bombplan och radaranläggningar ingår också i bilden av vad som de facto kan angripas.
I den allierade arsenalen har ingått inte tidigare sedda överflygningar och övningar med USA:s B-52 strategiska bombplan i närheten av den ryska gränsen. Detta hölls tidigare tillbaka av restriktioner i Norges nationella styrdokument. Norge upphävde restriktionerna i maj 2025 för att ge Nato utrymme för övningar i Finnmarks östligaste delar, men på en ”case-by-case” basis. På finsk och svensk sida finns inga sådana restriktioner. Den svenska militärflygplatsen i Kallax har använts för övningar med B-52 bombflyg.
Som författarna summerar har det skett ett skifte bort från en tidigare trygghetsskapande linje i det europeiska Arktis.
Ryssland har gång på gång sänt ut signaler om kärnvapen. Den tidigare ryske presidenten Dmitry Medvedev har antytt att Finlands och Sveriges medlemskap i Nato har gjort länderna till “targets for our armed forces, including potential retaliatory strikes and even a nuclear component”. Det finns en risk anser författarna att Ryssland känner behov av att kompensera för sin relativa svaghet beträffande konventionella vapen med nukleära vapen och tankegångar om begränsade nukleära krig, som dock bara alltför lätt hamnar utanför kontroll. Till bilden hör även vaga debatter om spridning av kärnvapen, bland annat genom det franska initiativet helt nyligen. Detta har väckt även svenskt intresse, och försvarsminister Pål Jonson vill inte utesluta tillfällig placering av kärnvapen här i landet vid väpnad konflikt. I Finland har spärrar i lagstiftningen mot kärnvapen avlägsnats.
Den övergripande risk- och vapenkontrollen är underminerad. New START-avtalet löpte ut i februari 2026 och avlägsnade spärrar beträffande av de ryska och amerikanska strategiska nukleära vapenarsenalerna. Verifikations- och konsultationsmekanismer har upphört. Både USA och Ryssland har dragit sig ur Open Skies. Över lag är bilden genomgående negativ.
Som författarna framhåller är regional säkerhet baserad uteslutande på avskräckning i längden ohållbar. De noterar att USA i alla fall bevarat bilaterala kanaler för kriskommunikation med Ryssland, men det har inte de nordiska staterna gjort (Norge har en kanal), trots att ryssarnas positionering i norra Europa verkar fokusera på att bevara status quo snarare än att flytta gränser. På finsk sida har emellertid president Alexander Stubb tagit upp behovet av dialog med Ryssland.
Författarna nämner olika tänkbara vägar framåt och initiativ som bör kunna tas för att försöka inleda en ny era med reducering av risk. Ett exempel som de lyfter fram är att Finland och Norge gemensamt kunde utvärdera avskräckningsfördelarna som är att vinna i form av avskräckning genom nukleära signaler via USA:s strategiska bombplan, som gör överflygningar och övar nära den ryska gränsen, och väga dessam mot förenade risker. De kunde överväga att begränsa de amerikanska bombplanens tillgång till territorierna med beaktande av den norske försvarsministern Tore Sandviks uttalande 2025, som underströk att Norges inställning var “to preserving stability and low tension in the High North”, trots justeringarna av de nationella riktlinjerna.
Författarnas avslutning återspeglar ett kritiskt läge: “Although much of the arms control and de-escalation toolkit relevant to Northern Europe has been lost, threads remain. All states in the region have an interest in ensuring these are preserved and strengthened. Otherwise, the worrisome regional trends will continue, perpetuating action-reaction dynamics that threaten long-term stability.”
Artikeln kan läsas här: