Jens Stoltenbergs nya bok Min tid i Nato (Albert Bonniers Förlag, 2025) är långtråkig och fylld av upprepningar. Och det är svårt att intressera sig för ”nyheter” som att president Donald Trump föreslog att Norge och andra stater som inte ville betala 2 procent av BNP borde få sitt medlemskap i Nato nedgraderat.
Bland de för böcker av det här slaget typiska anekdoterna kan man notera förbundskansler Angela Merkels råd till Stoltenberg: ”Amerikanerna är mäktiga, men jag hoppas att du inte gör allt de ber om … Det viktiga är Jens, att USA inte alltid får sin vilja igenom.” Det var ett råd som Stoltenberg inte direkt tog fasta på när han tog över som generalsekreterare i Nato. Men det hade varit svårt att agera självständigt utan ett enigt och starkt stöd från övriga medlemsstater. Dessa var inte inställda på att ta några reella konflikter med USA, och generalsekreteraren fick alltså räkna med att dansa efter USA:s pipa.
Jens Stoltenberg gick från att ha varit Norges statsminister till att bli Natos generalsekreterare mellan 2014 och 2024. Nu är han tillbaka i norsk politik som finansminister. Han tillhörde och ingår alltjämt i den västliga politiska eliten och omfattar i stort sett den politik som dessa kretsar typiskt sett står för.
Stoltenbergs bok innehåller på det hela taget ingenting nytt: inga nämnvärda avslöjanden; ingen belysande skildring av motsättningarna och beslutsfattandet inom Nato; ingen fördjupning av hur Nato fungerar politiskt och militärt; samt inga allvarliga omprövningar av den förda politiken. Boken är strömlinjeformad efter Natos officiella hållning, som Stoltenberg under ett decennium frontade för, och den ansluter ofta till vad man redan kunnat se på tv eller läsa i dagspressen.
Ett grundläggande budskap i boken är att det gällde att säkra och vårda den transatlantiska länken. Stoltenberg upprepar budskapet så ofta att det blir till besvärjelser. Under sina tio år som generalsekreterare lade Stoltenberg uppenbarligen ner hela sin själ på att hålla ihop banden. Hans ledstjärna var att utan USA:s överväldigande styrka ekonomiskt, politiskt och militärt så klarade sig inte Nato; och det var Stoltenbergs uppgift att hantera Trump och andra utmaningar som hotade enigheten. Under de premisser som rådde där USA inte hade så mycket till övers för några oppositionella röster och övriga medlemsstater oftast vek ner sig verkar Stoltenberg ha varit rätt man på rätt plats. Hans mandat förlängdes också enhälligt flera gånger.
Överläggningar om medlemsstaternas militära satsningar i procent av BNP som delvis utspelades inför öppen ridå ältas sida upp och sida ner med ständiga hot från Trump. På ett eller annat sätt är den osalige Trump alltid närvarande i rummet och Stoltenberg finns ständigt där för att blidka honom med fagert tal och för att pressa Natomedlemmarna på mer pengar. Vad pengarna skulle användas till framstår som tämligen irrelevant i boken, men Trump hade naturligtvis tänkt sig inköp av amerikansk militär utrustning.
Stoltenberg menar att han lämnade Nato starkare än då han tog vid. Det är en sanning med modifikation. Kriget är med full kraft åter tillbaka i Europa och läget är instabilt. USA har framställt territoriella krav mot andra medlemsstater och börjat reducera sina styrkor i Europa. Det stora landet i väst har visat sig vara en opålitlig stormakt, som medlemsstaterna inte kan basera tillit eller nationell säkerhet på. Övriga större stater som är med i Nato har ingen tydlig gemensam agenda, mer än möjligen att Ukraina ska försvaras till sista ukrainare. USA:s övergripande strategi är under omgestaltning och ingen vet säkert vart det bär hän. Om Trump gör upp med president Putin eller om president Xi Jinping gör upp med Trump, vad kommer det att innebära för Europa?
Stoltenberg blev generalsekreterare 2014, samma år som Ryssland lade beslag på Krim. Trots det var Stoltenberg i vart fall enligt boken för fortsatt dialog med Ryssland, något som inte alla uppskattade. Någon konkret bild av vad detta skulle ha inneburit får man emellertid inte. Om några seriösa försök gjordes tycks de helt ha runnit ut i sanden.
Som generalsekreterare var Stoltenberg tvungen att manövrera sig fram genom att hålla tillbaka information, undvika att svara eller svara undanglidande. Detta går igen i boken där han ibland vrider till det och undgår relevanta frågeställningar.
Kina finns med i boken. Olika formuleringar i Natodokumenten om Kinas framväxande styrka och den utmaning landet utgör för Nato och USA nämns men på ett tämligen ytligt plan.
Stoltenberg framstår knappast i boken som en visionär ledare som ser till de stora linjerna och intresserar sig för geopolitik och historiska lärdomar. Han ter sig mer som en arbetsam och kompetent byråkrat; som ett pragmatiskt instrument för starka ledare som anvisar färdriktningen. Stoltenberg säger vad han måste säga för att komma framåt och ibland med tillämpning av dubbla standarder.
Om boken inte ger så mycket nytt finns det dock anledning att konkretisera några frågeställningar som blir belysta, förvrängda eller lyser med sin frånvaro.
Stoltenberg ältar artikel 5 i Natofördraget i det oändliga. Vad har Biden sagt, vad säger Trump nu? Är garantin ”järnklädd” eller inte?” På ett ställe i boken berör Stoltenberg språkligt hårklyveri, att lirka fram enighet genom att vända och vrida på symboliska språkliga uttryck som en del av det politiska hantverket så ”att världen går att förändra genom att man flyttar på ett kommatecken.” Stoltenberg tillägnar sig under sin Natoperiod det hantverket och lär sig uppskatta det. Men ingenstans i boken för han med användning av sina språkliga insikter en diskussion om vad artikel 5 fördragsenligt innebär. Han förbigår att bestämmelsen inte alls innebär att USA har någon skyldighet att bistå en annan stat militärt om den angrips. Att Natos kärna vilar på lösan rättslig grund är Stoltenberg naturligtvis väl medveten om. Och denna alliansens skörhet förstärktes av tongångarna hos Trump och dennes innersta krets. Den helt centrala politiska frågan om en medlemsstat kan räkna med att USA kommer till militär undsättning vid ett angrepp analyseras inte i boken. Det är kanske på sitt sätt naturligt sett med Stoltenbergs ögon. Oavsett vad en realistisk bedömning av trovärdigheten i artikel 5 skulle resultera i kan den ändå vara av visst värde för en medlemsstat genom att verka krigsavhållande: en angripare vet ju inte om den kommer att leda till militärt bistånd, men bör – beroende på omständigheterna – räkna med det som ett möjligt utfall.
Varför valde USA att låta utse Jens Stoltenberg till generalsekreterare? Stoltenberg har en egen föga trovärdig förmodan om detta kopplad till ett samtal med president Barack Obama.
Stoltenberg äter middag i Stockholm den 4 september 2013 med Obama hos statsminister Fredrik Reinfeldt. Inbördeskriget i Syrien förs på tal. Obama vill att USA ska gå in och börja bomba i landet. Stoltenberg är först av annan uppfattning:
”Vi måste respektera folkrätten. Krig är förbjudet med mindre det är i självförsvar eller efter ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Militära angrepp utan FN-förankring skapar en farlig precedens och undergräver en regelstyrd världsordning.”
Även Reinfeld argumenterade enligt Stoltenberg mot bombning. Men när han lyssnar på Obama som tar ordet igen och upprepar sin uppfattning blir den pragmatiske och lyhörde Stoltenberg osäker: ”Det var inte uppenbart att det enda rätta var att luta sig mot folkrättens förbud.”
Men USA gick inte då in och bombade i Syrien. Kongressen gick emot det.
Stoltenberg framställer bombningen av Libyen 2011 som ett europeiskt projekt. Det är riktigt att det var president Sarkozy och premiärminister Cameron som frontade. De riktade in sig på en ”no fly-zone” i Libyen. Men det var Obama som drev igenom att man skulle slå ut luftvärnet och börja bomba Libyen.
I boken jämför Stoltenberg Libyen och Syrien. Före bombningarna av Libyen 2011 hade FN:s säkerhetsråd antagit en resolution som ”öppnade” för en militär aktion. Stoltenberg menar att angreppet ”kan diskuteras”, men det var ”i alla fall lagligt enligt folkrätten”. Detta är fel. Angreppet gick helt klart utöver det starkt begränsade mandat som säkerhetsrådets resolution gav om att skydda civila och det siktade till ”regime change”, något som Stoltenberg medgivit i en tidigare bok:
”Vi snakket i realiteten om en militær inngripen på opprørernes side.”
Stoltenberg medger på ett ställe i boken att operationen i Libyen är ”omstridd och att det har diskuterats om huruvida den gick emot det mandat från FN:s säkerhetsråd som skulle tvinga fram vapenvila och förhindra övergrepp mot civila.” Men Stoltenbergs bestående lärdom av operationen är en annan, nämligen att Europa militärt var helt utelämnat till USA:s resurser för att slå ut luftvärn, hitta bombmål, förse insatsen med drivmedel och ammunition samt tillhandahålla en kommandostruktur. De facto var Stoltenberg drivande i att föra Norge in i kriget för omfattande bombinsatser; ett ansvar som han försökt manövrera sig runt.
I Stoltenbergs meritlista till stöd för generalsekreterarskapet i Nato ingick antagligen hans pragmatism och lyhördhet när det gällde deltagandet i bombkriget i Libyen, som för USA var viktigare än eventuella folkrättsliga uppfattningar. Hur var det då med hans verksamhet på det försvarspolitiska planet? Var den en merit?
Stoltenberg tillhör kretsen av ledande politiker i Norge som var ansvariga för avvecklingen av landets försvar. Då stod Stoltenberg i Norge som statsminister ”På min vakt” (som är den norska titeln på boken). Det gick så långt att Norge till slut stod där utan armé och eget försvar. I realiteten innebar det att norsk säkerhet ”outsourcades” till USA:s goda vilja. Stoltenberg förbigår saken i boken. Var detta kanske egentligen en merit när han fick jobbet som generalsekreterare? Stoltenbergs mantra i boken att ”mer våpen er den eneste veien til fred” haltar något.
När det gäller Natos expansion mot öst, allt närmare Ryssland, har Stoltenberg inte mycket att bidra med. Hans perspektiv är ensidigt, förenklat och stumt.
Nederlaget och uttåget ur Afghanistan berörs. Stoltenberg vrider och vänder på fördelar och nackdelar med att lämna landet. Han våndas, det är ett mycket svårt beslut, men han inser till sist att ett uttåg nog är nödvändigt. Avsnittet om denna hans beslutsprocess är pinsamt. Trump hade ju vid sidan om den så kallade regeringen i Kabul gjort upp med talibanerna om reträtten och USA under president Biden fattade sedan ensidigt beslut om att verkställa uttåget. Vad Stoltenberg grubblade över är inte lätt att förstå.
Ukraina tar betydande plats i bok. Stoltenberg återger Bidens avmätta kommentar när president Zelenskyj på nytt hade tagit upp frågan om tidtabellen för ett eventuellt ukrainskt Natomedlemskap utan att komma någon vart: ”As we say in America, he is a pain in the ass.” När det gäller frågan om att få slut på kriget gör Stoltenberg ett par påpekanden värda att notera. Han markerar mot allierade som ”pratade som om kriget var ett existentiellt hot mot deras eget land” utan att dra några konsekvenser av det. Han noterar att flera ledare inom alliansen framhöll det orimliga i att Kiev skulle ge upp några delar av Ukraina. Stoltenberg ifrågasätter realismen i det och konstaterar att ”det som händer runt ett förhandlingsbord är alltid olösligt knutet till styrkeförhållandena på marken.” Med Zelenskyj tar han klokt nog upp exemplet med de finsk-sovjetiska krigen, där Finland efter andra världskriget för att få fred blev tvunget att göra betydande territoriella eftergifter: ”Finland bytte land mot säkerhet. Det var det val finnarna behövde göra, och liksom de är det bara ukrainarna själva som kan bestämma om det är ett pris värt att betala.”
Stoltenberg har en svårtolkad formulering på sidan 392 i boken som jag överlåter till läsaren att begrunda innebörden av: ”Vi måste undvika varje form av tvångssituation där vi antingen behövde besvara ett ryskt angrepp med ett massivt motangrepp eller bli vittne till att ett Natoland angreps utan att vi kunde slå tillbaka militärt därför att det skulle leda till ett förödande storkrig. Det senare skulle underminera solidaritetsparagrafen och i realiteten vara slutet för Nato.”
Stoltenberg för inga djupare resonemang om USA:s roll i Europa. USA har knappast baser och soldater här för att skydda Europa. Det atlantiska bandet är färgat av ideologi. Framför allt handlar det för USA om att skydda den egna staten och att utöva kontroll och inflytande över de europeiska staterna via Nato och genom bilaterala avtal (till exempel DCA-avtal). Det är bättre för USA att militära konflikter utspelar sig i Europa än i hemlandet och det är bra för USA att europeiska stater medverkar till att legitimera amerikansk politik. Med USA:s ögon sett utgör Europa sannolikt en framskjuten amerikansk utpost, en användbar buffert och basplatta för operationer, och samtidigt en oerhört viktig köpare av militär utrustning som för svindlande belopp bidrar till att hålla i gång USA:s industriella utveckling och möjliggör avancerad forskning och innovationer. USA kommer säkerligen att dra ner på sitt direkta engagemang i åtminstone delar av Europa som en följd av sitt enorma och växande skuldberg och omprioriteringar i riktning mot den Indopacifiska regionen. Men USA kommer näppeligen att frivilligt släppa kontrollen över Nato eller inflytandet över alliansens utveckling. Den nuvarande instabiliteten, de oklara förskjutningarna i intressesfärerna, såväl ekonomiskt som militärt, och de strategiska omorienteringar som torde vara i vardande ställer Europas stater inför skarpa frågor som återstår att besvara. Det gäller även Sverige.
Som det nu är kvarligger Natos strategiutveckling huvudsakligen i Washington med omnejd. Stoltenbergs uppgift som generalsekreterare var att i allt väsentligt sälja in USA:s vägval till de andra Natoländerna. Den pragmatiske och smidige Stoltenberg som förmådde att anpassa sig till tre amerikanska presidenter visade sig vara rätt man för uppgiften. Men man kan inte annat än betvivla att han har så mycket att bidra med när det gäller hur småstater som de nordiska bäst ska tillvarata sina säkerhetsintressen och försvara folkrätten.
Läs mer här:
https://www.alliansfriheten.se/norge-i-libyenkriget-lojalitet-med-nato-var-avgorande/