Krister Andrén är en ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien som i ett par artiklar på akademiens nätplats har propagerat för att det svenska försvaret bör koncentreras till tröskeln eller till vår statsgräns. Han är en ivrig anhängare av en försvarsmakt uppbyggd på yrkessoldater och skriver att vi bör söka ”personalsnåla lösningar som maximalt förmår utnyttja teknikens möjligheter”. Han avskriver därmed folkförsvaret. Han hänger upp nationens överlevnad på ett mindre antal anställningskontrakt. Som om alla andra anställda i landet skulle kunna fortsätta i sina vardagssysslor i normala fåror om Sverige blev anfallet och invaderat!
När yrkesförsvaret lanserades, löd tanken för dagen att ett storangrepp – en invasion – på vårt land var en överspelad risk eller option. Sverige skulle ha ett insatsförsvar, det vill säga i grunden en anfallsarmé, en expeditionskår. Pliktsoldater hade man inte kunnat kommendera till aggressionshandlingar. I förlängningen låg en anpassning till Nato-krigföring, inom ramen för vilken så gott som alla deltagande länder har övergått till kontraktsanställning, med svåra följder för den som bryter sitt kontrakt. Men efter mindre än tio år är insatsförsvaret inte längre högprioriterat (vårt fortsatta krigsdeltagande i Afghanistan utgör en tung efterbörd till detta strategiska tänkande). Nu är landets ledande försvarstänkare övertygade om att fienden kommer mot oss – inte om utan när – från luften, till havs, över mark.
Generalmajor Karlin Neretnieks, också en knektakademiker, hyser inga tvivel om att vi blir offer för aggression:
”Sveriges strategiska läge gör att det främst är behovet av svenskt territorium som kan vara orsaken till att vi blir utsatta för ett militärt angrepp. Det finns situationer där Ryssland kan se det som nödvändigt att ockupera delar av Sverige för att kunna genomföra militära operationer mot Nato.”
Men framförallt, enligt Neretnieks: Nato behöver tillgång till svenskt sjö- och landterritorium samt luftrum för att i söder kunna komma Baltikum till undsättning och i norr hindra ryska trupper från att tränga fram till den norska Atlantkusten. Med andra ord: istället för ett insatsförsvar planeras inte för ett djupförsvar utan för ett ”inbjudningsförsvar”, där Sverige står som värd för andra makters anfallande styrkor. I ett sådant läge bortfaller behovet av en svensk folkarmé, som förbereddes och byggdes upp under två hundra år och avvecklades på fyra. Då har man ”råd” att vara personalsnål.
Den som önskar hålla Sverige utanför krigiska förvecklingar – Neretnieks med flera har helt gett upp den utsikten – måste ställa sig frågan varför just fosterlandsförsvaret måste snåla på den mänskliga faktorn. Ordningsmakten skriker efter fler poliser. Inom vården råder alarmerande personalbrist. Antalet utbildade lärare i landet räcker inte till. Men att totalförsvaret har utarmats på human capital, mänskliga kapaciteter, bekymrar inte nämnvärt våra stridslystna försvarsteoretiker. De förlitar sig på ”samarbeten”, inte på uthållighet. De vill invitera och satsar allt på ett kort: tröskeln.
Det har aldrig bott så många i Sveriges land som nu. Vårt land är ytstort, och det behöver sin befolkning. Vårt land är rikt och kan bekosta en allmän försvarsutbildning, byggd på generell pliktinryckning och återkommande träning. Teoretikerna räknar bort den krigsavhållande verkan som ett folk i vapen medför. De förlitar sig på skyddsmakter men gör oss i praktiken skyddslösa, utlämnade åt den internationella politikens nycker.