USA:s högste försvarschef generalen Mark Milley höll den 4 juni förra året i Stockholm en gemensam pressträff med företrädare för den svenska statsledningen ombord på det 257 meter långa amerikanska amfibiestridsfartyget USS Kearsarge. ”– Att USS Kearsarge befinner sig här är en rätt stark markering”, förklarade Milley enligt SvD den 4 juni. ”Det visar att de säkerhetsförklaringar, som president Biden var väldigt tydlig med när jag och president Niinistö besökte honom i Vita Huset, nu också följs upp med konkret handling”, underströk statsminister Magdalena Andersson. Försvarsminister Peter Hultqvist framhöll: ”– Det klart att det här är en tydlig signal från USA att man tar situationen på fullt allvar och att man är beredd att ställa upp med försäkringar under den här övergångsperioden, till dess att Sverige är med i Nato.” Överbefälhavare Micael Bydén betonade: ”Det visar på våra starka band och den oro vi delar kring situationen i Östersjön.”
Den transatlantiska länken har länge varit ett centralt inslag i svenska säkerhets- och försvarspolitiska överväganden. Signalerna vid pressträffen den 4 juni, som var av det ideologiska slaget, utgjorde ingen kulmen. Den vikt det svenska etablissemanget fäster vid relationen stegrades ytterligare genom de nyligen aviserade planerna på att träffa ett mycket långtgående Defence Cooperation Agreement (DCA) med USA, som skulle innebära basering av amerikanska styrkor och militär materiel här i landet (se särskild artikel om detta på alliansfriheten.se). Ett medlemskap i Nato tycks alltså inte vara gott nog. Är det planerade DCA-avtalet en plan B, en gardering alltså för den händelse att statsledningen inte får Natomedlemskapet på plats? Eller är ett DCA-avtal med USA egentligen plan A, medan ett medlemskap i Nato ses som en kompletterande plan B?
En del av förklaringen till det tilltänkta DCA-avtalet skymtar nog fram i det finska försvarsutskottets yttrande i förra veckan över den finska regeringens proposition om medlemskap i Nato. Utskottet framhåller att Finland genom militärt samarbete utanför Natos strukturer eftersträvar ett ”effektivare” genomförande av det gemensamma försvaret, att detta utgör ett ”alternativ” om Natos verksamhet i konflikter ”av någon anledning fördröjs” samt att sådana samarbeten möjliggör lösningar som skräddarsytts för intressena hos vissa stater ”utan den stelhet som oundvikligen präglar verksamheten i alliansens organisation.” Skrivningarna beaktar antagligen erfarenheterna av att ha att göra med ”bromsklossar” som Turkiet och Ungern under själva ansökningsprocessen. Men perspektivet är säkerligen djupare än så. Tanken måste vara att gynnsamma militära avgöranden ”effektivare” och utan ”dröjsmål” och ”stelhet” i beslutsfattandet lättast uppnås om man vänder sig till den stat som ändå på det hela taget bedöms ha avgörandet och styrkan i sin hand, nämligen USA.
Finland har också i likhet med Danmark och Sverige inlett förhandlingar om ett DCA-avtal med USA. Norge har redan ett avtal på plats. USA:s attraktionskraft består och dess inverkan och närvaro här uppe i Norden är på väg att stärkas. Det talas numera ibland om värdet av att formera ett nordiskt block inom Nato, om Sverige och Finland också skulle bli medlemmar. Ansatsen i den tanken är i och för sig riktig. Men om dessa fyra nordiska stater blir än mer bundna till USA så riskerar det att rubba den riktiga grundvalen. Ett nordiskt block under betydande amerikanskt inflytande skulle riskera att leda till ökad följsamhet, och det på bekostnad av en politik som i stället borde gå ut på att hävda självbestämmandet, nationellt försvar och egen utrikes- och säkerhetspolitik. I en sådan nordisk politik borde ingå att distansera sig från de konfrontationer mellan stormakterna som håller på att trappas upp i Arktis och att verka stabiliserande för att minska spänningarna där.
Danmark och Norge har gått långt i sina militära samarbeten med USA. I Danmark har en hamn ställts till USA:s förfogande. Motsvarande har skett i Norge. Den länge av Danmark och Norge hävdade politiken att inte upplåta eget territorium för basering av utländska styrkor tenderar att vittra sönder. Det är knappast för djärvt att påstå att våra två grannländer befinner sig i ett hegemoniskt förhållande till USA. Det är fråga om en frivillig följsamhet till en verklig stormakt, vars ledarskap man ansluter till och vars politiska mål man inte gärna ifrågasätter. Något tvång i ordets egentliga bemärkelse är det inte fråga om. När båda staterna nyligen beslutade om sina största strategiska försvarsinvesteringar någonsin, nämligen upphandlingen av nya stridsflygplan, föll valet tveklöst på amerikanska F-35 (en investering för Norges del som enligt Svenska Dagbladet då uppskattades till 81,3 miljarder kronor för planen och för hela projektet fram till 2054 till 273 miljarder kronor; siffror som säkerligen kommer att överskridas).
Det är enorma investeringar, vars värde för försvaret av det egna landet kan diskuteras, men som rimmar väl med den övergripande strategin att befästa den transatlantiska länken till USA. Finland gjorde samma strategiska vägval, när man bestämde sig för att göra en investering i samma storleksordning som den norska och valde amerikanska F-35 och ratade svenska JAS 39 Gripen. ”Vi har tagit hänsyn till säkerhetspolitiska aspekter då beslutet togs”, konstaterade försvarsminister Kaikkonen. Sådana försvarsinvesteringar skapar bindningar med långtgående verkan.
Danmark och Norge som har svagt utvecklade egna försvar har valt att satsa på USA som skyddsmakt. I detta ingår att utrikes- och säkerhetspolitiken anpassas till den övergripande strategin. I linje med det har man betygat sin lojalitet mot USA genom att ställa in sig för att delta i och legitimera USA:s och Natos krig i bland annat Afghanistan och Libyen. När USA fokuserar militärt i riktning mot Arktis tenderar det att slå igenom i de egna prioriteringarna. Och när USA driver på för export av krigsmateriel till Ukraina är man lyhörd, trots att det orsakar betydande brister i det egna försvaret.
Denna bild av våra två grannländers följsamhet är dock ensidigt negativ. Åtminstone i Norge finns det inte obetydliga krafter som verkar för norskt självbestämmande och egen självständig försvarsförmåga. Där finns det också en opinion som klargör riskerna med att förlita sig på en stormakt, vars strategi lätt tenderar att skifta fokus genom ändrade prioriteringar. I och med USA:s ökande koncentration på Arktis, där stormaktsintressena sammanstrålar och risken för kollisioner är betydande, får man räkna med en bestående amerikansk närvaro i den höga Norden, där Ryssland har mycket starka intressen att bevaka och centrala stridskrafter samlade.
Ska nu Sverige genom det aviserade, fördjupade militära samarbetet med USA ställa in sig i ledet och bli ytterligare en nordisk småstat som låter sig inlemmas i ett närmast hegemoniskt förhållande till USA? Ska Sverige bli ett land som upplåter hamnar och andra baser här för stormaktens militära dispositioner, vilka inte behöver ha något att göra med försvaret av vårt eget land?
Även Sverige har kommit en bra bit på väg i ett följsamt förhållande till USA. En ideologisk anpassning har ägt rum. Vi har anslutit när USA kallat till ideologiska konfenser för demokratins försvar riktade mot USA:s fiender, som inte behöver vara våra. Stora flottbesök har välkomnats hit för att ideologiskt bekräfta USA:s skyddande förmåga och obändiga välvilja mot Sverige. Vår utrikes- och säkerhetspolitik har anpassats, och försvaret av FN-stadgan har eftersatts. USA pressar inte Sverige, i vart fall inte offentligen. Men Sverige vänder sig till USA och USA ger regeringen råd och rekommendationer. Till exempel när USA framhöll att Sverige av eget intresse inte borde ansluta sig till den av ICAN initierade förordningen om kärnvapenförbud. Sverige följde rådet. Sverige har också deltagit med insatser i Afghanistan, Irak och Libyen för att visa lojalitet i syfte att vinna gentjänster i form av allmänna deklarationer om militärt stöd och stöd för ett medlemskap i Nato. När det gäller vapenexport till Ukraina har Sverige i strid mot svenska principer låtit sig anslutas till Väst under USA:s övergripande samordning.
Hur långt vi är beredda att gå i följsamhet kan bli en prövande tröskel när resultatet av de nu inledda förhandlingarna med USA om ett DCA-avtal materialiseras och konturerna kan skönjas. Sverige bör visserligen eftersträva korrekta relationer till detta mäktiga och inflytelserika land. Och vem vet när vi skulle kunna ha särskild nytta av att ha goda relationer med USA? Men vi bör hålla på vårt eget självbestämmande och distansera oss från en relation präglad av följsamhet och onödiga bindningar, som kan öka risken för att bli indragna i andra staters upptrappade och utvidgade krig. Basering här i landet av utländsk militär trupp och militär materiel borde vara en gräns, som det i oträngt läge inte finns anledning att överskrida. För svensk del handlar det om att bevara vår suveränitet i förhållande till en ledande stat som utövar ett inflytande över Sverige som förmedlas inte minst genom vissa ledande skikt som saknar tillit till landets egen förmåga.
Den tyske rättsvetenskapsprofessorn Heinrich Triepel skriver om hegemoni och ledande stater i sin bok Die Hegemonie. Ein Buch von führenden Staaten (1938). Det är en bok om följsamhet som uppnås genom ledarskap och inte genom härskande. Enligt Triepel är hegemoni ett förhållande som befinner sig någonstans i mitten mellan inflytande och härskande. Hegemoni är makt, men inte övermakt. Hegemoni är en svagare form av makt men samtidigt djupare. Gränserna är flytande.
Karakteristiskt för hegemonin är, enligt Triepel, att en stat genom ”egen stegrad självbindning” följer en ledande stat. I det ligger frivillig acceptans. En distinktion som Triepel prövade var att en makt som vilar på hegemoni i princip iakttar de regler som den har utfärdat och inte tenderar att ändra reglerna efter eget gottfinnande. Den behandlar sina anhängare formellt som jämlikar, även om anhängarna förväntas följa den ledande statens riktlinjer i väsentliga frågor.
Nu beror ju sättet på vilket en ledande stat utövar sin styrka inte bara på den dominerande statens hållning. Relationen påverkas samtidigt av hur den stat, som utsätts för den ledande statens maktambitioner, förhåller sig. Den kan finna sig i ledarskapet. Men den kan också välja att, helt eller delvis, gå emot ett anspråk på ledarskap. Det gjorde Sverige och andra europeiska stater när de vägrade att delta i USA:s folkrättsstridiga aggressionskrig mot Irak 2003.
Triepel noterar att den ledande staten har mycket att ta till ur sin ”verktygslåda” för att uppnå sina politiska mål. Det sker framför allt genom att få till stånd de följsamma staternas godvilliga acceptans av den dominerande statens ledarskap över ”gemensamma mål”. Den ledande staten inverkar genom att influera deras inhemska lagstiftning, deras politiska system och deras utrikespolitiska beslutsfattare. Den verkar genom rekommendationer, råd och varningar.
Dessa allmänna linjer som Triepel drog upp en gång i tiden är inte utan visst intresse vid en bedömning av vart Sverige är på väg med sin utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Men de kan naturligtvis inte ersätta konkreta analyser, där bilden blir mer komplex och lättrörlig och där tendenser till följsamhet blandas med tendenser till självständigt agerande.
Den svenska regeringen är uppenbarligen inte beredd att satsa bara på Nato. USA är viktigt eller kanske viktigare. Anledningen till detta är inte (bara) att Turkiet har blivit ett problem. Framför allt tydliggör nog den turkiska problematiken hur det vid ett eventuellt svenskt medlemskap i Nato skulle kunna gestalta sig i vissa kritiska lägen med splittrade intressen och segdragna processer.
Nato har aldrig prövats på allvar. Alliansen består av en tämligen heterogen grupp av stater, som förväntas kunna komma överens, då frågor om kollektivt självförsvar eller för den delen interventioner i andra länder ska avgöras. Natoprojektet ses antagligen som vagt, instabilt och osäkert av statsledningen, som betvivlar att den kan förlita sig på värdet av den till inte mycket mer än symboliska utspel förpliktande artikeln 5 i Natos stadga.
Fördelen med att tillhöra Nato, om vi nu inte helt kan undgå alliansen, är att Sverige som stat inte står ensam, utan kan alliera sig med andra stater för att gå emot oönskade beslut och förena sig med andra likatänkande stater för att hävda ett samlat nordiskt perspektiv eller ett försvar för FN-stadgan. Handlingsmöjligheterna är större i ett sådant sammanhang än i ett bilateralt och långtgående militärt samarbete med USA.
I båda fallen finns risken att vi blir än mer indraget i det upptrappade kriget i Ukraina. Hittills har varken den tidigare eller nuvarande svenska regeringen förmått dra några gränser. I båda fallen kvarstår också risken att vi dras in i nya västerländska krig mot länder som vi inte har något otalt med. Skulle detta även kunna komma att gälla Kina?
En svensk medborgerlig opinion som är för svensk suveränitet bör noga följa den pågående utredningen om fördjupat militärt samarbete mellan vårt land och USA och motverka att vi inte blir en följsam, underordnad pjäs i stormakternas konfrontationer.
Läs mer: