På denna sajt har över åren diskuterats hur stormakter använder ekonomiska sanktioner som repressalieverktyg. Syftet är ofta att försöka få till en förändring av en regim i en annan stat.
I Foreign Affaires (29/4) (Snapshot) påstår David S. Cohen, före detta chef i CIA, med flera, i artikeln ”Sanctions Can’t Spark Regime Change. The Trouble With Trump’s Approach to Venezuela and Iran” att sanktioner kan vara verkningsfulla om den angripna staten har möjlighet att ändra ett beteende, men det gäller inte om syftet är ”regime change”.
Att USA:s sanktioner på order av president Obama fick Iran att skriva under avtalet om att sluta utveckla kärnvapen är klarlagt enligt författarna (de nämner dock inte att avtalet sanktionerades av FN:s säkerhetsråd, vilket säkerligen gjorde Iran mer beredvilligt), samtidigt som Iran utgick ifrån att sanktionerna skulle hävas om man efterföljde avtalet (vilket man gjort). Men, hävdar författarna, ”because the cost of relinquishing power will always exceed the benefit of sanctions relief, a targeted state cannot conceivably accede to a demand for regime change”.
President Trumps sanktioner mot Iran och Venezuela är därför meningslösa “[n]o matter how intense”. “Indeed, this is one key lesson of Washington’s half century of futile efforts to oust the communist regime in Cuba.” Av artikeln framgår att USA i stället skjuter sig självt i foten, då de administrativa kostnaderna och de legala riskerna för USA:s utländska affärer blir mycket höga. Därtill framhålls att US-dollarns dominans i världshandeln “is relatively recent and by no means permanent or preordained.” Och ju mer USA använder sig av sanktioner, desto mer kommer andra stater och organisationer att söka minska sin exponering mot US-dollarn:
”If they find such alternatives, it will be a blow not only to U.S. sanctions policy but to the United States’ position in the global financial system.”
Författarna får stöd av Craig VanGrasstek i den just utgivna boken Trade and American Leadership.The Paradoxes of Power and Wealth from Alexander Hamilton to Donald Trump (Cambridge University Press 2019). I boken visas hur handelspolitik sedan Alexander Hamiltons dagar har varit USA:s viktigaste instrument för makt och framgång, men också hur det öppna handelssystemet efter andra världskriget gagnade inte bara USA utan även dess allierade. Därtill klarläggs att president Trumps omsvängning mot ekonomisk nationalism knappast gynnar någon, allra minst USA självt.
I kapitlet ”The Strategy and Domestic Diplomacy of Sanctions” ges en historisk överblick över hur USA använt detta vapen sedan 1760-talet. Men då det föreligger en paradox beträffande sanktioner, ger de sällan det resultat man förväntar sig: ”most verdict are fairly negative (s. 254). VanGrasstek noterar: ”The data also show that the capacity of the United States to pursue an effective sanctions policy may diminish as a consequence of the reduced American ability to inflict pain on the target state, the rising US vulnerability to the effects of its own sanctions or the other side´s counter-sanctions, and the renewed prospects for intra-allied conflict.”
Men varför används då sanktioner i så hög grad av USA? En förklaring författaren har är av psykologisk art, och han jämför amerikanska politiker med spelmissbrukare som inte kan låta bli. En annan förklaring är att de måste ”do something”.
Kapitel 11 har rubriken ”Russio-American Relations and the Paradox of Sanctions”. Här får vi en historisk genomgång från Katarina den Storas dagar på 1780-talet och framåt. Av aktuellt intresse är framför allt VanGrassteks analys av USA:s och EU:s sanktioner mot Ryssland sedan krigen i Georgien och Ukraina. Han slutsats är att dessa sanktioner har liten kommersiell betydelse: “The tactical use of trade has inherent limitations, and those limitations become more constraining as time passes and hegemony fades.”
Vad VanGrasstek inte belyser i sin bok är FN:s säkerhetsråds användning av ekonomiska sanktioner. Professor Daniel H. Joyner har i Research Handbook on UN Sanctions and International Law (red. Larissa van den Herik: Edward Elgar Publishing, 2017, s. 112), noterat att Säkerhetsrådet självt anser att ekonomiska sanktioner är det mest effektiva verktyg som står till dess förfogande.
VanGrassteks bok lär bli ett standardverk om nyttan av handelskrig och ekonomiska sanktioner.