För en vecka sedan meddelade regeringen i Burkina Faso att man kräver att de franska styrkorna lämnar landet. Istället vill man försvara sig själv.
Det är ett i raden av franska bakslag i regionen och aktualiserar frågan om det svenska deltagandet i den franskledda styrkan Takuba under 2021-2022.
Försvarets forskningsinstitut (FOI) har gjort en sammanställning av de franska militära insatserna i Mali med särskild inriktning på perioden 2017-2022.
Det var i februari I 2022 som president Macron meddelade sitt beslut att dra tillbaka militärinsatsen Operation Barkhane från Mali. Brytningen var också diplomatisk då den franske ambassadören förklarades persona non grata av maliska myndigheter och i november 2022 meddelade Frankrike beslutet att avsluta utvecklingsbiståndet till Mali. Brytningen hade förgåtts av en snabb försämring av relationerna mellan Mali och Frankrike 2021-2022.
Flera faktorer bidrog till utvecklingen. En direkt förklaring till den politiska krisen var statskuppen 2021, efter vilken Paris och Bamako (Malis huvudstad) hamnade i öppen polemik om hur lång övergångstiden skulle vara efter kuppen och när val skulle äga rum. I Mali fanns då en utbredd antifransk opinion. Redan 2013 hade Frankrikes agerande i staden Kidal i norra Mali då man hindrade maliska styrkor att närvara skapat en misstro mot den franska militära insatsen.
När den ryska legostyrkan Wagnergruppen bjöds in till landet blev brytningen med Frankrike ett faktum.
Studien har som författarna, Carina Gunnarson och Gabriella Körling, skriver huvudfokus riktat mot de politiska relationerna mellan beslutsfattare i Frankrike och i Mali. Man anger att en annan förklaring skulle ha varit att belysa hur opinionen i Mali har bidragit till den fransk-maliska brytningen. En tredje förklaring som många har lyft fram är hur historiska skeenden har påverkat ländernas relationer. I Mali har man från olika håll framhävt att Frankrike intervenerat främst för att skydda sina ekonomiska intressen, oljan och andra naturtillgångar, som man kontrollerat som gammal kolonialmakt.
Inriktningen på relationerna mellan Bamako och Paris gör att viktiga frågor om den folkrättsliga grunden för insatsen inte berörs. Vi har på den här sajten kommenterat att inbjudan till militär närvaro av den franska styrkan Takuba, där Sverige medverkade med specialstyrkor, var tveksam då det rådde något som kunde liknas vid inbördeskrig mellan olika etniska grupper i landet. Det fanns inget mandat från FN:s säkerhetsråd för insatsen.
Vidare tar studien inte upp Frankrikes vägran att förhandla med några jihadistgrupper trots uppmaning från olika maliska organisationer och politiker att man måste söka en fredlig lösning på konflikten.
Kommer den misslyckade militära interventionen i Sahel-regionen att betyda att Sverige inte återigen dras med i nya stormaktsledda krigsäventyr?
Det är inte säkert.
Studiens författare pekar på ett möjligt fortsatt militärt deltagande i framtiden också för Sverige:
”Som en tongivande aktör i EU, FN och Nato är Frankrike en viktig samarbetspartner för Sverige. Som medlemsstat i EU och partnerland till Frankrike kan Sverige förvänta sig önskemål om ett fortsatt europeiskt engagemang i Sahelregionen, där Sverige tillsammans med flera europeiska stater har ingått i Task Force Takuba. Flera stater inom Nato (Spanien, Italien, Portugal, Storbritannien och Frankrike) uttryckte i samband med Nato-toppmötet i Madrid i juni 2022 önskemål om ett ökat Nato-engagemang på Natos ’södra flank’. Som eventuell Nato-medlem kommer också Sverige att påverkas.”
Förre försvarsministern Peter Hultqvist motiverade det svenska deltagandet i Takuba-insatsen med dels lojalitet med stormakten Frankrike och dels med att vi försvarade Sverige genom att bekämpa terrorism i Afrika.
Pressen på Sverige till deltagande i militära interventioner kommer att öka om vi blir medlemmar i Nato även om erfarenheterna från västs militära katastrofer i Afghanistan och Mali borde avskräcka. Men det krävs en fortsatt vaken och engagerad opinion i Sverige för att hålla emot om ledande politiker åter börjar tala om att vi måste gå i krig i preventivt syfte och av lojalitet med stormakter.