Sveriges nya ÖB Michael Claesson har erfarenhet av utlandsinsatser i Afghanistan och Kosovo. I Afghanistan var han chef för en svensk kontingent, som ingick i den av Nato ledda ISAF-styrkan åren 2012 och 2013. Han var också som insatschef ansvarig för avvecklingen 2021 av den svenska militära insatsen i Afghanistan, som då ingick i Resolute Support Mission.
Enligt en intervju för ett tag sedan i Militärdebatt var chefskapet i Afghanistan tveklöst den bästa befattning han haft. Varför framgår inte explicit av intervjun, men följande vändning ger kanske en del av svaret:
”Sex månaders insats i Afghanistan med all personal med hem.”
Det är ett bra facit. Ingen ville att svenska soldater skulle spilla sina liv förgäves i ett evigt krig, som bidragit till att förstöra Afghanistan och dödat och skadat många av dess medborgare.
I en artikel i Vårt försvar nr 3 2015 skriver Claesson:
”Insatsen i Afghanistan har format en generation svenska soldater och officerare, främst ur armén. Erfarenheterna och lärdomarna kommer under lång tid att prägla en stor del av Försvarsmaktens personal.”
Så är det säkert. Tydligen har det format Claesson själv. Men är det positivt eller negativt?
Att genom insatser i ett inbördeskrig direkt eller indirekt bidra till en stormakts ”counterinsurgency warfare” med nattliga räder, ”targeting killings” och omfattande bombningar ger knappast det slags erfarenheter som behövs för försvaret av Sverige.
Claesson antyder att erfarenheterna från Afghanistan bör tas till vara men anpassas:
”Vi måste väga av i tillämpningen av våra doktriner och reglementen hur vi förhåller oss till offensiv, defensiv och stabiliserande metod utgående från uppgift och kontext. Aktiviteter och åtgärder som var legio i Afghanistan behöver ses i ett annat ljus vid försvar av svenskt territorium. Det ena talar inte emot det andra, det är en fråga om anpassning som måste påtalas och drivas av chefer på olika nivåer.”
Vad denna dunkla anpassning skulle innebära framgår inte, men konkret anger han att insatsen bidragit till utveckling av stridsteknik på lägre nivåer, utformning av personlig soldatutrustning (!), hantering av minhotet samt underrättelsearbete i komplexa miljöer. Vad ”stridsteknik på lägre nivåer” innebär klargörs inte. Handlar det om vad man lärt då man trängt in i misstänkta ”upprorsmäns” boningar?
Den kanske viktigaste lärdomen av alla torde enligt Claesson vara att ”gamla sanningar fortfarande fungerar”, det vill säga att insatsen i Afghanistan aldrig var något ”hokus pokus” utan att traditionell stridsteknik och taktik med vissa miljö- och hotmässigt betingade anpassningsåtgärder visade sig fungera.
Som värdering av den svenska insatsen har dessa utläggningar föga relevans. Politiskt sett bidrog de svenska styrkorna till att hålla i gång en stormakts förödande krig, som malde sönder Afghanistan. Militärt sett är erfarenheterna av den svenska insatsen i stort sett utan värde för försvaret av Sverige. Claesson förbigår vad det i realiteten handlade om. Det var fråga om att legitimera USA:s krigföring i Afghanistan genom att delta och dessutom vinna lojalitetspoäng hos stormakten.
Försvarsmakten meddelade den 22 april 2021 att den svenska insatsen i Afghanistan avslutades:
”Försvarsmakten har haft militär närvaro i Afghanistan i nästan 20 år med uppdraget att stötta Afghanistans regering med att åstadkomma säkerhet i landet. Att insatsen nu avslutas är något som såväl Sverige som övriga bidragsländer haft beredskap för, säger insatschef Michael Claesson. … – Under de år som svensk trupp funnits på plats har de afghanska säkerhetsstyrkornas förmåga höjts genom samarbete, utbildning och mentorering, säger Michael Claesson.”
Claesson verkar här inte ha varit synkroniserad med USA:s större berättelse om nederlaget i Afghanistan, som ju gått ut på att landets ”säkerhetsstyrkor” visade sig vara odugliga och en enda stor besvikelse.
Under slutskedet av insatsen i Afghanistan intervjuades han av SVT NYHETER (14/8 2021), medan Talibanerna ryckte fram:
”Jag tror att vi är många som är förbryllade över det tempo som hela vändningen har tagit, säger generallöjtnant Michael Claesson, som ledde Sveriges insats i Afghanistan, i SVT:s direktsändning.
Samtidigt vill han nyansera bilden av utvecklingen:
Har man varit i Afghanistan vet man vilka svårigheter det faktiskt innebär att kontrollera någonting. Och det innebär också att talibanoffensiven när det gäller kontroll får man ta, kanske inte med en nypa salt i den meningen, men däremot vara medveten om att det inte är en total kontroll av territorium.
– Däremot är man väldigt angelägen om att frammana bilden av att man kontrollerar och att det man står inför, det vill säga ett övertagande, är nästan oundvikligt.”
Claesson hade uppenbarligen ingen klar bild av läget eller utvecklingen i Afghanistan, där han ledde insatsen.
Arméchefen Jonny Lindfors såg för sin del inget värdefullt i de svenska insatserna i Afghanistan, då han kommenterade saken för något år sedan: ”Vi kommer från en bataljonsarmé optimerad för ”out of area operations” av karaktären upprorsbekämpning med ett fullständigt luftherravälde som har format vår taktik, teknik och personal under många år.” (Militärdebatt 19/12 2023)
Enveckasförsvaret
Om vi förflyttar oss till nutiden med Claesson som överbefälhavare bör man först påminna sig att Sveriges högste militäre chef har att utöva sitt ledarskap över Försvarsmakten inom de ramar som regering och riksdag lägger fast. Men det oaktat så har Claesson naturligtvis ett ansvar för att analysera och påpeka brister i den av statsledningen förda politiken, om han anser att den inte håller ihop, och föreslå åtgärder för att få bukt med problemen.
Nu är det så att Sveriges försvarspolitik inte hänger ihop. Det borde Claesson belysa. Hur man än vänder och vrider på saken så saknar vi ”boots on the ground”. Det borde han slå larm om. Det har andra gjort.
För mer än ett decennium sedan gjorde dåvarande ÖB Sverker Göranson sitt klassiska utspel (SvD 30/12 2012) om enveckasförsvaret som rörde om i grytan:
”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand. Om Sverige angrips från två håll, klarar vi det? Nej, då klarar vi inte av det speciellt länge, så är fakta, svarar Sverker Göranson.”
Detta var ett utspel som väckte uppmärksamhet. Det underförstådda budskapet var samtidigt att vi var i behov av stöd utifrån (Nato). Utspelet ledde inte heller till att Sverige på allvar började bygga ett nationellt försvar. Göransson undertecknade 2014 avtalet om värdlandsstöd med Nato och började tidigt (2017) efter sin avgång som ÖB offentligt verka för svensk anslutning till alliansen.
Försvarsberedningen började senare tala om att försvaret skulle kunna hålla stånd under tre månader. Men huruvida försvaret hade den förmågan eller inte, är en annan fråga, som dock inte besvarades. Frågeställningen var besvärande och man ville nog helst få bort den från dagordningen.
I en intervju med SvD (10/9 2020) uttalade sig Michael Claesson om enveckasförsvaret, men vad som då gällde var hemligt:
”Militären har informerat regeringen om hur länge Sverige kan försvaras vid ett väpnat angrepp. Utåt är det hemligt. Det säger Michael Claesson, ny insatschef i Försvarsmakten. ”Vi kommunicerar vår förmåga till den politiska uppdragsgivaren på ett väldigt tydligt sätt”.”
Sedan dess verkar saken ha försvunnit ur offentlighetens ljus.
Bonsaiförsvar
I ett tal på Folk och försvar 2024 tog Michael Claesson, då chef för Försvarsstaben, upp ”hur Försvarsmakten tar sig an utmaningen att skala upp verksamheten” efter den ”strategiska timeouten” (Officerstidningen (12/1 2024):
”Han inledde med att konstatera att ett kvarts sekel av nedskärningar och ett stort fokus på internationella insatser har skapat ett slags ”bonsaiförsvar”. När vi började bryta sönder bonsaiburken 2015 kommer ett antal utmaningar upp till ytan. De har delvis arbetats bort, men en del finns kvar och de kämpar vi med alltjämt.”
Med utgångspunkt från 2015 tvingas man konstatera att det nu gått närmare ett decennium. Det har därmed blivit allt mindre trovärdigt att historiskt skylla på att en tidigare felaktigt inriktad försvarspolitik, lik i lasten och byråkratiska hinder försvårar Försvarsmaktens utveckling. Sverige har idag möjligen två brigader. Det är helt enkelt inte acceptabelt.
Utan ”boots on the ground” och med den lilla armén utomlands
Arméchefen Jonny Lindfors gav en relevant bild av läget i sitt inträdesanförande i Kungliga Krigsvetenskapsakademien den 17 maj 2023:
”Avseende truppdimensionen i analysen så är förmågan till markstrid i Sverige underdimensionerad med dagens två brigader och få fristående förband.”
Lindfors tog här stöd av Försvarsmaktens Militärstrategiska Doktrin:
”Sveriges försvarsmakt är och förblir under överskådlig tid i ett asymmetriskt styrkeförhållande till det som en angripare under vissa förutsättningar kan tänkas avdela för ett väpnat angrepp mot Sverige.”
Lindfors räknade inte med nämnvärt stöd utifrån (han hade primärt USA i åtanke):
”Sannolikt kommer inget stöd på markarenan förutom av specialförband att kunna erhållas inom månader och det stöd som kan avdelas för markstrid i Sverige eller på Nordkalotten kommer att vara marginellt och av lättare karaktär.”
Lindfors hävdade att det ”är inte rimligt att tro att Skandinavien kommer att vara en kraftsamlingsriktning för markförband ur Nato i en större konflikt” utan ”de tyngre och mer personalintensiva markförmågorna inklusive tillräckligt med ammunition och förnödenheter måste vi stå för själva.”
Hans slutsats var:
”Svenska markförband i Sverige eller Finland, ska alltså vara beredda att strida ensamma eller med stöd av mindre enheter och tillförda fjärrbekämpningsförmågor under ett helt krigsförlopp, inte bara under en kortare tidsperiod.”
Han konstaterade även:
”Det pågående kriget i Ukraina påvisar tydligt att krigets karaktär är skiftande och att de konventionella utnötningskrigens tid inte är förbi.” Och: ”Förbandsmassa är en viktig kvalitet i sig själv.”
Ändå ska vi satsa på annat enligt Lindfors:
”Vi förväntas även kunna bidra till Natos samlade ansträngningar i andra delar av trehundra sextiograders perspektivet utan att bjuda på oförsvarad nyckelterräng. Då Sverige i förhållande till folkmängd enligt Natos förmågemål bör kunna bidra med en till två medeltunga brigader med hög tillgänglighet till alliansens styrkeregister blir det uppenbart att dagens svenska markförband är för få och för organisatoriskt tunna för att kunna möta ett sådant krav.”
Lindfors beskrivning av läget är adekvat men hans prioritering av Natoinsatser är ohållbar. Det är uppenbart att detta inte går ihop. Och vad som blir kvar här hemma för att inte ”bjuda på oförsvarad nyckelterräng” (vilka geografiska områden det nu avser) är höljt i dunkel.
Michael Claesson talar om en balansakt som emellertid är omöjlig, särskilt som vi ska skicka stora delar av försvaret utomlands (Expressen 13/1 2025).
Claesson prioriterar inte den nödvändiga utbyggnaden av antalet brigader. Hans slagord är allt för de befintliga krigsförbanden, som ska rustas för att passa in i Natointegrationen. Försvaret av Sverige har, liksom hos Lindfors, låg prioritet. Men detta rimmar bara alltför väl med statsledningens nuvarande hållning.