Då Tidöregeringen tillträdde för fyra år sedan övertog den ett försvar som beskrivits av analytiker som ett försvar i fickformat.Sedan har flera löften ställts ut om att öka försvaret. Det har inte infriats vad gäller markstyrkorna.
Då var det planerat tre brigader. Idag har vi fortfarande endast en och halv brigad utrustade och knappt bemannade. 2030 är den nya tidshorisonten. Det har från början varit otydliga signaler om vad brigaderna skall kunna sättas in men idag står det klart att de är avsedda främst för östra Finland, Baltikum och eventuellt Polen.
Försvarsdoktrinen har sedan fyra år tillbaka ändrats från att försvaret i första hand skulle användas för Sverige men med insatsstyrkor också för placering utanför landets gränser.
Idag är doktrinen ändrad så att prioritet ges till insatser enligt Natos behov. Försvar av Sverige nämns i doktrinen men det framgår klart att det är Nato som kommer först och därmed insatser utomlands.
Prioriteringen framgår också klart av hur politiker och försvarsledning ser på Sveriges nationella försvar.
I ord sägs det att territoriet skall försvaras men fortfarande efter fyra år består territorialförsvaret i stort sett endast av Hemvärnet. I en artikel beskriver företrädare för Försvarsmakten situationen:
”Stridskraften Hemvärnet utgör idag nästan hälften av Försvarsmaktens personal och har det markterritoriella ansvaret för hela Sverige.”
Hemvärnet består av 22 000 till 23 000 man vilket är nästan löjligt lite för att utgöra ett territorialförsvar med ansvar för 450 000 kvadratkilometer. Hemvärnet är viktigt genom sin lokalkännedom och folkförankring men har varken utbildning, vapen eller numerär för att möta och slå en angripare. Det inser de flesta och både från regeringshåll och från oppositionen har man därför talat om ”territorialförband” som skall komplettera Hemvärnet men i första hand vara till för att säkra transitering av utländska styrkor genom Sverige för insats i Finland och Baltikum.
Dessa ”territorialförband” finns fortfarande inte annat än på papperet.
Den nya svenska försvarsdoktrinen bygger på att eget territorialförsvar inte behöver prioriteras då vi med de markförband vi har skall ta striden i Baltikum eller i östra Finland. Detta förklarades av den nu avgående arméchefen Jonny Lindfors med att vi slipper få kriget i vårt eget land om vi istället placerar styrkorna i Finland och Baltikum även om det sker till priset av att som han uttryckte det vårt land blir ett strategiskt vakuum.
För att öka markstyrkorna måste personalbehovet säkras. Regeringen har målet 10 000 värnpliktiga till 2030 och Socialdemokraterna har angett 12 000. Det är också målsättningar som funnits i flera år men som inte uppfyllts.
Resonemanget om svenska styrkor utanför våra gränser som ett sätt att försvara landet är ihåligt på flera sätt. Dagens krig stannar inte vid en landgräns som vi sett av Ukrainakriget.
Hela strategin bygger också på att vi får militärt stöd av Nato om vi angrips.
Till detta scenario finns ingen plan B om Natos artikel 5 inte utlöses eller om stödet blir halvhjärtat eller bara inskränks till diplomatiska och andra ickemilitära insatser.
Osäkerhet om Natos ”garantier” finns på flera håll och det betvivlas att USA kommer till undsättning. Finland har öppet förklarat att man ytterst bara förlitar sig på att själva försvara landet och har därför behållit ett av Europas starkaste territorialförsvar.
Det är en insikt som också borde genomsyra svensk försvarsplanering.