Den tyske förbundskanslern Friedrich Merz kritiserade nyligen USA för att sakna en ”exit strategy” i kriget mot Iran och menade att den iranska regimen ”förödmjukade” Washington under förhandlingarna. Det tog inte lång stund innan kanslerns utrikesminister förklarade att detta skulle uppfattas som en varning till Iran! Men det hindrade inte Trump-administrationen från att offentliggöra att 5 000 soldater skulle tas hem från Tyskland och att detta bara var en början. Samtidigt klargjorde Pentagon att planerna på att stationera amerikanska långdistansrobotar på tysk mark var skrinlagda.
Tysklands president har förklarat att USA:s kriget är olagligt, medan Merz i grund och botten legitimerat kriget. Europas ledare har i stort sett undvikit att klargöra att angreppet mot Iran utgör ett flagrant brott mot FN-stadgans våldsförbud. I stället har kritiken framför allt riktats mot Iran. Frankrikes president Emmanuel Macron förklarade att Iran bar det primära ansvaret för kriget, men fick i alla fall ur sig att det ägde rum utanför internationell rätt. Bland annat Spanien och Norge har gjort klart att angreppskriget är olagligt. I Sverige har statsminister Ulf Kristersson uttalat sig i förklenade ordalag om gällande folkrätt, riktat kritiken mot Iran och framför allt framhållit att krigets utfall kommer att avgöra hur det bedöms. Denna anpassliga och principlösa hållning bådar inte gott för framtiden. Den bidrar till att luckra upp den genuint lagliga världsordningen med FN-stadgan i centrum. Detta kan komma att stå mycket dyrt efteråt.
Europas statsledare med Frankrikes, Tysklands och Storbritanniens ledare i spetsen har i praktiken intagit en i bästa fall oklar inställning till USA:s och Israels krig mot Iran. Men ingen har låtit det egna landet bli direkt involverat i krigföringen. De har inte heller gjort det till Natos krig. Deras fokus tycks för närvarande vara inriktat på en varaktig vapenvila och framför allt på att öppna Hormuzsundet. Det senaste beskedet från dessa statsledare beträffande Hormuzsundet är att de är inställda på att skicka militära styrkor dit – men först när kriget är avslutat.
När det gäller Grönland har reaktionerna på USA:s krav på att få ta över ön varit konsekventa från europeiskt håll med tydligt stöd för dansk suveränitet och igångsättandet av operation Arctic Endurance.
Flera Nato-stater har tillåtit USA att använda baser på sina territorier i samband med aggressionskriget mot Iran, om än i vissa fall med restriktioner (WSJ 6/4, NATO Allies Are Quietly Helping the U.S. in Iran). Dit hör Storbritannien (med vissa begränsningar); Portugal (enligt ett DCA-avtal); Tyskland (där basen i Rammstein är central för koordination och drönaroperationer); Italien (offensiv användning av baser kräver godkännande); Frankrike (tillåter inte attacker mot Iran men uppdrag till stöd för Gulfstaterna); samt Grekland (bas på Kreta har använts för fartygsunderhåll). Spanien har avvisat användning av sina flott- och flygbaser. Enligt WSJ är stödet från de allierade långt ifrån symboliskt. Tidningen understryker att tillgång till baser, överflygningstillstånd, underhåll, tankning och logistik utgör den militära maktens skelett: ”Utan dessa blir amerikanska operationer långsammare, dyrare och mer riskfyllda.” Såvitt känt har ingen av de sjutton svenska baser som USA har rätt att använda enligt DCA-avtalet utnyttjats för det amerikanska bombkriget.
USA:s krig mot Iran har onekligen vidgat klyftan mellan många europeiska regeringar och Washington. Det har samtidigt demonstrerat hur beroende för sina operationer USA är av Europa och hur pass ”samarbetsvilliga” flera europeiska regeringar trots allt förblir. Det gamla Europa är alltjämt “strategically indispensable” för Washington skriver WSJ:
”Europe is not merely a consumer of the security provided by the US. By hosting around 80,000 US troops and some 40 bases that both deter adversaries and support operations far beyond the continent’s borders, Europe is part of the machinery of American power projection.”
Det är troligt att WSJ av taktiska skäl överbetonar betydelsen av den europeiska uppbackningen, även om rapporteringen i sig är sakligt grundad. Bristen på direkt politiskt stöd har dock delvis isolerat USA, men inte värre än att man i FN:s säkerhetsråd fick igenom en resolution som isolerade Iran, dock utan mandat till våldsanvändning. Ett efterföljande resolutionsförslag, som öppnade för våldsanvändning, förkastades på grund av Kinas och Rysslands veton.
Frågan om de europeiska staternas distansering från USA:s dominans har varit aktuell sedan alliansen grundades. Frankrike under president Charles de Gaulle gjorde ett begränsat utbrytningsförsök 1966, då landet lämnade Natos integrerade militära struktur, men trädde sedan åter in i fållan under president Nicolas Sarkozy 2009. Några nya storstilade försök av det slaget är knappast att vänta, såvida Trump inte lägger beslag på Grönland med våld eller driver frågan om Storbritanniens ”imperialistiska innehav” av Falklandsöarna till en frontalkrock.
Trump-administrationens aggressiva framfart har väckt nytt liv i frågeställningen och genererat ett otal inlägg om europeiska vägval och förutsättningar för ”europeisk autonomi”. Några tydliga nya strukturer kan inte skönjas. Det råder visserligen betydande oro i Europas huvudstäder, men samtidigt brist på samling bakom en alternativ plan. Någon brytning med USA är knappas aktuell. Huvudspåret tycks vara att i det längsta behålla så goda relationer som möjligt med Washington, om än med starkare betoning i offentligheten av europeiska intressen. Huruvida ledarna i de stora europeiska staterna menar allvar med sina politiska uttalanden återstår att se. Delvis tycks det handla om inrikes utrikespolitik. Den svenska statsledningen har ingen avvikande linje. Banden till Washington bekräftas gång på gång. Det senaste inslaget, det strategiska fördraget Pax Silica, som handlar om att säkra leveranskedjor för kritisk teknologi, inklusive AI, halvledare och mineraler, och som är riktat mot Kina, befäster att man vill binda sig starkt till amerikanska intressen.
Att USA under Trump skulle lämna Nato får bedömas som närmast uteslutet. Ett sådant beslut skulle vara så pass irrationellt att det knappast är att räkna med. Däremot kommer USA att arbeta för att övervältra ytterligare kostnader på de europeiska allierade. Truppreduktioner har inletts (med början i Rumänien och Tyskland). USA:s deltagande i övningar i Europa kommer sannolikt att dras ned. Det är möjligt att även andra planerade vapeninstallationer än den i Tyskland av långräckviddiga missiler kommer att blåsas av.
USA behöver Nato: “As the alliance’s hub, the United States has benefited disproportionately from this economic integration and would see some of the steepest losses should the alliance dissolve.” (Stars and Stripes, 28/4)
Att USA:s inflytande över Nato har ett enormt värde är också budskapet i ett öppet brev den 12 februari i år från åtta före detta amerikanska Nato-ambassadörer och åtta amerikanska generaler, vilka envar innehaft posten som SACEUR. För USA att dra sig ur NATO eller att minska alliansens användbarhet genom att underminera tilliten hos de allierade vore synnerligen skadligt och kostsamt, hävdar de sexton undertecknarna:
“The United States would lose its influence in European security decisions, potentially leading to the rise of a European military bloc that does not align with American interests.”
“U.S.-led operations would be seen as unilateral ”police actions” rather than international mandates, making it harder to secure coalition partners for future crises.”
”NATO … is a strategic bargain that ensures the United States remains the world’s most powerful and economically secure nation at a fraction of the cost of going it alone.”
“NATO provides the legal and physical infrastructure for the United States to operate globally.”
“ … the real value of NATO lies in the deployment of non-U.S. resources in support of U.S. security objectives.”
“ … NATO is a vital force multiplier that allows the United States to project power, protect its economy, and share the immense burdens of global leadership in ways that would be impossible—or prohibitively expensive—to achieve on its own.”
“ … guaranteed access to a network of air, naval, and ground force bases throughout Europe … ”jumping-off points” for U.S. operations in Africa, the Middle East, and Central Asia.”
” … ensure that the U.S. has a ready option on which to base a military coalition in the future.”
Dessa teser utgör trovärdiga argument för att USA inte godvilligt kommer att släppa kontrollen över Nato (det bör dock noteras att brevet tillkom innan attacken mot Iran inleddes)
Det är fråga om en tydlig strategi ur ett renodlat amerikanskt perspektiv, enligt vilken Nato står till USA:s förfogande som instrument för att dominera europeisk säkerhetspolitik; som plattform för koalitioner av villiga stater; som strategisk överenskommelse om status quo med USA som världens mäktigaste nation; som militär basplatta med en infrastruktur för USA:s globala operationer; samt som styrkefaktor som gör det möjligt för USA att effektivt utöva makt och få till stånd en fördelning av det globala ledarskapets tunga bördor.
I denna strategi ingår även det enorma kostnadsbidrag, som de europeiska staterna nu svarar för, men USA annars skulle bli tvunget att bära, om Europa drog sig tillbaka eller upphörde att hålla vägarna för de internationella handelsflödena öppna; den värdefulla underrättelseinformation som löpande genereras av allierade stater; samt Natos standardiseringar som tillser att amerikansk utrustning är kompatibel med övriga allierades och möjliggör att USA kan utnyttja baser strömlinjeformat och interoperativt.
I detta förenklade perspektiv av ett oövervinneligt, framåtskridande USA finns det åtskilligt av önsketänkande. De sexton negligerar att Europa och världen i övrigt inte är fullt så lätthanterlig, som författarna vill få det till. De förtränger de sprickor i den amerikanska fasaden, som blir allt tydligare.
De sextons ambitioner står i viss mån i strid mot Trump-administrationens närmande till dessa frågeställningar. Retoriken skiljer sig åt, och Trump och männen runt honom pressar på politiskt genom att tänja på gränser för att utröna hur långt USA kan gå utan att de europeiska allierade backar ur och anser sig ha fått nog. Men USA under Trump vill alltjämt ha kontroll och fria händer, kunna ta Nato i bruk när så är tjänligt och kunna övervältra ansvar på Europa i den mån det inte rör sig om amerikanska kärnintressen. I botten finns det motsättningar om USA:s strategi, där Trump-administrationen i vart fall officiellt riktat in sig på den västra hemisfären och Kina, men där det resurskrävande anfallskriget mot Iran bryter det mönstret. Irankriget har redan stått Washington dyrt, visat på allvarliga brister i USA:s krigsmakt och krigföring samt återigen bekräftat den gamla sanningen att det är lätt att starta ett krig men svårare att ta sig ur det. De sexton har starkt fokus på Europa. Hos Trump-adminstrationen har Europa tämligen låg prioritet.
Att de europeiska staterna blir tilldelade en underordnad roll som instrument för amerikansk global överhöghet får naturligtvis dessa att tveka och att åtminstone tentativt påbörja en omorientering, som dock är trevande och ytterst splittrad och i avsaknad av homogenitet och förenat ledarskap. Det är faktorer som den amerikanska ledningen än så länge kunnat spela på för att söndra och härska.
För de europeiska allierade står det vid det här laget klart att USA inte är att lita på. Men de har inte någon plan B. Decennier av beroende, intern och geografisk splittring och underlåtenhet att satsa på det egna försvaret har försatt dem i vankelmod. Resultatet har blivit en kombination av att vinna tid för att orientera sig och samtidigt bevara vad som går att bevara av USA:s stöd. Det är en politik där man hela tiden hoppas att Washingtons nästa utspel inte ska bli fullt lika illavarslande som det senaste. Från de europeiska allierades sida har man i stort sett inte satt hårt mot hårt utan funnit sig i USA:s offensiva krav när det gäller övervältringen av Ukrainastödet, investeringar i krigsmateriel och ogynnsamma handelsavtal.
Delvis bottnar väl detta i förhoppningar om att Trump är ett övergående fenomen och att ordningen kommer att återställas när en ny president träder till (om nu Trump inte blir kvar). Detta är emellertid en spekulation av det osäkra slaget. Trump återspeglar sannolikt ett amerikanskt förhållningssätt, som kommer att stå sig i ett läge, där USA är pressat genom växande budgetunderskott, accelererande statsskuld och aggressiva interventioner, och där fokus på den västra hemisfären och Kina ska prioriteras i stället för global ”overreach”, men där Irankriget bryter mot den förkunnade strategin, såvida det inte ska ses som indirekt riktat även mot det oljeberoende Kina.
Egentligen borde förutsättningarna för en plan B, där de europeiska allierade formerar ett självständigt alternativ, vara hyggliga. Kriget i Ukraina är på flera plan omvälvande för synen på den framtida krigföringen, och Irankriget har blottlagt håligheter i den amerikanska vapenarsenalen och USA:s sätt att föra krig. I detta läge borde det finnas möjligheter för de europeiska allierade att ta till vara dessa erfarenheter och finna egna, mer tillförlitliga vägar. Det kontrollerande beroendet av USA går det att frigöra sig från.
Det må vara därmed som det vill. För Sverige äger denna turbulens rum på en stormaktsnivå, där vi inte har något att säga till om. Som småstat har vi att hålla distans, följa utvecklingen och försiktigt orientera oss för att värdera vad som på sikt kommer ut av vad som sker och synes ske på ”det stora schackbrädet”. Men framför allt har vi att ta tillvara och utveckla egen suverän försvarsstyrka. Nationellt försvar måste genomgående stå i centrum i stället för den ena krävande utlandsinsatsen efter den andra i Natos regi (FLF Lettland och Finland). Och effekterna av fatala felbeslut som DCA-avtalet och Pax Silica bör motverkas.
Läs mer:
NATO is Vital to U.S. National Security | The Belfer Center for Science and International Affairs
US trade would shrink sharply without NATO, study finds | Stars and Stripes