Inom EU har sedan länge pågått ett projekt för ökad gränsöverskridande militär rörlighet. EU-kommissionen vill få till stånd snabbare och mer samordnad militär mobilitet. Steg ska tas för att åstadkomma ett ”militärt Schengen”. Det handlar om suveränitetsfrågor, strömlinjeformning av formella regler och praktiskt genomförande.
EU-kommissionen föreslog den 19 november 2025 en ny förordning för militär rörlighet. I förslaget ingår regler för gränsöverskridande militära transporter med kort handläggningstid. Av störst principiellt intresse är det nya ramregelverket, European Military Mobility Enhanced Response System (EMERS), som ska möjliggöra snabb hantering av militära transporter vid kriser och ge prioriterad tillgång till infrastruktur. I paketet ingår även investeringar i infrastruktur för militära transportkorridorer för att klara militär trafik. Det kommissionen har i åtanke är lägen med mobilisering och framryckningar mot fronter.
Den centrala frågeställningen, när man med svenska ögon granskar det här paketet, är hur det kan komma att inverka på Sveriges suveränitet?
Den svenska regeringen har i en promemoria (19/12 2025) berört vissa känsliga aspekter i förslaget. Om EMERS, som är centralt i förslaget, anger regeringen att det ska möjliggöra snabbspår och prioriterad tillgång till infrastruktur för militära transporter inom ramen för EU eller Nato vid hastigt uppkomna situationer, till exempel försämringar i unionens säkerhetsmiljö som kräver insatser av väpnade styrkor och som berör hela eller delar av unionen, eller hot i tredjeländer.
Vem ska då ha makten över att aktivera EMERS? Enligt regeringen kan en eller flera medlemsstater, alternativt kommissionen, föreslå sådan aktivering av krisramverket och därefter är det tänkt att kommissionen tar fram ett förslag som Europeiska unionens råd snabbt ska besluta om.
Kommissionens förslag handlar vidare om praktiska åtgärder, bland annat att de fyra utpekade militära rörlighetskorridorerna i EU, där Sverige ingår i den norra korridoren, ska anpassas så att väsentlig infrastruktur klarar de avvikelser beträffande höjd, bredd och vikt, som militära transporter innebär.
De finansiella frågorna ägnas betydande utrymme. Det handlar här om svindlande stora belopp, kopplade till bland annat infrastrukturprojekt, som svårligen kan överblickas.
Den svenska regeringen ställer sig över lag positiv till projektet och anser att militär rörlighet bidrar till en trovärdig avskräcknings- och försvarsförmåga, utgör en förutsättning för att enklare kunna ge och ta emot militärt stöd mellan allierade samt underlättar ett snabbt insättande av militära krishanteringsinsatser i EU:s närområde.
Regeringen noterar att kommissionen vill upprätta ett ”militärt Schengen, dvs att militär trupp som kommer till Europa från tredje land endast ska behöva genomgå en gränskontroll och sedan ska kunna röra sig fritt inom Europa. Ambitionen är hög, men konsekvenserna av ett sådant förslag behöver analyseras närmare.”
Regeringen skriver återhållet, om än vagt, att den föreslagna mekanismen EMERS och reglerna för dess aktivering aktualiserar flera frågor som behöver analyseras närmare. Regeringen gör vissa, om än inte helt tydliga, förbehåll:
”Regeringen erinrar om att gemensamma åtgärder, såsom EMERS, inte kan ges en innebörd som i praktiken leder till att medlemsstaterna hindras från att iaktta sitt eget ansvar för nationell säkerhet. Det måste således analyseras djupare vilka konsekvenser en aktivering av EMERS skulle få nationellt och vilka krav det ställer på medlemsländerna.”
Detta innebär enligt regeringen att kommissionens förslag ”påverkar inte medlemsstaternas fortsatta ansvar för sin egen nationella säkerhet. Medlemsstaterna har enligt fördragen rätt att vidta åtgärder som krävs för att skydda nationell säkerhet”.
Regeringen tangerar alltså i sin rapport svensk suveränitet som riskerar att hamna i farozonen om det tilltänkta systemet EMERS skulle förverkligas.
Sedan regeringen lade fram sin promemoria har Europeiska rådet den 17 juni beslutat om sin position till kommissionens förslag. Rådet backar generellt upp förslaget, men vill få till stånd ett antal justeringar av innehållet. Europa parlamentet, som har ett ord med i laget, har i princip ställt sig bakom kommissionens förslag. Nästa steg i processen är att förhandlingar ska inledas mellan Europeiska rådet och Europa parlamentet.
I vad mån den svenska regeringens förbehåll återspeglas i Europeiska rådets positionering står inte helt klart, men det verkar som om rådet gått på en mer nationell linje.
Beslut om att aktivera EMERS ska fattas av Europeiska rådet, medlemsstaternas regeringschefer, med kvalificerad majoritet.
När EMERS väl aktiverats ska medlemsstaterna välja mellan två sätt att bevilja tillstånd till militära transporter: antingen ett generellt tillstånd för alla militära transporter till en medlemsstat eller ett ”case-by-case” tillstånd för vissa transporter. I det senare fallet kan den berörda medlemsstaten vägra tillstånd. Medlemsstaterna ska informera rådet om vilket sätt som valts. Om en medlemsstat inte informerar rådet, så ska ett ”case-by-case” tillstånd tillämpas, vilket möjligen innebär att medlemsstaten kan vägra tillstånd (rådet strök formuleringen att militära transporter då EMERS aktiverats skulle ”anses vara automatiskt tillåtna” av det mottagande landet).
Sista ordet om detta är inte sagt. Vi får se vad den kommande förhandlingsomgången ger för utfall och avser att återkomma till detta.
Att rådet genom ett kvalificerat majoritetsbeslut skulle kunna tvinga Sverige att låta andra staters militära transporter genomkorsa landet vore ytterst skadligt och skulle utsätta oss för allvarliga riskexponeringar utanför svensk kontroll. Den svenska regeringen kan väl inte ha gått med på något dylikt?
Det har regeringen emellertid öppnat för genom DCA-avtalet, som ger USA rätt att genomföra militära transporter genom Sverige, även om regeringens tolkning av avtalet är att detta kräver svenskt medgivande.
Läs mer: