”Om du vill leva så måste du gräva”, Hemvärnet nr 2 2026

Fredrik Fahlman

[…] Men det riktigt unika är att Ukraina deltar, för första gången någonsin i en större svensk övning. För min del var det momentet kanske det mest spännande.
Jag är frilansreporter och har rapporterat på plats från Ukraina sedan den fullskaliga invasionen bröt ut. I två år har jag varit fast bosatt i landet.
Jag har följt ett krig som totalt ändrats i grunden. Under de två första åren dominerades fronten av manöverkrig.
Den sida som bäst kunde få pansarskyttet att samverka med artilleriet, ägde slagfältet. “Krigsdimman” fanns fortfarande, vilket möjliggjorde en uppbyggnad av trupp utan fiendens vetskap.
Idah har soldaterna, artilleriet och stridsfordonen hamnat i skymundan till förmån för drönare. De orsakar 80–90 procent av alla förluster i kriget och frontlinjen kryllar av dem – Ukraina beräknas använda mer än 9 000 attackdrönare om dagen.
Det som kallas “kill-zone”, alltså där risken att dödas av en drönare bedöms som hög, ökar ständigt. Sist vi besökte fronten bakom Huljajpole var den på 30 kilometer. Spaningsdrönare har ännu längre räckvidd, och har gjort slagfältet helt transparent. Båda sidor vet alltid vad den andra gör.
Men trots att Nato har haft fyra år på sig att djupstudera kriget, har alliansen fått kritik för att inte ta förändringarna på allvar. Under deras stora vårövning förra året bjöds för första gången ukrainare in för att delta som B-styrka. Resultatet blev en kalldusch: Under en halv dag hade tio ukrainska drönaroperatörer oskadliggjort två Natobataljoner, innan övningen avbröts. Läs artikel