Hideki Tojo (1884–1949) gjorde en fin karriär, som officer i den Kejserliga japanska armén och på andra viktiga ledande poster. Han avancerade och krönte banan som Japans premiärminister under det andra världskriget. Tojo var en central aktör i de beslutsprocesser, som ledde landet in i kriget. Under hans ledarskap hade Japan inledande militära framgångar, men de följdes snart av förlorade slag och det fullständiga nederlaget. Formad i det komplexa kejserliga Japans militaristiska system tog han sig upp till den högsta statsledningen och centraliserade maktbefogenheter för mobilisering och totalt krig genom att behärska den byråkratiska apparaten med slipad politisk taktik. Han dirigerade Japans aggressiva expansion av landets gränser och krigstida politik. Tojo besatt en särskild förmåga att – ibland återhållet, ibland mer drivande – utnyttja motsättningar i den högsta politiska ledningens trassliga beslutsordning, där kejsaren själv var en aktör, och han använde rivaliteten mellan armén och marinen för sina syften.
Hans bana slutade med att han förlorade makten, begick ett misslyckat självmordsförsök, ställdes inför en särskilt inrättad allierad ad hoc-krigstribunal för krigsbrott och brott mot freden samt avrättades genom hängning enligt beslut av tribunalen. Om Tojos faktiska ansvar för aggressionskrigen kan det inte råda någon tvekan. Han tog själv på sig allt ansvar för att skydda den kejserliga institutionen.
Tojo satte i system att använda kenpei (den militära polisen), som instrument för att genomtvinga följsamhet. Den skulle åstadkomma inre lugn och enhet i Japan, men förhindrade den nödvändiga debatten om den irrationella kurs som landet hade slagit in på.
Om detta kan man läsa i den australiensiske historikern Peter Mauchs gedigna och fascinerande bok Tojo: The Rise and Fall of Japan’s Most Controversial World War II General (Belknap Harvard, 2026), där läsaren i detalj får följa centrala händelseförlopp dag för dag och ibland timme för timme. Boken tecknar en bred bild av Japans ödesdigra politik under 1930- och 1940-talet.
En frågeställning som författaren belyser ska beröras här: Varför lyckades Japan inte nå fredlig lösning med USA? Var krig oundvikligt?
När Tojo i juli 1940 gick in i den japanska regeringen som arméminister, var han övertygad om att Tyskland skulle segra i Västeuropa, och detta inkluderande även Storbritannien. Resursrika koloniala områden i Sydöstra Asien framstod därmed som mogna för japanskt övertagande. Inom regeringen började man dra upp riktlinjerna för en sydlig framstöt. Två hinder såg Tojo framför sig: USA och Sovjetunionen. USA hoppades man kunna hantera genom en tysk-italiensk-japansk pakt, som skulle avskräcka USA från att ingripa, då den innebar ett hot om tvåfrontskrig i Atlanten respektive Stilla havet. Beträffande Sovjetunionen ansåg Tojo att det var dags att – efter tyskt mönster – lägga den traditionella fiendskapen till Röda Armén på hyllan och få till stånd stabila relationer. I strategin ingick även att få ordning på Japans evigt långa och kostsamma krig i Kina genom ett fredsavtal med Chiang Kai-shek, som borde kunna pressas till eftergifter, då möjligheterna att skära av västligt och sovjetiskt militärt bistånd utnyttjades. Övergripande såg Tojo framför sig en japansk Monroedoktrin, som omfattade en ointaglig ”Greater East Asian sphere” med naturresurser för exploatering och förstärkning av det egna landets styrka inför kommande krig.
Vägen framåt visade sig emellertid vara komplex. Tremaktspakten undertecknades visserligen i Berlin och japanska styrkor började rycka fram i Franska Indokina, men USA lät sig inte avskräckas av det potentiella hotet om tvåfrontskrig utan svarade med ett embargo på metallskrot och flygbränsle. Någon uppgörelse med Chiang Kai-shek blev det inte heller. Information antydde dessutom att Hitler hade ställt in planerna på en invasion av Storbritannien och i stället avsåg att ta itu med Sovjetunionen. Skulle den japanska armén ge sig in i det kriget? Tojo insåg dock att ett tvåfrontskrig mot både Sovjetunionen och USA låg bortom Japans förmåga, varför ett diplomatiskt närmande till USA fick övervägas. Debattens vågor gick höga i Tokyo. Vad skulle man nu göra?
USA svarade på förnyade japanska framryckningar i Franska Indokina med ett fullständigt handelsembargo och frysning av japanska tillgångar i USA. Krig mot Sovjetunionen lades i Tokyo åt sidan, medan planerna på ett krig i Stilla havet tog form, där en deadline för ett krig blev en omstridd fråga.
Flera tunga röster menade att Japan skulle lida nederlag i ett krig mot USA. Premiärminister Konoe försökte framställa Tojo som en för krig vilt skällande hund. Tojo lutade sig mot bedömningar gjorda av marinen, som skulle bära den huvudsakliga bördan av striderna och därmed det primära ansvaret. Han ställde sig avisande till premiärminister Konoes prognos om ett nederlag i ett kommande krig (Konoe var för vag, oinformerad och brast i handlingskraft och värderingar). Som Peter Mauch understryker var marinchefens ljusare militära prognoser baserade på strategiska och operationella faktorer, vilket snävade in bedömningarna på direkt bekostnad av ett bredare perspektiv på nationens styrka och svagheter. Kejsaren var ambivalent till Tojo, och enligt Mauch kunde det inte vara annorlunda ”given that Tojo and the army were beating the drums of a war to which the emperor himself was unalterably opposed”.
Det fördes förhandlingar mellan Washington och Tokyo om en ”transpacific peace”, som USA hade tagit initiativ till och där förslag och motförslag utväxlades under en lång period. USA höll fast vid fyra principer: respekt för respektive stats territoriella integritet och suveränitet; icke-iblandning i en annan stats inre angelägenheter; likvärdiga kommersiella möjligheter; samt ändringar av status quo bara genom fredliga medel. USA:s utrikesminister Cordell Hull menade att Japan konkret skulle tillämpa dessa principer genom att dra tillbaka trupper från Kina och Indokina och förklara vilka förpliktelser Japan hade till sina allierade Tyskland och Italien. Tojo drog slutsatsen att diplomatin hade fallerat. För Konoe, som var inställd på en diplomatisk lösning, var alternativet ett krig mot såväl Storbritannien som USA, något som var bortom Japans förmåga.
När det gäller USA:s syn på Japan skriver historikern Dale C. Copeland i sin bok A Wold Safe for Commerce (Princeton, 2024) att president Franklin Roosevelt i och med det tyska anfallet mot Sovjetunionen gick in för fullt stöd till Moskva och för att Japan inte skulle få till stånd en fred med Kina, som skulle gjort det möjligt för Japan att rycka fram mot Sovjetunionen i norr. Copeland menar att Roosevelt och Hull använde hårda ekonomiska sanktioner mot Japan för att dra landet söderut och hindra det från att gå mot norr. USA var villigt att förhandla med Japan under 1941, om Tokyo var villigt att gå med på att inte attackera någonstans i Stilla havet, i utbyte mot förnyad handel. Förhandlingarna sprack och enligt Copeland kunde Roosevelt och Hull finna sig i en attack i södern för att förhindra ett tvåfrontskrig mot Moskva. Som Copeland ser det hade Japan mot bakgrund av sin ”declining economic situation … no choice but to switch from a Go-North strategy to a Go-South one”, och attacken mot Pearl Harbor inleddes den 7 december. Hitler förklarade USA krig fyra dagar senare. Enligt Copelands bedömning var skyddet av USA:s tillgång till de stora marknaderna, som skulle tillförsäkra långsiktig ekonomisk säkerhet och tillväxt, av kritisk betydelse för beslutet att satsa på den ideologiska motståndaren Sovjetunionen för att förstöra det än större långsiktiga hotet, Nazityskland. Så långt Copeland.
Konoe avgick som premiärminister och Tojo tog över. En överprövning av politiken genomfördes, men resulterade bara i en framskjuten deadline för krig. När den passerades, utverkade Tojo kejsarens samtycke till kriget. Frågan om krigsförklaring tog Tojo lätt på. Nu gällde det att gå segrande fram med början i attacken mot Pearl Harbor.
Tojos ”grand strategi” förändrades ständigt. Förhoppningen att Japan och allierade på något sätt skulle tvinga Storbritannien och Kina att ge upp och att USA därmed skulle hålla sig undan sprack. Han skickade offensiva styrkor till både Australien och Indien! Slaget vid Midway var en katastrof och snart förlorade man Guadalcanal. Det tyska nederlaget vid Stalingrad gjorde inte saken lättare. Det gick bakåt på alla fronter och Tojos tankar om att nå fram till ett ”avgörande” slag visade sig vara önsketänkande utan substans.
Kan man dra några slutsatser av nutida relevans? Knappast. Men som vanligt handlar det om att inte lita för mycket på allierade och att inte binda sig för hårt och ensidigt, och det gäller särskilt stormakter. Plötsligt har de visat sig svaga, gjort en helomvändning, ändrat spelplanen och valt en annan strategi.
Splittring och maktrivalitet i ett land kan fördröja beslutsfattandet i svåra lägen, men det kan också påskynda avgöranden genom att göra det lättare för medvetna operatörer att steg för steg åstadkomma ett fait accompli efter ett annat, vilka sedan bara alltför lätt glider över i en ny strategisk realitet, som framstår som ofrånkomlig. Tojo verkar internt i hemlandet ha behärskat sådant manövrerande. I Sverige kan man inte tala om splittring och rivalitet i det dominerande säkerhets- och militärpolitiska etablissemanget, men nog har det förts och förs en politik byggd på fait accompli med långgående verkningar.
Boken rekommenderas. Den tar bland mycket annat utförligt upp den japanska aggressionen mot Kina och Tojos aktiva roll i den, alltifrån Manchukuo fram till dess att han avsattes. Även den detaljrika genomgången av rättegången inför krigstribunalen är av betydande intresse med sitt fokus på de positioner som Tojo intog. I denna hans sista strid fick han tillfälle att glänsa mot en ”hard-drinking, hopelessly unprepared” amerikansk chefsåklagare. Men det hjälpte ju föga.