En konsekvent och medveten företrädare för ett nationellt territorialförsvar

Utgivarna

Jan Wickbom överste av 1:a graden har avlidit 98 år gammal. Jan Wickbom var under en stor del  av sin karriär regementschef på I 19 i Boden.

Han var en konsekvent förespråkare för ett svenskt territorialförsvar baserat på allmän värnplikt. Vi lärde oss oerhört mycket av hans tänkande. Hans värdefulla och handfasta analyser står sig än i dag.

Jan Wickbom bidrog med flera texter till sajten alliansfriheten.se

Vi återger här ett stycke ur hans kapitel  Den hårda kärnan i antologin Försvaret främst , Celanders förlag 2015, som ligger på sajten och kan laddas ned här.

 

Vapenföra män i en viss ålder bör, av både säkerhets- och försvarspolitiska skäl, inkluderas i en försvarsmakt och ha plikt att utbilda sig i fred och att tjänstgöra i krig. Plikt betyder inte vill och inte förstånd utan måste. Man gör vad man skall med en inre tillfredsställelse. Alla vapenutbildade svenska medborgare kan inte vara soldater i krig. Under tjugo år av kalla kriget hade försvarsmakten i uppgift att kunna mobilisera alla värnpliktiga män i åldersklasserna 20–47 år. Nu skulle emellertid samhället inte fungera om så många mobiliserades.

Det finns två vedertagna modeller för att begränsa storleken på värnpliktigas försvarsmakter: att göra urval bland de mönstringsskyldiga och att mobilisera blott de yngre åldersklasserna. Urvalsmodellen leder ofrånkomligen – hur urvalet än sker – till en klyvning av samhället. Vilka som blir favoriserade och vilka som blir eftersatta kommer alltid att diskuteras, men att klyvningen innebär en försvagning av nationen är ovedersägligt. När ansvaret för nationens försvar åläggs en utvald grupp av medborgare är det ett incitament till inrikes stridigheter mellan dem som skall försvara Sverige och dem som inte behövs. Vidare kanske det inte längre blir frågan om hur stora resurser som skall satsas på nationens försvar, utan strävan kan i stället bli att antingen satsa så lite eller så mycket som möjligt på särintresset militärt våld. Minimeringen underlättas om ansvaret för försvaret förskjuts till Nato. En maximering riskeras om det politiska målet för det militära våldet kräver offensivt uppträdande. Åldersklassbegränsningen har en från demokratisk rättvisesynpunkt och från skonsamhetssynpunkt lämplig karaktär. Det är en styrka att alla vapenföra män blir utbildade och under viss tid av sitt liv har det direkta ansvaret för nationens försvar. Det är nationen – nationens medborgare – som försvarar sig, inte några utvalda elitsoldater. (s 131-132)