Johan Peter Lefrén (1784–1862) var en av de främsta svenska militära tänkarna under 1800-talets första hälft. Hans föreläsningar om krigsvetenskapen hade utkommit i tre delar runt 1817 och användes som lärobok vid undervisningen av officerare. Lefrén var tydlig med vad nationen skulle ha försvaret till:
”Försvarskrig äro av den natur, att ej något slags vägning får äga rum mellan nyttan av företaget och uppoffringarne för ändamålet; ty den nation som en gång fallit så djupt, att den tror sig äga något dyrare än självständigheten, blir snart ett rov för erörvraren.”
Så skrev Lefrén i början av 1800-talet. Han var verksam som militär, militärteoretiker och riksdagsman. Under en stor del av detta sekel dominerades den svenska krigsvetenskapen av Lefrén och Johan August Hazelius (se nedan), vilka tillsammans bildade ett samstämt radarpar.
För Lefrén stod försvarskriget och folkbeväpningen i centrum:
”Intet land saknar medel att utföra ett kraftfullt försvarskrig, allenast de i tid beredas och i behovets stund rätt användas. Man övertygas lätt härom, då man besinnar att minst 1/6 av ett lands folknummer är vapenför och att således en stat, vars folkmängd t. ex. skulle vara 3 400 000 människor, äger över 560 000 stridbare män. Om en sådan nation fruktar anfall, så sker det antingen av okunnighet om sin sanna styrka, eller av brist på förtroende till de förberedande anstalterna, men sannerligen ej av brist på medel till försvar.”
För Lefrén är försvarskriget förenat med betydande, fördelaktiga styrkefaktorer, vilka leder till lika många nackdelar för anfallskriget.
Försvarskriget ska inte utföras föregripande i fiendens land, eftersom den mindre statens offensiv i längden då blir kraftlös och de ”offensiva anstalterne så medtaga landets tillgångar, att föga övrigt bliver till iordningställande av det slutligen oundvikliga och enda egentligen verksamma nationalförsvaret”.
Försvarskriget ska inte heller utföras som ett gränsförsvar, om fiendens anfall är allvarsamt och utförs med tillräcklig styrka. Det leder nämligen lätt till splittring av krafterna och gör det svårt att få stöd av de ”irreguljära trupper”, folkuppbåd, som Lefrén tillmätte stor roll. ”Ett försvarskrig på gränserna är endast då lämpligt, när skillnaden mellan den anfallandes och försvarandes stridskrafter är obetydlig och det följaktligen kunde anses mindre nödigt att frivilligt utrymma hela provinser, blott för att med större säkerhet kunna utföra försvaret av det hela.”
Detta ledde till slutsatsen att den enda reella möjligheten för en mindre stat var ett försvar i det inre av landet. ”Sådana försvarskrig böra aldrig misslyckas, så vida försvaret under freden blivit väl förberett och ej en alltför stor olikhet i makt äger rum mellan de stridande.” Lefrén byggde detta på att kraften i den anfallandes krigsoperationer avtar då operationslinjens längd tilltar. Detta slags krig är ”det enda användbara för mindre stater”. Lefrén fäste stor vikt vid folkresningar, som kunde slå mot fiendens rygg.
Nationens krigsmakt borde samlas till en centralt belägen punkt i det inre av landet och inte i gränsorter, vilket gällde i synnerhet som folket i dess helhet borde vara vapenövat. Det centrala försvaret långt inne i landet borde ses som en kraftsamlad resurs ”efter förlorade bataljer eller då fienden skulle inbryta med en så stor makt att ingen annan försvarsutväg för ögonblicket vore övrig än den att locka honom djupare in i landet”.
Tanken på ett sådant centralförsvar var på intet sätt unik i det tidiga 1800-talets Europa. Den hade tillämpats i flera länder under napoleonkrigen, där Ryssland hade visat vägen och Napoleons stora armé hade lidit ett katastrofalt nederlag, om än till priset av ett förhärjat Ryssland och svåra lidanden för civilbefolkningen. Som den tyske militärteoretikern Carl von Clausewitz framhåller i sitt klassiska verk Om kriget hade Ryssland en närmast unik och för försvaret av landet kraftigt inverkande fördel genom sin stora karga landmassa; ett liknande läge hade inget annat europeiskt land ”mit Ausnahme Schwedens”.
Tanken med ett centralförsvar var att försvararna skulle dra sig tillbaka och locka motståndarens styrka långt in i det egna landet, varvid fienden steg för steg förlorade i anfallskraft. Väl framme vid en centralt belägen kraftsamlingspunkt i anslutning till en fästning skulle motståndaren hejdas, varpå försvarets trupper nu med fullt ut mobiliserad styrka kunde gå till attack och driva ut de försvagade fientliga styrkorna ur landet.
Det djärva i denna försvarsstrategi var att man överlagt släppte in fienden i det inre av landet. Visserligen utsattes därmed delar av befolkningen för krigets brutalitet och även belägringar, men detta var ett mindre dåligt alternativ än att förgäves möta motståndaren vid gränsen, splittrat och utan att ha samlat styrkorna, och med ett givet nederlag som följd.
Lefrén, som var sekreterare i den kommitté som 1819 tillsattes för att utreda centralförsvarstanken, var klar över hur han såg på saken:
”Fördelarna med försvarskrig i de inre delarna av eget land vilar på det enkla axiomet, att krigsoperationernas kraft avtager då operationslinjen tilltager. Den försvarande bör inledningsvis välja motståndarens transporter till mål för sina operationer och sorgfälligt undvika alla avgörande bataljer till dess fienden hunnit fördjupa sig långt in i landet och hans armé försvagats.” Primärt skulle själva avståndet verka för att trötta ut angriparen, störa fiendens kommunikationer samt försvåra tillförsel av utrustning och förstärkningar från hemlandet.
En av Lefréns sunda principer för försvarskriget var: ”Att fientliga arméns förstörande eller urståndsättande att kunna agera, icke ett direkt försvar av varje by eller mindre distrikt av landet, bör utgöra huvudföremålet för defensiva operationerna.” Han gick så långt som att detta kunde inkludera även huvudstaden. Även om huvudstaden föll i fiendens händer var saken därmed inte avgjord: ”I allmänhet kan man antaga, att en veklig och illa styrd stat faller då huvudstaden är intagen, men att en väl styrd krigisk stats innevånare genom en sådan förlust retas till dubbel iver i sitt försvar. … Synnerligen viktigt är att på förhand betaga nationerne den dåraktiga opinion, att huvudstadens förlust nödvändigt bör vara åtföljd av nationalsjälvständighetens.” Egentligen var Lefrén inne på att huvudstaden borde flyttas långt bort från sitt utsatta kustläge.
En annan grundläggande princip för försvarskriget var följande: ”Att hav, floder, bergssträckor, skogar, vildmarker, flottor och fästningar icke äro annat än efter omständigheterne mer eller mindre verksamma hjälpmedel till länders försvar men att arméer utgöra huvudmedlet.” Lefrén hade inte mycket till övers för örlogsflottor (det var möjligen något för småstater som fikade efter allianser). Resurserna skulle satsas på lantförsvaret. Genomgående i hela diskussionen om centralförsvarssystemet var kravet på allmän värnplikt för rekryteringen till fältarmén och för att föra de mindre krig mot fiendens transporter som förutsattes.
Det fanns naturligtvis en hel del att diskutera i centralförsvarsstrategin och hur den skulle tillämpas i praktiken. Det gällde bland synen på fästningarna, hur de skulle användas som kraftsamlingspunkter och var de skulle vara belägna. Denna försvarsstrategi var präglad av historiska erfarenheter och utformad utifrån den samtida nivån på faktorer som vapensystem, transportmöjligheter och kommunikationsförbindelser.
Men det finns riktiga tankar bakom det centralförsvarssystem, som Lefrén drog upp riktlinjerna för. Det var helt präglat av defensivt försvar för att vid en övermäktig fientlig attack kunna bevara Sveriges existens som självständig stat. Några av grundbultarna torde alltjämt stå sig när det gäller en mindre stats försvar: att det ytterst handlar om självbestämmanderätten och om att existentiellt överleva som nation; att i underläge undvika batalj i det längsta och i stället dra sig undan för att nöta ut och trötta motståndaren; att brett involvera folket i mobiliseringen mot fienden; samt att konsekvent grunda försvaret på en aktningsvärd armé grundad på allmän värnplikt. Det finns här en hel del att återta som gått till spillo i dagens läge, där allt står och faller med förhoppningen att ”outsourcing” till allianser ska lösa vårt militära vakuum.
Lästips:
Allan Jansson, Försvarsfrågan i svensk politik från 1809 till Krimkriget, Uppsala 1935
Att läsa om Hazelius: