Professor Wilhelm Agrell är säker på sin sak i sin nya bok Den förlorade freden (Historiska Media 2026):
En väpnad sammandrabbning mellan väst och Ryssland närmar sig ”obönhörligt”. Ett skäl till det är att ”motkrafterna idag är så svaga”. Och: ”Krigets ofrånkomlighet har helt enkelt … fått en så stark förankring hos de olika nyckelaktörerna att det mera kommit att betraktas inte som en fråga om utan en fråga om när kriget ska komma.” Till bilden hör även att det nationalistiska och revanschistiska kortet spelats ut, och det tar snabbt över spelplanen, anser Agrell.
Vilka motkrafter han talar förbigås, liksom vilka nyckelaktörerna är, även om man kan anta att Putin är en. Är Trump en annan? Banar denne väg för det kommande europeiska storkriget eller har han en egen agenda?
Kan detta krig förhindras? Tydligen inte. Nu är det för sent. Skulle väst ha gjort något borde man ha reagerat för femton eller tjugo år sedan, och inte långsamt och halvhjärtat. Vad man skulle ha gjort framgår inte. Han skriver om Ukrainas självförsvarskamp men inte om lärdomar som Europa bör dra av den.
Agrell konstaterar att Europa nu rustar upp i förhoppning att bygga freden på en ”nyupprättad avskräckning”. Är det inte detta Agrell vill? Det verkar inte så: ”…alla kapprustningsförlopp i den moderna historien, utom just kärnvapenupprustningen mellan USA och Sovjetunionen, har förr eller senare slutat i krig.” Kriget tycks inte kunna undvikas hur man än gör.
Agrell pläderade när det begav sig för svenskt medlemskap i Nato. Är vi då inte hjälpta av alliansen nu när vi tydligen behöver den som mest? Uppenbarligen inte. När Ukrainakriget sätts på paus kommer Ryssland med ”stor sannolikhet” att ge sig på Nato med sina uppenbara sprickor. Halva segern är redan vunnen när USA och Europa börjat glida isär. Nato kräver inget massivt militärt angrepp utan kan plockas bit för bit i en process där demoraliseringen hotar att bli den avgörande faktorn. När Agrell argumenterade för medlemskap (DN 13, 18/9 2015) lyfte han fram att vi inte kunde ”stå utanför de bindande säkerhetsgarantierna”, det vill säga artikel 5 i Natos stadga. Nu står vi innanför dessa ”garantier”, men de visar sig inte var värda något.
Vad bör Sverige göra i det utomordentligt kritiska läge som landet enligt Agrell befinner sig i? Det framgår inte.
Kommer då inte vår angelägna partner USA, som vi har träffat ett DCA-avtal med, att komma till vår hjälp? Det är inte heller att räkna med. USA överger Europa och den amerikanska världsbilden överensstämmer i sina grundelement med Putins (folkrätten är överspelad, nationell suveränitet underordnad stormakternas intressen och småstatens suveränitet negligerbar).
Att det finns risk för krig kan inte förnekas. Det behövs i värsta fall inte så mycket för att aggressiv avskräckning, pressande inringningspolitik eller överraskande konfrontationer i ett över lag hårt upptrappat spänningsläge ska eskalera bortom bibehållen kontroll.
Men Agrells alarmism är inte till någon hjälp utan blir snarast förlamande. Hans subjektiva och motsägelsefyllda uttalanden och analogier är av det spekulativa slaget. Han ansluter till en rad av samtida mer eller mindre gälla och inte sällan kontradiktoriska utspel om krigsfara och hotande aggression, men går längre i sina påståenden om krigets obönhörlighet, som enligt honom inga motkrafter kan förhindra.
Sverige står alltså ensamt, men Agrell har inga råd att ge annat än att Nato och USA inte tycks vara att räkna med. Så långt om dennes bok.
Läget är komplicerat. De avgörande stormaktspolitiska besluten tas på en nivå långt bortom svenskt inflytande. Sverige sitter inte ”med vid bordet”, då utslagsgivande beslut fattas. Sverige behöver en egen nationell grund, enligt vilken vi kan hålla distans till stormaktspolitikens ständigt pressande tryck och påverkan. I stället låter vi oss osjälvständigt inlemmas som basområde, uppmarschgeografi och genom att sända militära styrkor utomlands. Som liten stat borde Sveriges försvar inte ställa sig någon annan uppgift än att värna det egna territoriet. Kan vi därutöver bidra till försvaret av FN-stadgans våldsförbud och i någon mån medverka till avspänning vore det värdefullt. Men de ledande militärpolitiska skikten i landet har andra prioriteringar.