Den olyckliga nyuppdelningen av Europa

Anders Björnsson

Ett resultat av andra världskrigets utgång var Tysklands – förloramaktens – delning i två stater. Förbundsrepubliken och DDR stod båda under ockupation, fram till nästa krigsslut, det kalla krigets. Återförening var från början en dröm hos tysk vänster och socialdemokrati, men den förbleknade efterhand som systemkonflikten i Europa tycktes bli permanentad. Avkolonisering och befrielserörelser föreföll under det röda sextiotalet som mera angelägna projekt för en radikaliserad ungdomsgeneration än nationens och Europas framtid. Ändå fanns det, som historikern Peter Brandt har påmint om, hos en studentledare som Rudi Dutschke, född i Östtyskland men utvandrad därifrån, inte bara ett demokratiskt och internationellt utan också ett patriotiskt patos. Dutschke var en rebell och en återförenare. (Brandt, ”Freiheit und Einheit”.  Beiträge zu Fortschritt und Reaktion in Deutschland während des 20. Jahrhunderts – Das Nationale och das Universale. Edition Bodoni: utan ort 2017, s. 282)

Det nya, delade Tyskland förlorade ju också territorier i samband med nederlaget, däribland Ostpreussen och Schlesien (den tyska industrins vagga, med Breslau, rikets tredje folkrikaste stad), och många tyskar, exempelvis sudeterna, fördrevs från sina sekelgamla bosättningar under hugg och slag: de hade faktiskt funnits där långt innan den tyska nationen var på plats. Det fanns ingen historisk rättvisa i detta, däremot hämnd. Man straffade och omskolade från segermakternas sida. Sovjetunionen nedmonterade och stal tyska industrianläggningar, USA översköljde ett Tyskland (och Europa) i ruiner med varor från sin egen överskottsproduktion. Inflytelsesfärerna var fastlagda i Jalta, strax rustade man sig ånyo till tänderna. Det var den så kallade terrorbalansen. Återförenarna – tyska, europeiska – ville komma ut ur detta trauma. De vägrade att acceptera lydstatsstatus. Realisterna kallade dem romantiker.

Realisterna hade många goda argument. En tysk återförening på Stalins villkor (1952) hade sannolikt undergrävt den återvunna, spröda politiska demokratin i Västtyskland. Ett västligt ingripande i Ungernkrisen (1956) hade riskerat ett nytt världskrig, nu med kärnvapen, redan prövade av ena sidan i systemkonflikten. I Finland räddade realisterna det nationella oberoendet och den statliga suveräniteten. Där man vägrade, som i inbördeskrigets Grekland, ledde det bara till onödig manspillan. Under terrorbalansens epok fanns det föga utrymme för – kanske inte heller behov av – idealism och heroism. Det betyder inte att motrösterna var oviktiga. Neutralismen kan sägas vara en sådan motröst. En rimlig tolkning av finsk efterkrigspolitik är att den var en kamp för neutralitet, i skarp kontrast till medgörlighet och underkastelse som den ibland anklagades för. Med DDR:s Anschluß 1990 hade återförenarna paradoxalt nog segrat – paradoxalt, eftersom de inte hade varit i strid – men neutralismen togs på sängen och förlorade den efterföljande kraftmätningen.

Detta överskuggas av det faktum att sovjetimperiet efter 1990, till skillnad från nästan alla kända imperier i historien, avvecklades i huvudsakligen fredliga former. Det moderna ryska riket styckades, och dess ackvisitioner föll ifrån efter folkliga protester, men utan mycken blodsutgjutelse. Här yppade sig en tämligen hög grad av civilitet och anständighet i den förda politiken. Moskva fortsatte att existera som maktcentrum (till skillnad från Berlin efter 1945) och visade sig återhållsamt och kompromissvilligt – utom när det angreps av intern terrorism. Felgrepp på ömse håll luckrade upp den ursprungligen förmånliga situationen. Natos utomrättsliga terrorbombningar över Jugoslavien våren 1999, som drabbade en av Rysslands traditionella bundsförvanter (Serbien) hårdast, och Rysslands likaså illegala inskridande i Ukraina femton år senare var utstuderat provokativa handlingar. De hotade inte världsfreden, men de undergrävde förtroendet för folkrätten.

Nog kan man hävda att Ryssland och Ukraina historiskt hör samman, liksom det huvudsakligen katolska Väst- och det huvudsakligen protestantiska Östtyskland har hört ihop. Man talar någorlunda samma språk, och den före detta polsk-österrikiska staden Lviv (Lwow, Lemberg) är inte mera väst än Sankt Petersburg (Leningrad), tidigare tredje största stad (Nyen med Nyens skans) i före detta svenska riksdelen Finland, anlagd av holländska kanalgrävare, utsmyckad av italienska arkitekter. En ny järnridå gentemot ett decimerat Ryssland vore en absurditet, men den rådande sanktionsregimen tenderar att etablera en sådan. Ryska regeringar har gjort många felgrepp, men det största felgreppet var givetvis att Ryssland av Väst aldrig gavs en reell chans att integreras i ”det europeiska huset”. Det östliga partnerskapet, som regeringarna i Polen och Sverige drev visavis Georgien och Ukraina, var tvärtom en politik som gick ut på att omöjliggöra detta för tid och evighet. De som inte var beredda att köpa det Bildt-Sikorskiska konceptet hade inte helt fel.

Att kalla krigets upplösning har lett till nya uppdelningar är verkligen tragiskt. Nålstickspolitiken mot Ryssland (Nordstream 2!) är lika oförnuftig och olycklig som Putins fasthållande vid (stor-)ryska intressen utanför landets egna gränser. I denna konfrontativa motsättning bör Sverige inte delta och välja sida utan istället söka medla och därmed minska konfliktytorna. Det skulle vara ett ypperligt tillfälle för oss att demonstrera vår alliansfria hållning i världspolitiken och ge oss internationellt erkännande.