Avspänning!

Det är en seglivad myt att Sovjetunionen under senare delen av kalla kriget rustade sig till döds. Under 1960- och 70-talet fördes en avspänningspolitik mellan de motstående blocken, Öst och Väst, och på 80-talet ingick de båda supermakterna avtal om rustningsbegränsningar. Snarare är det troligt, som zoologen och dissidenten Zhores Medvedev framförde, att Sovjetunionen subventionerade sig till döds, genom konstlat låga priser på livsmedel (och långa brödköer) och på vodka (och höga alkoholrelaterade dödstal).

Avspänningen var på sitt sätt en offensiv politik. Den utmanade de militär-industriella komplexen på ömse håll. Det var inte fråga om avrustning, men om ett närmande i synen på utrikes- och säkerhetspolitik och om så kallade förtroendeskapande åtgärder. Kompromiss söktes istället för konfrontation.¹ Washington hade fullt upp med kriget i Vietnam och oro i Latinamerika, Moskva med Maos Kina, Afghanistan och uppkäftiga vasaller. Den alliansfria rörelsen, med sin antikoloniala bas, blev en annan avspänningsfaktor.

När det kalla kriget var över, fick de varma krigen en renässans, märkvärdigt nog också i Europa där EU-projektet sålts in som en fredsbevarande kraft. Nya murar restes efter järnridåns demontering. Nya fiendebilder målades upp, andra dammades av. Avskräckning blev det nya föredragna verktyget. Och stormaktsdiplomatin förföll. Kina, som de gamla imperiemakterna försökt hålla nere under sekler, framträdde som ett nytt centrum för teknisk innovation och ekonomisk tillväxt. Men Kina är ingen krigarnation. Peking är smartare än så. Kina bygger inte militära allianser. Koreakriget blev dem en läxa.

Alliansbyggen har skett och vidgats i den gamla världen som med orätt har förklarat sig vara kalla krigets segerherre. Men kalla kriget hade inga segrare och inga förlorare. Det ingicks inget fredsavtal (om vi bortser från avtalet om Tysklands ställning). Det utdömdes inga krigsskadestånd. Det skedde inga gränsjusteringar (förutom genom frigörelser och inbördeskrig som i Baltikum respektive Balkan). Sovjetunionen upplöstes, men detta tog formen av överläggning och förhandling. Ändå ökade spänningarna på den europeiska kontinenten.

I nuläget satsar Nato-världen, vars medlemmar över lag uppvisar dåliga siffror för ekonomisk tillväxt, på militär expansion och på en uppbyggnad av vapensystem som är av icke-defensiv karaktär. Fientligt territorium att beskjuta blir i detta sammanhang viktigare än det egna territoriet att försvara. Säkerhet söks i avgränsning, inte i samverkan. Motparten bestraffas ekonomiskt, vilket kan ses som ett krigsskadestånd innan ett krig har brutit ut – ett krig vars utgång som alltid är oviss. Militärer och militärpolitiker, också i vårt land, yttrar sig som om kriget vore oundvikligt. Sådan alarmism kan bli självuppfyllande.

Man efterlyser mot denna bakgrund ett visst – eller snarare ett stort – mått av eftertänksamhet, verkans- och konsekvensanalyser. Men allt beslutsfattande går nu i raketfart. Felaktiga beslut, med kostnadsslukande effekter, får sin egen dynamik och blir svåra att korrigera i efterhand. Det är högst sannolikt att en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning inte är krigslysten, men dess vilja är inte politiskt manifesterad. Militärapparaten är ånyo ett särintresse, dock numera budgetmässigt högprioriterat. Tidigare avrustande aktörer har blivit påkostande. Den svenska regeringen gör sig samtidigt av med militär utrustning genom gåvor till krigförande.

Denna upptrappning, som också är ideologisk, bör bemötas. Man bör påminna sig det kalla krigets framgångssaga. Man bör eftersträva samförstånd överallt där det finns minsta utsikt till ett sådant, avvärja konflikter och bidra till att sänka konfliktnivåerna i världsskala. Svensk utrikespolitisk realism måste återställas, äventyrsmännen och -kvinnorna ställas till svars. Stats- och utrikesministrars tummande på internationell lag är rätt av fördömligt. Det utgör ett brott mot svensk tradition och mot all anständighet.

En förstärkning av Sveriges militära territorialförsvar är naturligtvis ett överordnat intresse, efter decennier av medvetna försummelser – en sak som återkommande har påpekats på denna sajt. Men den får inte ses isolerat utan ska gå hand i hand med en aktiv fredspolitik. Avsaknaden av en sådan kan upplevas som ett nationellt trauma. En hel del fredsapostlar i opinionskören har inte heller erkänt betydelsen av en sådan koppling, förmodligen ett utslag av oförstånd.

Det svenska politiska etablissemangets lyhördhet för andra makters propåer, vad gäller försvarsuppbyggnad och underrättelseverksamhet, torde i sig utgöra en säkerhetsrisk. Vårt land behöver ha ett gott förhållande till alla närvarande parter. Det är sådant som skapar och inger trygghet. Under efterkrigstiden har en socialist som Östen Undén, en konservativ som Dag Hammarskjöld, en liberal som Hans Blix genom sin praktik bekänt sig till detta syn- och förhållningssätt. Ingen av dessa hade accepterat politiserande generaler; de hade satt dem på pottan.

Låt oss gå till anfall – mot de senare!