Arméchefen Jonny Lindfors har tillsammans med två officerskollegor skrivit sju artiklar för Kungl. Krigsvetenskapsakademien om arméns utveckling. Några har vi tidigare kommenterat. Den sista artikeln som sammanfattar och drar slutsatser tar vi upp här.
Tyngdpunkten i arméns utveckling vill författarna lägga på vad som krävs i Nato-samarbetet. Det blir satsningar på att verka i flera domäner, ledningsfunktioner och uppbyggnad av större stridande organisationer som divisioner och kårer.
Sveriges nationella försvar behandlas men mycket kortfattat. Det är ingen tvekan om att författarna menar att det är Nato som skall prioriteras. När det gäller markstridskrafterna konstaterar man helt riktigt att Sverige behöver en större armé. Men i samma andetag skriver man att det inte bara handlar om svenskt försvar utan vi också måste ta ansvar för Nordens försvar och ”vi utvecklar inte längre armén enbart för nationella behov. Vi utvecklar armén som en integrerad del av Natos samlade försvar.”
Det är stora åtaganden som Sverige skall ta på sig: ”Vi måste kunna stödja gemensamma operationer, möjliggöra allierades verksamhet och bidra till samordningen av markoperationer i Norden.”
Den här luftiga visionen måste ställas mot den krassa verklighet, som gäller för Sveriges nationella försvar. Vi saknar i det stora hela ett territorialförsvar. Idag har vi i bästa fall två utrustade och övade brigader. På några års sikt har försvarsberedningen ställt i utsikt att ytterligare två skall sättas upp, men om den tidplanen håller är högst osäkert mot bakgrund av de ständiga förseningarna av markstyrkornas uppbyggnad under lång tid.
Arméchefen har tidigare hävdat att Sverige genom att sätta in sina fåtaliga markstyrkor i östra Finland och Baltikum kan undslippa ett krig på eget territorium. Det är en verklighetsfrämmande föreställning, som Ukrainakriget gjort upp med. Krig utkämpas alls inte bara vid en frontlinje utan kan med ny teknik som drönare och missiler föras långt in på en motståndares territorium, och i Sveriges fall är den risken tydlig i och med att landet tilldelats rollen som uppmarschområde.
Försvarsmakten och MSB visade också tydligt i en rapport i september förra året en rad typsituationer, där svenskt territorium kan komma att angripas. Men författarna till artikeln behandlar inte dessa scenarier och därmed inte heller vikten av att Sverige före alla vidlyftiga åtaganden gentemot Nato först och främst måste återskapa ett eget starkt territorialförsvar.
Istället för försvar hävdar artikelförfattarna att det nu handlar en ny huvuduppgift:
”Vår uppgift är att bygga en armé som kan vinna nästa krig”. Inriktningen är att vinna ett krig och då handlar det om en i grunden annan försvarsmakt än vad politikerna talade om vid Sveriges Nato-medlemskap. Då var det att vi inte ensamma kunde försvara oss, nu är det istället krig som gäller.
Det är samma budskap som ÖB förde fram i Almedalen förra veckan:
Det handlade då om att ha ett ”mindset” att vilja ”vinna duellen”, att vilja ”vinna striden”, att vilja ”vinna slaget”, att vilja ”vinna kriget”.
Med en huvudinriktning på försvaret av landet måste helt andra satsningar göras. Då krävs försvar på djupet, territorialförsvar och uthållighet som kan avhålla en främmande stat att angripa, då kostnaderna blir för stora. Det är ett försvar i likhet med Finlands, där grunden är stora markstyrkor baserade på allmän värnplikt.