Den här hösten har amerikanska soldater övat landstigning i Hangötrakten tillsammans med Nylands Brigad och det har nu framgått att Nato förväntar sig att vi som medlem i Atlantpakten vid behov ska bidra med tusentals soldater som kämpar på marken utanför vårt lands gränser (HBL 9.11).
Som självständig stat har Finland rätt att kräva av sina medborgare att de värnar landet mot yttre fiender. Den militära värnplikten utgör en viktig del av vår demokratiska samhällsordning, låt vara att den hittills endast omfattar män. I likhet med grundskolan har den stor betydelse när det gäller att överbrygga gränserna mellan olika samhällsskikt. Dessutom gör den det svårt att, i en extrem situation, genom en militär kupp ta makten i landet.
När tsar Nikolaj II 1901 beslöt om allmänt uppbåd i Finland var hans syfte att därefter införliva de finländska truppförbanden med den ryska armén. Mönstringen av unga män rann emellertid ut i sanden för att så många vägrade infinna sig till uppbåden. Ett flertal präster underlät att läsa upp kejsarens ukas i kyrkan och min farfar har berättat hur han som länsman i Lojo i protest mot det olagliga uppbådet sade upp sig från sin tjänst. […]
När Finlands armé vid inledningen av fortsättningskriget 1943 överskred den gamla gränsen mot Ryssland, motiverades beslutet att överträda gränsen med att det gav armén en bättre försvarsposition inför kommande duster. De värnpliktiga, som den gången vägrade gå över gränsen, ställdes som desertörer inför militär domstol.
Det kommer också framöver att vara möjligt att motivera anfall som en förebyggande försvarsåtgärd. Finländska värnpliktiga kan då bli tvungna att delta i militära operationer utanför vårt lands gränser, utgående från bedömningar och beslut i alliansens högkvarter. I samband med att vårt land träder in i försvarspakten Nato är det därför viktigt att det klart och tydligt slås fast hur beslut om sändande av värnpliktiga till strid utomlands fattas och utgående från vilka principer besluten görs. Läs artikel