Finland säger Ja till Nato och kommer skyndsamt att ansöka om medlemskap. Beskedet var sannerligen inte överraskande. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har skakat om Europa och Finland, med sin 130 mil långa gräns till Ryssland och med en historia från andra världskriget med strider mot dåvarande Sovjetunionen, har skakats om ordentligt. På rekordtid skiftade opinionen från bevarad alliansfrihet till ett Nato-Ja.
Och nu hörs historiens vingslag över Östersjön, även om det snarare kanske är flygvapen som hörs dåna genom luften. […]
Måste då Sverige följa Finland? I teorin naturligtvis Nej. I praktiken – tyvärr Ja. Det har redan i veckor stått klart att den svenska regeringen planerar för en Natoansökan. Den interna säkerhetspolitiska dialog som hållits har varit mycket genomskinlig: Den var inte till för att diskutera något egentligen. Den var till för att legitimera ett beslut som redan var fattat.
Allt tyder på att svensk socialdemokrati nu överger den alliansfrihet som i synnerhet från kalla kriget och framåt blev en så central del av själva den socialdemokratiska rörelseidentiteten. Och som gjorde att Sverige hade en ganska fri röst i världssamfundet. Nu kan vi säga farväl till detta. Med Sverige och Finland som medlemmar i den kärnvapenallians som Nato utgör legitimeras kärnvapen av nästan alla europeiska stater, med Irland och Österrike som undantag. […]
Säkerhetspolitik har nästan alltid varit en fråga för samhällets eliter. Ministrar, diplomater, militära experter har vanligtvis avgjort hur en nations säkerhetspolitik ska se ut. I Sverige blev dock alliansfriheten något mer, särskilt under Palmeeran men även långt därefter: Ett slags folklig identitet. Sverige gick sin egen väg. Omvärlden beundrade oss för detta. Högern i Sverige beklagade att Sverige inte gav upp sin alliansfrihet och sällade sig till den världsordning där USA var och till stor del ännu är dominanten. Läs artikel